Demokratidyrkarna

Av Patrick J. Buchanan, 2002

Russel Kirk såg att det var på väg. När det kalla kriget höll på att varva ned, bjöds den moderna konservatismens fader in till Heritage Foundation för att föreläsa om Amerikas ljusnande framtidsutsikter. Medan han tillsammans med sina vänner firade ”den marxistiska ideologins död”, varnade dr Kirk oss skarpt för en ny ”demokratins ideologi”.

”Diverse amerikanska röster har höjts dessa senaste månader för att entusiastiskt proklamera att snart kommer hela världen [...] att omfamna en ordning kallad ’demokratisk kapitalism’”, sade Kirk. ”Det tycks bland dessa entusiaster – varav många tillhör fraktionen som kallas neokonservatism – antas att USA:s politiska struktur och ekonomiska mönster kommer att efterliknas på varje kontinent, för alltid.”

”Demokratisk kapitalism” är en ”neokonservativ floskel”, sade Kirk. Det är ideologisk dårskap att i andra länder med helt annorlunda kulturer försöka återskapa det som 200 år av amerikansk historia producerade här. Kirk sade att denna maniska drift hos demokrater att göra på det viset i Saigon ledde till mordet på Diem och förlusten av Sydvietnam.

Kirk hyllade den ”gamle och särdeles konservative” Ronald Reagan som en makalös kalla kriget-ledare. Reagans utrikespolitik, sade Kirk, var ”underbart framgångsrik, med undantag för hans misslyckande i Libanon.” Just det. I Libanon ingrep Reagan i ett inbördeskrig där inget vitalt intresse stod på spel, och 241 marinkårssoldater betalade priset.

Kirk noterade även den annalkande katastrofen i Afrika. Demokratister i Europa och Amerika hade hjälpt till att strypa Ian Smiths rhodesiska regim och pressade på med sanktioner för att knäcka Johannesburg.

Var inte Kirk profetisk? Hade han inte rätt? I dag beslagtar marxist-rasisten Robert Mugabe vit-ägda farmer i Zimbabwe, och svält hotar. Sydafrika är ett brottshärjat och Aids-hemsökt land som sakta sjunker mot statusen som en havererad nation.

Liksom alla ideologer – må de vara marxister, socialister, eller wilsonister – attribuerar demokratidyrkare inte sina katastrofer till en bristfällig ideologi utan till en brist på energi. Vi borde, hävdar de, ha återvänt till Libanon på ett kraftfullt vis efter bombningen av marinkårsförläggningen och ha ockuperat Somalia efter att U.S. Army Rangers hade blivit massakrerade. Men detta är dårskap. Det fanns aldrig några vitala amerikanska intressen som stod på spel i Beirut eller Mogadishu som det var värt att skicka några amerikanska soldater att dö för.

Dagens demokratistiska pladder om att omvandla ett Irak efter Saddam till en arabisk modell av ”amerikanska värderingar” påminner om LBJ:s babblande om att ”bygga ett Great Society vid Mekong”.

För inte så länge sedan stod Amerika för frihet. När byttes vår kärlek till frihet ut mot denna demokratikult? Vad menar vi med demokrati? Orwell sade att han kanske skulle vara mer entusiastisk över demokrati om han bara kunde hitta någon som motsatte sig den.

Vad har en man, en röst producerat i Afrika? Praktiskt taget alla de runt femtio afrikanska staterna har återgått till tyranni, tribalism, eller folkmord. Afrika hade det bättre under kolonialstyret.

Se på Sydamerika. Efter att upprepade gånger ha valt peronister, är Argentina ett bankrutt land vars invånare kommer ut på natten i Buenos Aires för att leta efter mat i soptunnor. Brasilien, som har 264 miljarder dollar i skulder, valde nyss en marxist till att lösa en ekonomisk kris. I Caracas är den valde presidenten en castroit som tidigare försökte sig på en ölkällarkupp och som flitigt är i färd med att utarma sin medelklass.

Från Algeriet till Pakistan, vinner islamister val. I det demokratiska Europa, befriat av Amerika, försvarat av Amerika, röstar fria nationer bort sina självständigheter till den socialistiska superstaten EU. Antiamerikanism är utbredd. Inte en enda europeisk nation har födelsetal som kommer att hålla den levande som en sann europeisk stat genom detta århundrade. Om detta är vad demokrati producerar, varför skulle amerikanska soldater dö för att tvinga på araber och muslimer den? Varför skulle araber och muslimer inte göra motstånd mot den till döden?

Kännetecknet för en ”ordentligt konservativ utrikespolitik”, sade dr Kirk, är förtänksamhet. ”Dess syfte borde inte vara triumfen överallt för Amerikas namn och seder under slagordet ’demokratisk kapitalism’, utan [...] bevarandet av det sanna nationella intresset och acceptans av mångfalden av ekonomiska och politiska institutioner runt om i världen. Sovjetisk hegemoni borde inte efterträdas av amerikansk hegemoni.”

Dr Kirk var en autentisk konservativ. Är George W. Bush det? I sin kampanj lät han som Kirk: ”USA måste vara ödmjukt [...] i det sätt på vilket vi behandlar nationer som håller på att komma underfund med hur de ska staka ut sin egen väg.” I dag skriar presidenten som en neocon: ”Det 20:e århundradet slutade med en enda överlevande modell av mänskligt framsteg.”

Detta är hybrisen hos sextiotalets bästa och mest begåvade, och vi vet vad det blev av dem.* Som Ordspråksboken påminner oss: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.”

* I originaltexten stod det: ”This is the hubris of the best and brightest of the Sixties, and we know what became of them.” Med ”the best and brightest” torde skribenten syfta på boken The Best and the Brightest och de akademiker och intellektuella som spelade en nyckelroll i utformningen av John F. Kennedy- och Lyndon B. Johnson-administrationernas utrikespolitik; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/article/2002/dec/16/00007/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Weyrich och Huntington: Etablissemangsrebeller

Av Marcus Epstein, 8/1 2009

I december förlorade vi två stora män, Paul Weyrich och Samuel Huntington. Båda blev l’enfant terribles i de etablissemang som de befann sig i.

Paul Weyrich hjälpte till att skapa, och förblev vid mittpunkten av, det moderna konservativa rörelse-etablissemanget. De dussintals dödsrunorna och hyllningarna till Weyrich noterade hans inblandning i grundandet av Heritage Foundation och Moral Majority. Medan dessa är hans mest kända grupper, var Weyrich behjälplig i skapandet av flera andra konservativa organisationer såsom Council for National Policy^[1], Free Congress Foundation, American Legislative Exchange Council^[2], och Conservative Digest.

De förtroliga mötena, i Free Congress Foundations dystra källare varje onsdag såväl som på femstjärniga hotell med några månaders intervall för CNP, ses som ultimata insider-träffar för konservativa. Både George Bush och John McCain kände sig nödgade att tala inför grupperna (McCain gjorde det dock officiellt) i hopp om att få konservativt stöd.

Detta har fått den outhärdlige Max Blumenthal att skriva:

Vid tidpunkten för Weyrichs död var den konservativa rörelse han skapade så stor att hans avtryck på dess agenda inte längre var tydlig. Men hans inverkan kan inte förnekas. Tack vare hans ansträngningar och de från tusentals av kadrar som han rekryterade och kultiverade är det republikanska partiet mer ideologiskt extremt, mer disciplinerat – och mer politiskt marginaliserat – än vid någon tidpunkt sedan Goldwater-eran.

Ändå är sanningen att den konservativa rörelse som han hjälpte till att skapa hade blivit en främmande varelse vid tidpunkten för hans död. I en artikel från 2006 i American Conservative skrev han:

Konservatismen har blivit så svag när det gäller idéer att under George W. Bushs presidentperiod kunde – vilket också skedde – ordet ”konservativ” med ringa protester appliceras på policys som var totalt antikonservativa. Amerikaner bevittnade ”konservativ” wilsonism, om inte jacobinism, i utrikespolitik och ett onödigt utländskt krig; [...] betydande ”konservativa” expansioner av den federala statens makt på traditionella friheters bekostnad; och nonchalant ”konservativ” avindustrialisering och berövning av medelklassen i frihandelns namn.

Dessa ”totalt antikonservativa åsikter” återfinns hos Heritage Foundation och vissa av de andra organisationerna som han grundade. På American Conservative-bloggen mindes Jon Utley med värme hur Weyrich tillät honom att lufta sina antikrigsåsikter vid onsdagarnas luncher. Dock noterar han också att Weyrich befann sig under så pass stort tryck från andra närvarande som ville att han skulle stänga Utley ute att han blev ombedd att tygla dem. Weyrich behöll sina egna antikrigsåsikter för sig själv tills efter att Bush hade blivit återvald.

Till skillnad från Weyrich var Samuel Huntington allt annat än en konservativ rörelse-populist. Han levde sitt liv i etablissemangets etablissemang. Han undervisade i statsvetenskap på Harvard, var medlem av Council on Foreign Relations, och spenderade somrarna på Martha’s Vineyard, där han dog. Han röstade på John Kerry 2004.

Medan han inte var ”en av oss”, gav professor Huntington oss en del av den mest kraftfulla intellektuella ammunitionen för vår sak. Hans betydelsefulla verk från 1968, Political Order in Changing Societies, bestred den liberala åsikten att liberala demokratier oundvikligen skulle följa på ekonomisk tillväxt och modernisering. Det sägs ofta om många neokonservativa att de hävdar ”The Clash of Civilizations-tesen”, som har fått sitt namn från hans näst sista verk. I verkligheten är det dock så att boken till stor del är en vederläggning av den neokonservativa visionen om ett ”historiens slut”, i vilket, sades det, liberala demokratier ledda av amerikansk imperialism skulle frodas för alltid. Islam är en av de många kolliderande civilisationer som diskuteras i boken, men dess huvudsakliga tes är att det 21:a århundradet kommer att bevittna ökade etniska, kulturella, och klassbetingade konflikter nu när det 20:e århundradets ideologiska slag är över.^[3]

Hans sista stora verk, Who Are We?, publicerades 2004 och blev den allvarligaste intellektuella attacken mot massinvandring på flera generationer. Huntington hävdade att ”höga nivåer av latinamerikansk invandring hotar att störa USA:s politiska och kulturella integritet”, och att ”USA står inför förlusten av sin ’anglo-protestantiska kärnkultur’ och kan snart bli uppdelat i ’två folk med två kulturer (anglo och latinamerikansk) och två språk (engelska och spanska).’”^[4]

Boken kom att göra etablissemanget ursinnigt såväl som förbryllat. När hon intervjuade honom för New York Times, uttryckte Deborah Solomon sin chock över att ”en man som du, en Harvardprofessor och en framstående statsvetare, skulle se trenden mot tvåspråkighet som ett sådant hot.”

De argumenten borde framföras av folk som, tja, Pat Buchanan. Skrivandes i Foreign Affairs, kallade Alan Wolfe boken för ”Patrick Buchanan med fotnoter”, medan Slate Magazine ansåg honom vara ”den tänkande mannens Pat Buchanan”.

Naturligtvis står Pat själv för rejält med tänkande och hans böcker är fyllda med fotnoter – många av dem från Huntingtons verk. Men det är, på gott och ont, mycket svårare att marginalisera kontroversiella argument när de framförs av en professor från Harvard.

Även om de var verksamma i olika världar och hade olika övertygelser, stod både Samuel Huntington och Paul Weyrich för oräkneliga bidrag till vår sak och kommer båda att saknas.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I ursprungstexten stod det: ”Council on National Policy”, men jag utgår från att det var Council for National Policy som åsyftades.

[2] I ursprungstexten stod det: ”American Legislation and Exchange Council”, men jag antar att skribenten syftade på American Legislative Exchange Council.

[3] Detta stycke löd i ursprungstexten på följande vis: ”Islam is one of the many clashing civilizations discussed in the book, but its main thesis is that the 21st century will see increased ethnic, cultural, and clash conflict now that the ideological battles of the 20th century are over.” Jag gissar att skribenten, med ”clash”, menade ”class”.

[4] Som jag förstår saken härrör båda de citerade partierna i detta stycke från David Glenn, med Huntingtons ord inom inre, enkla citationstecken.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Marcus Epstein, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/weyrich_and_huntington_rebels_of_the_establishment/W


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Rundschau

Av William S. Lind, 7/1/2009

Om vi runt om i världen betraktar utsikterna för Fjärdegeneration-entiteter*, vad avslöjar det nya året? Tyvärr tycks de gå en lyckosam framtid till mötes.

Det israeliska anfallet mot Hamas i Gaza kommer att lyckas fysiskt, mentalt sett visa sig bli en blandad kompott och misslyckas på krigets moraliska nivå. Militärt sett är Hamas en flugviktare jämfört med Hizbollah, vilket gör konfliktens David vs. Goliat-natur desto mer tydlig. Faktumet att händelsens timing, om inte händelsen själv, drivs av israelisk valpolitik gör den moraliska bilden ännu otrevligare. Lägg till att Hamas’ raketeld kommer att fortsätta om det inte blir någon överenskommelse, och vi ser begynnelsen av ett debacle för Israel.

Vissa kanske ser anfallet som att Israel väljer det ”Hama-alternativ” som van Creveld diskuterar, men jag håller inte med. Att välja Hama-alternativet skulle innebära att utsätta Gaza för bombningar i första världskrig-stil, med tiotusentals palestinier dödade och resten flyende för sina liv in i Egypten. Gazaremsan skulle till största delen bli utplattad, som hände med den syriska staden Hama. Som vanligt är verkligheten här att staten har fallit mellan två stolar bestående av Hama-alternativet och nedtrappning, vilket garanterar ett misslyckande.

När röken har lagt sig, väntar jag mig att Hamas träder fram blodiga men starkare. De kommer att fortsätta kontrollera Gaza, deras stöd på Västbanken kommer att rusa i höjden (strax innan valen där) och Palestinska myndigheten kommer mer än någonsin att framstå som en marionett. Strategiskt sett kommer det viktigaste resultatet att bli ytterligare försvagning av den egyptiska regeringens legitimitet, vilket är dåliga nyheter för Amerikas intressen i regionen.

På en annan front, så är den skenbara tystnaden mellan Indien och Pakistan bedräglig. Jag väntar mig en plötslig och oväntad indisk attack mot 4GK-träningsläger [4GK = Fjärde generationens krigföring, övers. anm.] i Pakistan, ett pakistanskt nederlag och möjligtvis, som en följd därav, den pakistanska regeringens kollaps. Hur många regeringskollapser Pakistan kan uthärda innan staten själv brakar samman är en strategisk nyckelfråga. Svaret, misstänker jag, är inte många till. Pakistan skulle kunna bjuda islamiska 4GK-styrkor på en omskakande seger under 2009.

I Afghanistan fortsätter kriget att gå dåligt för Nato och USA. Fler amerikanska trupper som gör det som de gör nu kommer att förvärra situationen. Den amerikanska armén tycks vara oförmögen att överföra det som den lärde sig i Irak till Afghanistan. Den anfaller befolkningen snarare än att skydda den, vilket garanterar ett misslyckande. Den enda goda nyheten är att talibanerna och al-Qaida upprepar de senares misstag i Irak.

Ankomsten av den nye amerikanske presidenten förändrar ingenting, eftersom ingenting i Washington egentligen förändras. En falang av etablissemanget avtågar från regeringsmakten och beger sig in i tankesmedjorna och lobbyfirmorna, en annan återvänder från de samma platserna till regeringsmakten. Obama-gänget kommer inte att ta itu med det problem som Amerikas överexpansion utgör. De är precis lika globalistiska, interventionistiska och obetänksamma som Bushs hjord av Gerasa-svin. Gates kan visa sig vara det enda undantaget, men i de blindas land är den enögde mannen hatad. Utgå ifrån att det blir fler galna utländska militära äventyr, trots faktumet att vi nu behöver trycka pengarna som krävs för att betala dem. 4GK-motståndare kommer att vinna de flesta av dem.

Det kanske ljusaste tecknet vid horisonten för 4GK-entiteter av alla slag, inte bara de som representerar islamisk jihad, är världsekonomin. Om världsrecessionen förvandlas till en världsdepression, vilket tycks vara mer och mer sannolikt, kommer stater överallt att försvagas. Av anledningar som Martin van Creveld utvecklar i The Rise and Decline of the State, förväntar sig medborgare nu att deras stat ska ta hand om dem ekonomiskt. Om de inte har några jobb och står inför armod, kommer de att vara redo, om inte ivriga, att överföra sin huvudsakliga lojalitet från staten till någonting annat. En stor vinnare här kommer att vara gäng av alla de slag.

Denna dystra Rundschau borde inte förvåna oss. Vi lever i en tid som ligger nära slutet för världen av stater. Ett växande antal stater kommer att försvinna. Ännu fler kommer att förvandlas till tomma skal, inom vilka 4GK-entiteter frodas medan de beskyddas av ”statlig suveränitet”. När globalismen kollapsar ekonomiskt och de globala eliterna avslöjas som kejsare utan kläder, kommer varje stats motto att bli ”sauve qui peut”**.

Om du har turen att äga en tidsmaskin, sätt den på ”Tillbaka” och kliv ombord.

* Skribenten torde syfta på Fjärde generationens krigföring, övers. anm.

** Vad jag förstår har detta idiom den ungefärliga betydelsen ”rädda sig den som kan”, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind156.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Vad blev det av västerländsk moral?

Av Paul Craig Roberts

På den sista dagen av det gamla året i nyhetsbrevet CounterPunch, frågade två israeler – Jeff Halper, som anför den israeliska fredsrörelsen ICAHD, och Neve Gordon, som leder departementet för statsvetenskap vid Ben-Gurion-universitetet – ”var finns den akademiska vreden över bombningen av ett universitet i Gaza?”

”Inte en enda av de nästan 450 presidenter för amerikanska colleges och universitet som ljudligt fördömde ett försök av brittiska akademiker att bojkotta israeliska universitet i september 2007 har höjt sina röster mot Israels bombning av Gazas islamiska universitet tidigare denna vecka”, rapporterar Halper och Gordon. De noterar att presidenten för Columbia University, Lee C. Bollinger, som i det förflutna på okunnigt vis har förolämpat muslimska representanter, ”har varit tyst”.

Det är gojim-moralisterna som är tysta, inte judarna. Det är den israeliska tidningen Haaretz, inte gojim-media, som bistår med rapporter om Israels övergrepp på palestinier. Gideon Levys ”The Neighborhood Bully Strikes Again” publicerades i Haaretz den 29 december, inte i gojim-pressen. Levys ord – ”Återigen, Israels våldsamma svar, även om det finns berättigande för dem, överskrider alla proportioner och korsar varje röd linje av mänsklighet, moral, internationell lag och visdom” – är inte ord som kan dyka upp i amerikansk tryckt- eller tv-media. Sådana ord, tryckta i israeliska tidningar, når aldrig gojerna.

Vidden av amerikanernas okunnighet är häpnadsväckande. Israel har palestinierna inträngda i hårt kontrollerade getton kända som Gaza och Västbanken. Med Egyptens hjälp kontrollerar Israel inflödet av mat, mediciner, vatten och energi till Gaza. Palestinier i Gaza tillåts inte komma in i Israel eller Egypten. Förra veckan rammades ett humanitärt fartyg med mat och medicin av israeliska kanonbåtar och visades bort.

I Västbanken är palestinierna avskurna från deras fält, jobb, sjukvård, utbildning och vatten, och från varandra av ändlösa kontrollstationer, vägar ”endast för judar”, murar, taggtråd och maskingevärstorn. Palestinier fördrivs från sina städer hus efter hus, kvarter efter kvarter.

Israels långsamma stöld av Palestina är illegal under internationell lag men skyddad av amerikansk ”diplomati”.

Palestinierna utgör inte något större hot mot Israel än judar i Warszawagettot var ett hot mot naziststaten. Ändå, överallt i Amerika – kongressen, den exekutiva makten, tryckt- och tv-media, universiteten, evangeliskt kristna institutioner – finns tron att Israel står på randen till utplåning av palestinska terrorister. Denna okunnighet, så noga kultiverad av Israel-lobbyn, förvandlar genocidal aggression till självförsvar.

Det lurar amerikaner, men det lurar inte israeler. Israelerna har alltid vetat att ”självförsvar” är en täckmantel för en sionistisk politik av territoriell expansion. Politiken är kontroversiell inom Israel. Många israeler opponerar sig, precis som många amerikaner opponerar sig mot president Bushs illegala krig och brott mot amerikanska medborgerliga rättigheter. Många israeler ger röst åt sitt moraliska samvete, men de överväldigas av kapitalintressen.

Karl Marx deklarerade att moralen endast är en täckmantel för kapitalintressen. Marx’ och Friedrich Engels’ skrifter är föraktfulla mot den goda viljan och moraliska ideal som effektiva krafter i historien. Den israeliska staten står som en symbol för Marx’ doktrin att fysisk makt allena är den enda effektiva kraften.

Många amerikanska konservativa delar den israeliska statens tro på den fysiska maktens effektivitet. Konservativa som vände sig mot Bushs krig gjorde så på grund av att USA inte var brutalt nog. De vände sig ifrån Bushs långa icke-avgörande krig på det sätt som fans överger ett förlorande lag.

Amerikaner brukade säga att ”pennan är mäktigare än svärdet”, men detta har inte varit fallet för amerikansk och israelisk aggression. Framgången som de båda regimerna har haft med att ingjuta rädsla hos sina befolkningar är en del av förklaringen till moralens impotens. En annan del av förklaringen är att kapitalintressen utgör en kraftfull hämsko på moral.

Betänk fallet Bollinger. Columbia University är beroende av judiska pengar, lärare och studenter. Om Bollinger hade tagit ställning mot Israels dåliga behandling av palestinierna, skulle han bli stämplad som antisemit. Presidenter för konkurrerande universitet hade inte slutit upp för att försvara honom. De hade stämt in i kören i hopp om att rekrytera Columbias ledande fakultetsmedlemmar och studenter, och att omdirigera flödet av finansiella resurser från Columbia till sig själva.

En amerikansk tidning eller ett rikstäckande tv-bolag som tog ställning mot Israels övergrepp mot palestinierna hade mötts av en annonsbojkott organiserad av Aipac. Amerikanska politiker som kritiserar Israel hade kommit att bli besegrade av israeliska lobbypengar.

Georg Hegel lade för stor vikt vid idéer; Marx för mycket vid materiella intressen. Båda krafterna är verksamma i världen. Det finns tider i historien då revolutionära idéer krossar materiella intressen. Andra tider samexisterar de båda i en maktbalans. Under andra tider vinner materiella intressen över moralen.

Vi lever under den senare tiden. Finansiella intressen, militär-säkerhets-komplexet och Israel-lobbyn är de krafter som styr Amerika. De understöds av neokonservativa och kristna sionister, och av den patriotiska hybris som går ut på att Amerika är den huvudsakliga kraften för gott som är verksam i världen. De onda saker som Amerika gör är bortförklarade som nödvändiga för det godas tjänst. Förstörelsen av Irak, till exempel, rättfärdigas som att ”bringa frihet och demokrati till det irakiska folket.”

Ett antal kommentatorer, inklusive mig själv, förutspår en nedgång för Amerikas ekonomiska makt. Då detta händer, kommer Israel att tvingas överge sin våldspolitik. Med det ackumulerade hat som dess politik har underblåst, kommer Israel att vara sårbart.

Världen kommer att behöva minnas att även om Israel är en judisk stat, så är det en stat vars politik många judar finner förkastlig, precis som en majoritet av amerikanska judar motsätter sig president Bushs anfallskrig i Mellanöstern och hans okonstitutionella åtgärder hemmavid. Vi får inte blanda samman Israels sionistiska regering med världsjudendomen, precis som vi inte får blanda samman det amerikanska folket med krigsförbrytarna i Bushregimen.

Tänk efter, vem förlitar du dig på när det gäller dina medborgerliga rättigheter, USA:s justitiedepartement eller ACLU:s falang av judiska advokater?

Vi måste undvika det misstag som gjordes genom att ge det tyska folket skulden för Adolf Hitler. Det var den aristokratiska tyska militären som försökte ta bort Hitler. I kontrast till den händelsen, blockerade den demokratiska talmannen för representanthuset Nancy Pelosi försöket att åtala George W. Bush och Dick Cheney. Pelosi är en skam för Kalifornien, men ska vi klandra hela Amerika för Pelosis försvar av krigsförbrytare? Hur kan vi göra det när representanthusledamoten Dennis Kucinich modigt läste upp åtalspunkterna på representanthusets golv?

Är alla amerikaner skyldiga för att Kucinich inte lyckades?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/index.php/2009/01/05/what-became-of-western-morality/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Anarkotyranni – dit mångkulturalism leder

Av Samuel Francis, 30/12/2004

I Europa, om inte i Förenta staterna, börjar en del människor begripa att måhända gjorde de ett misstag när de beslöt att välkomna miljontals invandrare under de senaste årtiondena.

Den senaste europén som har fattat det är den före detta västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt, som har gjort ljud ifrån sig om skadan han och hans kolleger har åsamkat sina egna samhällen.

Intervjuad i en Hamburgtidning förra månaden, erkände herr Schmidt att ”konceptet multikulturalism är svårt att få att passa samman med ett demokratiskt samhälle” och att importera tusentals turkiska ”Gastarbeiter”, eller utländska gästarbetare, till Tyskland under de senaste årtiondena var något av en blunder.

Som Londons Daily Telegraph rapporterade historien, herr Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland från 1974 till 1982:

”[...]sade att problemen härrörande från inflödet av för det mesta turkiska Gastarbeiter, eller gästarbetare, hade negligerats i Tyskland och resten av Europa. De kunde bara bemästras av auktoritära styren, lade han till, nämnande Singapore som ett exempel.” [Turkish workers a mistake, claims Schmidt, av Hannah Cleaver, 25 November 2004]

Han är knappast den förste att inse detta, även om han, det erkänns, vid 85 års ålder är en smula sen att hoppa på tåget.

Så länge sedan som 1990, skrev jag, i en artikel i tidskriften Chronicles:

”Det sena romerska imperiet, det bysantinska imperiet, det osmanska imperiet och Habsburgs och Romanoffs underlydande makter, bland andra, rådde alla över en sorts regnbågskoalition av nationer och folk, som för det mesta lyckades leva lyckligt eftersom deras hemliga drifter att spilla varandras blod tyglades av den överväldigande styrkan hos despoterna och dynastierna som härskade över dem.

Politisk frihet bygger på en delad politisk kultur i lika hög grad som på motsättningarna och balanserna som social differentiering skapar, och när den allmänna kulturen sönderdelas under trycket från massmigrationer, kan endast institutionaliserad makt hålla samman regimen.” [Juli 1990, PDF]

Det är en ordentlig munsbit, men jag antar att det är det som herr Schmidt ville säga. För att ha frihet på en stabil politisk basis, måste du ha en homogen kultur och ett homogent samhälle, bestående av människor som delar samma värderingar och övertygelser.

Om de inte delar dem, kan du endast hålla samman dem med makt.

Den läxan är på väg att bli tydlig i Europa, där det brutala mordet på den holländske filmmakaren Theo van Gogh förra månaden av en muslimsk fanatiker visar vad som händer när du förstör homogenitet genom att importera skärvor av främmande och fientliga kulturer.

I mångt och mycket samma läxa borde vara tydlig i detta land, inte enbart från 11/9-atrociteterna själva, utan från den nyliga slakten av sex vita hjortjägare i Wisconsin av en missnöjd asiatisk invandrare.

”Ett samhälle kan inte existera”, skrev den store 1700-talskonservative Edmund Burke, ”om inte en kontrollerande kraft över vilja och aptit placeras någonstans, och ju mindre av den som finns invärtes, desto mer av den måste finnas utvärtes.”

Hämningar kommer inifrån när en befolkning delar kulturella och moraliska värden; när de inte gör det, måste en extern kraft stå för hämningarna.

Endast en vecka eller så efter mordet på herr van Gogh i Holland, förbjöd grannlandet Belgien sitt främsta oppositionsparti, Vlaams Blok, för att vara en ”rasistorganisation”.

Vlaams Blok, som två opinionsmätningar fann vara det populäraste partiet i Flandern månaden innan, var bemärkt främst för dess starka motstånd mot invandring. Det var det som gjorde det ”rasistiskt” och det var därför det måste försvinna.

Denna månaden arresterade Storbritannien helt sonika två av dess ledande motståndare mot invandring, Nick Griffin från British National Party och partiets grundare John Tyndall, anklagade för att ha ”eggat till rashat”. Var och en, tycks det, hade fällt (i privata möten, hemligt bandade av källor verkande under täckmantel) nedsättande (eller kanske endast kritiska) kommentarer om islam.

Arresteringarna är genomskinliga försök från den brittiska överklassen att sätta munkavle på politiska utmanare på frammarsch, men de är också en del av glidningen mot auktoritarism som massinvandring provocerar fram.

Vi ser glidningen i detta land, med Patriot Act och dess avföda vid flygplatser och i slumpmässiga genomsökningar av laglydiga medborgare – allt på grund av att vår egen överklass inte vill upprätthålla gällande lagar mot illegal invandring och inte gör någonting för att hejda det amerikanska samhällets förvandling av miljontals främlingar.

Ovilliga att kontrollera invandringen och den kulturella sönderdelning den orsakar, kontrollerar myndigheterna istället de laglydiga.

Detta är precis det bisarra system av vanstyre som jag annorstädes har beskrivit som ”anarkotyranni” – vi vägrar att kontrollera verkliga brottslingar (det är anarkin), så vi kontrollerar de oskyldiga (det är tyrannin).

Det som nu börjar bli uppenbart i Europa, till och med för skröpliga socialister som Helmut Schmidt, borde inte vara mindre uppenbart för våra egna skröpliga härskare här.

Det är redan uppenbart för deras undersåtar.

Allt de behöver är en ledare med kuraget och hjärnan att säga det högt.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Samuel Francis, den återfinns här:
http://www.vdare.com/francis/041230_multiculturalism.htm


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Bush, Obama och Gaza-blitzen

Av Patrick J. Buchanan, 30/12/2008

Ovilliga att kontrollera sina soldater, som avfyrade tjogtals med missiler in i Israel vid slutet på deras sex månaders vapenvila, gav Hamas Israel provokationen som de behövde för att tillfoga den palestinska enklaven i Gaza ett hårt slag.

Lördagen var den blodigaste dagen i det palestinska folkets historia sedan de drevs från sina hem under 1948 års krig. Ett tusen dödades eller sårades, då det israeliska flygvapnet genomförde över hundra flyganfall – mot examensceremonier för Hamas-soldater, polisstationer och förvaringsplatser för raketer.

Om Israels rätt och plikt att försvara sina gränsstäder, råder det inget tvivel. När Hamas tillåter Gaza att användas som en avfyrningsplats för raketer, måste de räkna med vedergällning. Ej heller kan Hamas göra anspråk på någon rätt att diktera gränserna för den vedergällningen.

Ändå kan det diskuteras hur klok en så brutal vedergällning för raketer som inte dödade en enda israel är. Och krass israelisk politik tycks ligga bakom denna uppsåtliga och planerade blitz.

Med Likuds hökaktige ”Bibi” Netanyahu i ledning i opinionsmätningarna för valet den 10 februari, var försvarsminister Ehud Barak, Arbetarpartiets kandidat, tvungen att visa att han också kunde vara skoningslös mot Hamas.

Kadima-kandidaten och utrikesministern Tzipi Livni har ett ännu större behov än den högt dekorerade Barak att visa hårdhet. Premiärminister Ehud Olmert, som avtågar under en skandal, vill göra en storslagen sorti för att sudda ut minnet av ett misslyckat krig mot Hizbollah som han startade sommaren 2006.

Dock är det så att medan Israels politiker alla tycks ha investeringar i dessa ödeläggande flygräder, så blir det Israel självt som får betala priset.

Med tanke på antalet drabbade, över 300 döda och 1.300 skadade när detta skrivs, kommer Hamas att tvingas utkräva sitt skålpund kött. Den Hamas-falang som vill ha förnyat krig med Israel kommer nu att överrösta den falang som arbetar med Egyptens president Hosni Mubarak för en ny vapenvila.

Den moderate palestiniern Mahmoud Abbas, som har talat med Israel och vittnat om hennes goda avsikter, har fåtts att framstå som en marionett och dåre. En ny intifada som sprider sig till Västbanken, med självmordsanfall inne i Israel, är nu möjlig.

Moderata araber, som har erkänt Israel eller ställt sig bakom fred, kommer nu att av den arabiska gatan ses som appeasers som är oförmögna att stoppa det palestinska folkets offentliga lidande.

Angående president Bushs hopp om att bistå till en fred som skulle skapa en palestinsk stat, så är det lika dött som den Annapolis-process som han satte igång. När det gäller att främja fred i Mellanöstern så är Bushs åttaåriga facit nu ett nästan totalt misslyckande.

Under fyra år vägrade Bush att tala med Yassir Arafat, trots att Bill Clinton hade förhandlat med honom, liksom fyra israeliska premiärministrar hade gjort, av vilka två delade ett Nobelpris med Arafat. I sin andra presidentperiod vägrade Bush, efter att ha insisterat på att Hamas skulle inkluderas i fria val i Palestina, att erkänna Hamas när de vann nämnda val.

Arafat var en terrorist och Hamas är en terroristorganisation, deklarerade Bush, och vi förhandlar inte med terrorister. Ändå tog Bush bort Libyen från listan över stater som sponsrar terror och skickade Condi Rice för att småprata med överste Khadaffi, trots att Khadaffi fortfarande på sina händer har blodet från tjogtals med amerikanska skolbarn från Lockerbie-massakern 1989 som Libyen och Khadaffi orkestrerade.

Under åtta år, likt en ”träkarl” i ett parti bridge, har Bush suttit tyst medan hans israeliske partner, Sharon eller Olmert, spelade Amerikas kort såväl som sina egna. Bushs svar på lördagens blodbad var, som väntat, att ge Hamas skulden för att ha orsakat det och uppmana israelerna att vara försiktiga med civila offer när de ägnar sig åt sin vedergällning.

Vad som Israel än beslutar, stödjer vi. Under åtta år har det varit den mest pålitliga guiden till amerikansk Mellanösternpolitik.

Och Barack Obama? Fyrtioåtta timmar efter att den israeliska blitzen började är han och hans nationella säkerhetsteam fortfarande tyst.

Förhoppningsvis kommer Obama att föra med sig en ny Mellanösternpolitik, en som är gjord i USA, för USA. Förhoppningsvis, precis som Israel har sina privata förbindeselänkar till Syrien genom Turkiet, till Hamas genom Egypten och till Hizbollah, kommer Obama att etablera oberoende amerikanska kanaler till alla tre, och anta en separat amerikansk linje gentemot alla tre, som Israel gör.

Medan USA måste stödja Israels rätt att försvara sina städer och att slå till mot baser från vilka israeler attackeras, borde Obama skarpt kritisera den kollektiva bestraffningen av 1,5 miljoner palestinier i Gaza, genom att Israel stänger av deras elektricitet mitt i vintern och nekar dem maten och medicinen som många behöver för att överleva.

Att vi förblir tysta ställda inför detta ligger varken i linje med våra intressen eller våra värderingar. Israels taktik att från Gazas svaga och oskyldiga, kvinnor och barn, undanhålla livets nödtorft, för att straffa de skyldiga som styr med vapenmakt, är en taktik som Obama borde deklarera att USA inte längre stödjer med skattedollar.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30091


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Ny blogg

Redaktionen på Motpol har beslutat sig för att stänga bloggen FAS på Motpol.nu, men min vän Fas/Anarko har en egen blogg som återfinns här: http://anarko.wordpress.com/

”Läs mer”-länken efter denna text är överflödig, men den får vara kvar tills jag begriper hur jag ska få bort den.