Major Hasans två ansikten
Av Patrick J. Buchanan, 10/11 2009
Nidal Malik Hasan var två män.
En var den stolte armémajoren som bar fältuniform till moskén; den andre, den stolte araben som bar muslimsk dräkt i det civila.
Det som orsakade en dödlig konflikt mellan Hasans identiteter var hans övertygelse att Irak och Afghanistan var orättfärdiga krig, och hans chock över att han, en muslim, skulle skickas för att tjänstgöra i ett av de krigen, mot medmuslimer – en synd mot Allah värd fördömelse.
Hasan pinades av en dubbel lojalitet – till landet som han hade svurit att skydda, och till det som han uppfattade som sin plikt som muslim. När Hasan sade till sin granne den morgonen: ”Jag ska göra gott arbete för Gud”, övertrumfade jihads kall hans lojalitetsed som en amerikansk soldat.
Därefter sköt, sårade eller dödade Hasan 44 amerikanska soldater, och var villig att dö på det han betraktade som den sida som hade rätt, islams sida, mot Amerika. ”Allahu Akbar!” – ”Gud är stor!” – ropade Hasan då han började skjuta.
Ett internetinlägg av ”Nidal Hasan” jämförde självmordsbombare med vinnare av Medal of Honor som kastar sig på granater för att rädda medsoldater. Hasan hade beslutat sig för att bli en självmördare för Allah.
Även om detta var ett fall av svek mot hans medsoldater, av förräderi i krigstid, av terrorism och massmord, måste Hasan ha sett sig själv som en hjälte och martyr.
Få utför någonsin atrociteter som denna. Men identitets- och lojalitetskonflikter är vanliga i krigets kittlar.
”Låt inga andra än amerikaner stå vakt i natt”, sade Washington vid Valley Forge. Irländska katoliker deserterade unionsarmén för att kämpa sida vid sida med mexikanska katoliker i San Patricio-bataljonen mot vad de ansåg vara amerikansk aggression. Ärade i dag av Mexiko, blev San Patricio-soldaterna hängda när de tillfångatogs av Winfield Scotts armé.
Med på Scotts marsch mot Mexico City var Robert E. Lee. Hjälten vid Buena Vista var överste Jefferson Davis, som hade gift sig med dottern till sin befälhavare, den framtida presidenten Zachary Taylor. Davis kom senare att tjänstgöra i Franklin Pearces kabinett och i den amerikanska senaten.
Ändå, år 1861, skulle Davis och Lee lämna tjänstgöringen för sitt land för att föra krig mot Förenta staterna till förmån för sin nya nation och de släkter som de tillhörde och som de ansåg hade rätt att vara fria från unionen. Var de förrädare – eller patrioter?
Detta är inte ämnat att jämföra de gärningar som utfördes av San Patricio-soldaterna, Jefferson Davis och Robert E. Lee, vilka alla öppet tog ställning och kämpade heroiskt och hedervärt, med major Hasans förbrytelser.
Utan det är för att lyfta fram frågan om motstridiga lojaliteter i mäns hjärtan i en nation som har förklarat religiös, raslig och etnisk mångfald vara inte bara bra för nationen utan även ett mål för nationen.
Varifrån kom denna idé? Ingen tidigare generation ansåg detta.
Under första världskriget fruktade Wilson att, om han gick i krig, tysk-amerikaner kanske skulle marschera mot Washington. FDR var så rädd att blodsbanden hos japanska medborgare och japaner bosatta här skulle övertrumfa deras lojalitet till USA så att han beordrade överförseln av 110.000 från Kalifornien till interneringsläger så länge kriget varade.
I fjor, i Arkansas, sköt en muslim som var motståndare till de amerikanska krigen två soldater vid ett värvningskontor, dödande en. I Kuwait, innan invasionen av Irak, kastade en muslimsk soldat in en granat i sin befälhavares tält, dödande två och sårande 14.
Detta ska inte antyda att alla amerikanska muslimer eller araber borde vara medborgare under misstanke. Muslimer har dött stridande i Afghanistan och Irak, liksom tysk-amerikaner dog stridande mot Tyskland under två världskrig. Men det är ämnat att säga detta:
Amerika håller på att upplösas. Vi är inte längre en nation och ett folk. Tiotals miljoner har anlänt och tiotals miljoner anländer vars första lojalitet ligger hos de fränder och det land som de lämnade bakom sig, och hos tron som de bär i sina hjärtan. Och om, i vårt långa krig mot ”islamofascism”, vi ses som trampande på deras nation, tro eller fränder, så kommer de att se oss, som Hasan kom att se oss, som fienden till deras okränkbara identitet.
Det finns ingen amerikansk smältdegel längre. Den kasserades av våra eliter som ett instrument för kulturellt folkmord. Nu lovsjunger vi Amerika som det mest multirasliga, multietniska, multikulturella landet på jorden, den universella nationen som Ben Wattenberg kvittrar om.
Och ändå förvånas vi över etniskt spionage mitt ibland oss, förbannandet av Amerika från moskéer i våra städer, nyheten att somaliska invandrare åker hem för att strida mot våra somaliska allierade, och att illegala invandrare marscherar under mexikanska flaggor för att kräva amerikanskt medborgarskap.
Eisenhowers Amerika var en nation på 160 miljoner med en euro-kristen kärna och en helt egen kultur. Vi var ett folk då. Och när vi har blivit, år 2050, en pyttipanna på 435 miljoner, med ingredienser från varje trosriktning, kultur, färg och land som finns på jorden, vad håller oss samman då?
Nidal Malik Hasan var två män.
En var den stolte armémajoren som bar fältuniform till moskén; den andre, den stolte araben som bar muslimsk dräkt i det civila.
Det som orsakade en dödlig konflikt mellan Hasans identiteter var hans övertygelse att Irak och Afghanistan var orättfärdiga krig, och hans chock över att han, en muslim, skulle skickas för att tjänstgöra i ett av de krigen, mot medmuslimer – en synd mot Allah värd fördömelse.
Hasan pinades av en dubbel lojalitet – till landet som han hade svurit att skydda, och till det som han uppfattade som sin plikt som muslim. När Hasan sade till sin granne den morgonen: ”Jag ska göra gott arbete för Gud”, övertrumfade jihads kall hans lojalitetsed som en amerikansk soldat.
Därefter sköt, sårade eller dödade Hasan 44 amerikanska soldater, och var villig att dö på det han betraktade som den sida som hade rätt, islams sida, mot Amerika. ”Allahu Akbar!” – ”Gud är stor!” – ropade Hasan då han började skjuta.
Ett internetinlägg av ”Nidal Hasan” jämförde självmordsbombare med vinnare av Medal of Honor som kastar sig på granater för att rädda medsoldater. Hasan hade beslutat sig för att bli en självmördare för Allah.
Även om detta var ett fall av svek mot hans medsoldater, av förräderi i krigstid, av terrorism och massmord, måste Hasan ha sett sig själv som en hjälte och martyr.
Få utför någonsin atrociteter som denna. Men identitets- och lojalitetskonflikter är vanliga i krigets kittlar.
”Låt inga andra än amerikaner stå vakt i natt”, sade Washington vid Valley Forge. Irländska katoliker deserterade unionsarmén för att kämpa sida vid sida med mexikanska katoliker i San Patricio-bataljonen mot vad de ansåg vara amerikansk aggression. Ärade i dag av Mexiko, blev San Patricio-soldaterna hängda när de tillfångatogs av Winfield Scotts armé.
Med på Scotts marsch mot Mexico City var Robert E. Lee. Hjälten vid Buena Vista var överste Jefferson Davis, som hade gift sig med dottern till sin befälhavare, den framtida presidenten Zachary Taylor. Davis kom senare att tjänstgöra i Franklin Pearces kabinett och i den amerikanska senaten.
Ändå, år 1861, skulle Davis och Lee lämna tjänstgöringen för sitt land för att föra krig mot Förenta staterna till förmån för sin nya nation och de släkter som de tillhörde och som de ansåg hade rätt att vara fria från unionen. Var de förrädare – eller patrioter?
Detta är inte ämnat att jämföra de gärningar som utfördes av San Patricio-soldaterna, Jefferson Davis och Robert E. Lee, vilka alla öppet tog ställning och kämpade heroiskt och hedervärt, med major Hasans förbrytelser.
Utan det är för att lyfta fram frågan om motstridiga lojaliteter i mäns hjärtan i en nation som har förklarat religiös, raslig och etnisk mångfald vara inte bara bra för nationen utan även ett mål för nationen.
Varifrån kom denna idé? Ingen tidigare generation ansåg detta.
Under första världskriget fruktade Wilson att, om han gick i krig, tysk-amerikaner kanske skulle marschera mot Washington. FDR var så rädd att blodsbanden hos japanska medborgare och japaner bosatta här skulle övertrumfa deras lojalitet till USA så att han beordrade överförseln av 110.000 från Kalifornien till interneringsläger så länge kriget varade.
I fjor, i Arkansas, sköt en muslim som var motståndare till de amerikanska krigen två soldater vid ett värvningskontor, dödande en. I Kuwait, innan invasionen av Irak, kastade en muslimsk soldat in en granat i sin befälhavares tält, dödande två och sårande 14.
Detta ska inte antyda att alla amerikanska muslimer eller araber borde vara medborgare under misstanke. Muslimer har dött stridande i Afghanistan och Irak, liksom tysk-amerikaner dog stridande mot Tyskland under två världskrig. Men det är ämnat att säga detta:
Amerika håller på att upplösas. Vi är inte längre en nation och ett folk. Tiotals miljoner har anlänt och tiotals miljoner anländer vars första lojalitet ligger hos de fränder och det land som de lämnade bakom sig, och hos tron som de bär i sina hjärtan. Och om, i vårt långa krig mot ”islamofascism”, vi ses som trampande på deras nation, tro eller fränder, så kommer de att se oss, som Hasan kom att se oss, som fienden till deras okränkbara identitet.
Det finns ingen amerikansk smältdegel längre. Den kasserades av våra eliter som ett instrument för kulturellt folkmord. Nu lovsjunger vi Amerika som det mest multirasliga, multietniska, multikulturella landet på jorden, den universella nationen som Ben Wattenberg kvittrar om.
Och ändå förvånas vi över etniskt spionage mitt ibland oss, förbannandet av Amerika från moskéer i våra städer, nyheten att somaliska invandrare åker hem för att strida mot våra somaliska allierade, och att illegala invandrare marscherar under mexikanska flaggor för att kräva amerikanskt medborgarskap.
Eisenhowers Amerika var en nation på 160 miljoner med en euro-kristen kärna och en helt egen kultur. Vi var ett folk då. Och när vi har blivit, år 2050, en pyttipanna på 435 miljoner, med ingredienser från varje trosriktning, kultur, färg och land som finns på jorden, vad håller oss samman då?
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=34353
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=34353
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Etiketter: Pat Buchanan
upplagd av Skåneländaren
21:11
0 kommentarer
