Chuck Baldwins parti

Av Paul Gottfreid, 11/12/2008

Mina vänliga (och inte så vänliga) läsare uppmanas alla att gå med i Konstitutionspartiet*, vars julfirande för Lancaster County jag hade nöjet att närvara på i går kväll. Bland talarna och firarna fanns Jim Clymer, som kandiderade till USA:s senat, Dan Frank, som nyligen var kongresskandidat från vårt distrikt, och Gary Odom, som var partiets fältansvarige för Pennsylvania. Undertecknad var en av talarna, och jag kommer att hålla inledningsanförandet på Kp:s delstatskonferens i Carlisle tidigt i februari. De som vill närvara kommer att vara välkomna, förutsatt att de inte är fulla eller fula i munnen. (Kontaktperson är Danielle Warren på dwarren@constitutionparty.com.)

Även om jag skulle föredra att tro att han skojade, kan Jim Clymer ha varit allvarlig när han frågade mig om jag skulle vilja kandidera till den senatsplats som för närvarande innehas av Arlen Specter. Tyvärr är jag för gammal och för krigsskadad för att ta mig an en sådan uppgift, en som utan tvivel skulle sluta i nederlag, mot den välbärgade tvåparti-oligarki som organiserar våra val och som vanligtvis erbjuder ett val mellan två lika oaptitliga kandidater. Kp borde rekrytera unga människor över hela nationen, för att bygga upp ett trovärdigt till-höger-om-mitten-alternativ till DemRep-arna.

Kp är det alternativa parti som jag har valt framför Libertarianerna. Trots att de har en anständig presidentkandidat i Ron Paul, vimlar det med excentriska figurer som har hakat upp sig på att göra motstånd mot auktoriteter hos Libertarianerna. Dess medlemmar har i min närvaro, med största allvar, diskuterat sådana förslag som huruvida en kvinna borde få sälja fostermembran efter att av vinstskäl ha gjort sig av med sitt ofödda barn. För att tala klarspråk så är det svårt för mig att stå ut med diskursen hos många libertarianer, som inte kan lämna frågorna om individuell autonomi och om att göra sin egen grej. Men detta tycks inte alls vara något som kännetecknar Konstitutionspartiets medlemmar, vilka kombinerar respekt för konstitutionella gränser för vår gigantiska managerial state och dess maktbefogenheter för krigföring med borgerliga kristna sociala traditioner. (Jag använder den senare termen respektfullt för att referera till det sätt som amerikaner brukade leva på innan deras omskolning av offentliganställda undervisare, media och vår avskyvärda välfärdsregim.)

I de kommentarer som jag ämnar framföra i Carlisle, kommer två punkter att dominera. Ett, ett parti till höger, det vill säga, ett som försöker återfå den plats som en gång hölls av Taft-republikaner och andra traditionella amerikaner, tycks vara nödvändigt för vår nationella hälsa. USA har alltför länge saknat ett sådant alternativ. Ett högerparti, när det väl har börjat göra framsteg, skulle kunna ge internationella återverkningar och möjligtvis signalera till européerna att vi i USA bygger ett trovärdigt alternativ till den allmänna vänstern. Låt mig notera någonting här som jag har försökt dokumentera i mina böcker. Européerna har låtit sig bli förgiftade av en vänstervriden mångkulturell ideologi som delvis producerades i USA på 1960-talet, och det kan vara till nytta att visa resten av världen att amerikaner rör sig tillbaka till där vi brukade befinna oss innan vi och européerna kastade oss in i ett ingenmansland av mångfald och offentlig-administrationstyranni. Och högern som vi behöver bygga skulle innefatta något mer än att GOP roterar tillsammans med demokraterna som innehavare av Vita huset. Den skulle ha avgörande betydelse som en motkraft mot vänstern.

Två, vi måste arbeta för att försvaga det republikanska partiet, en stor och hotfull skepnad som kanske är en ännu värre förbannelse för den amerikanska högern än Demokraterna. Republikanerna gör, till följd av det stöd som de får från traditionella amerikaner, mer skada än att vilseleda de lättlurade. De suger ut energin från högern; och de förvandlar det som skulle kunna vara en hård motståndare mot vänstern till blott partipolitik. När de väl innehar makten, agerar republikanerna som ett andra vänsterparti, expanderande den offentliga sektorn som en källa till partitjänster. De bistår med vad som för det mesta är en tandlös opposition, förutom när de utlöser neokonservativ-inspirerade krig.

För min egen del så delade jag McCains lättnad över att Obama vann; och jag skulle bli ännu mer förtjust om ett till-höger-om mitten-parti kunde ersätta Republikanerna. GOP har blivit så löjligt att det är motbjudande. Jag minns fortfarande med en rysning hur McCain sprang runt i södern i våras och sade till vita väljare att göra sig av med sydstatsflaggor som symboler för hat, innan han bad om ursäkt i Memphis för att inte ha stött den nationella helgdagen för Martin Luther King tillräckligt mycket. I den mån de inte enbart uttryckte reflexmässig PK, utgjorde dessa tal typiska exempel på GOP:s ”stratergery” (om jag tillåts begagna mig av termen som tillskrivs W på Saturday Night Live), omotiverat förolämpande sin väljarbas medan man försöker locka ett vänster-demokratiskt röstblock som man inte har någon chans att rekrytera.

Man skulle kunna hävda att jag förväntar mig för mycket av ett parti som har svårigheter att få möjlighet att kandidera i delstaterna och vilket – som en av dess presidentkandidater, Howard Philips, en gång noterade – anser det vara en seger ”att ta sig upp till ensiffriga tal”. Men Kp:s styrka är att det står för det som gammaldags, normala amerikaner brukade önska sig – och förutsatt att de fortfarande finns kvar, skulle stödja hos ett rikstäckande parti. Till skillnad från GOP, som är en fastgrodd och statssubventionerad inventarie, är det inte en vampyr som suger ut livsblodet från högern. Kp kan i förlängningen vara svaret på vad Republikanerna har varit oförmögna att leverera.

* Partiets officiella titel, på engelska, är ”Constitution Party”; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/chuck_baldwins_party/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Kan detta äktenskap hålla?

av Patrick J. Buchanan
5/12/2008

Efter att ha angripit varandra våldsamt under ett år, har Barack Obama och Hillary Clinton nu bildat ett sällsynt maktens partnerskap. Inte sedan James Garfield valde James G. Blaine har en ny president valt sin främsta rival till att bli utrikesminister.

Vad säger detta oss?

För det första, ta inte kampanjretorik på så stort allvar.

För det andra, till skillnad från Dennis Kucinich, Ted Kennedy, Ron Paul eller Jesse Helms, är Hillary och Barack pragmatiker. De låter inte ideologi eller forna förolämpningar komma i vägen för en ömsesidigt gynnsam överenskommelse.

Men detta är inte något slags amerikansk politiks Hitler-Stalin-pakt.

Dick Morris har rätt om detta. Som i ett parlamentariskt system, där kabinettmedlemmar kommer direkt från majoritetspartiets främsta bänk, flätar Barack, som premiärminister, samman en koalitionsregering som fördelar sina främsta hedersbetygelser till sina största stjärnor.

Som Tony Blair utnämnde sin rival Gordon Brown till finansminister, gjorde Barack Joe Biden till sin vicepresident, Hillary sin utrikesminister och Bill Richardson sin handelsminister. Om John Edwards inte hade smutsat ner sitt bo hade han också varit i kabinettet. Kanske justitieminister.

Och medan Barack har tagit en risk i att utnämna Hillary, med hennes mängd anhängare landet runt och hänsynslösa hovmän, så är Hillarys investering ännu större. Om en konflikt skulle uppstå, som var fallet mellan Ronald Reagan och Al Haig, kan Barack, även om kostnaden skulle bli hög, göra slut på henne och hennes karriär. Idén att en kasserad utrikesminister skulle kunna utmana president Obama 2012, ta hem nomineringen och vinna, efter att ha förödmjukat och dumpat vår förste afrikansk-amerikanske president, är absurd.

Och paret Clinton vet det. Om det inte sker ett gudomligt ingripande, är Obama kandidaten 2012. Hillary måste veta att detta sannolikt är hennes sista chans att skapa historia. Alltså tog hon erbjudandet att bli utrikesminister, och Bill gick med på att avslöja allt om sina finansiella relationer.

Vad innebär detta konvenansparti, med Biden, Bob Gates, och general Jim Jones som bröllopsmarskalkar, för amerikansk utrikespolitik?

Jag tror att antikrigsvänstern har tagit fram gråt-handduken för tidigt.

Vår nye beslutares hjärta befinner sig fortfarande till vänster. Dessutom innebär hans politiska intressen en orsak för honom att, på historiens skräphög, dumpa en Bush-neocon-politik med ändlöst krig tills Mellanöstern liknar Mellanvästern. Amerika kan inte hålla i gång de krig som Bushs politik producerade, ej heller de som den utlovar.

Vänta er därför att Obama kommer att betala en stor, tidig handpenning på sin utfästelse att dra tillbaka alla amerikanska stridsbrigader från Irak inom 16 månader. Även om överenskommelsen för styrkornas status som har blivit accepterad av Irak fördubblar tiden som Obama har på sig för ett uttåg, till december 2011, är det på det viset att nationen, inte bara vänstern, vill ut, med endast en varning: Amerika vill inte ha ett Saigon-slut.

Vad som händer efteråt – oavsett om shia anfaller shia, eller går samman för att krossa sunniter, eller araber går i strid med kurder – är inte ett krig som amerikaner är villiga att ingripa i med någon ny våg av amerikanska trupper.

Rörande Afghanistan så finns det en växande konsensus om att seger över en återuppvaknande talibanrörelse med en tillflyktsort i Pakistans gränsregion inte kan uppnås utan en tillförsel av amerikanska trupper som detta land är ovilligt att stödja.

Att trappa upp kriget innebär fler flygräder som har alienerat det afghanska folket såväl som president Karzai. Fler Predator-räder i ett Pakistan där antiamerikanism är utbredd och regeringen är belägrad förefaller knappast vara en lovande politik.

Vad är det absolut viktigaste målet för USA i Kabul? Inte den omöjliga drömmen om en demokrati utformad med vår egen som förebild, utan en regering hängiven att hålla al-Qaida borta. Med tanke på den mörbultning som talibanerna har tagit emot under sju år så är det möjligt att de kan tänka sig ett sådant arrangemang.

Men den första prövningen för Obama-Clinton-teamet kan vara Iran.

Teheran hävdar att dess nukleära program har fredliga ändamål, och Internationella atomenergiorganet har aldrig deklarerat att det strider mot ickespridningsavtalet. Ändå är misstanken bred och djup, i Washington och Tel Aviv, att Iran är fast beslutet att bygga en atombomb. Obama och Hillary har båda sagt att det inte kommer att ske, oavsett vad som krävs.

Om krig med Iran skall undvikas så måste det nya teamet snabbt börja prata med Teheran och lägga sina kort på bordet. Det är här som potentialen för en splittring mellan Barack och Hillary är störst.

Om Likuds ”Bibi” Netanyahu vinner det israeliska valet kommer han att trycka på hårt för amerikanska flygräder mot Irans kärnanläggningar, och trycka tillbaks mot någon som helst Obama-överenskommelse med Teheran. Med den israeliska lobbyn och ett judiskt samhälle som gav Barack 80 procent av sina röster, plus de neokonservativa och den evangeliska högern ropande efter räder mot Irans kärnanläggningar, skulle Obama-Clinton-teamet stå enade – mot krig?

Skulle Hillary, en förutvarande senator från New York som lutade sig ännu kraftigare än Barack mot judiska bidrag och röster, sluta upp bredvid Barack om de båda är oense om huruvida Israels överlevnad står på spel?

Vid närmare eftertanke så har antikrigsvänstern rätt att vara nervös.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29785


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Kostnaden för hegemoni är utom räckhåll

av Paul Craig Roberts

Oavskräckt av massiva budgetunderskott från krig, en fallande ekonomi och finansiella räddningspaket, har den amerikanska regeringen lyckats starta ett nytt kallt krig med Ryssland. I fredags* tillkännagav den ryska militären att den var i färd med att utveckla en ny generation av ballistiska robotar som svar på den amerikanska regeringens beslut att placera ut försvarssystem mot ballistiska robotar i Polen och Tjeckien.

Den ”fredsvinst” som samstämmigheten mellan Reagan och Gorbatjov gav har slösats bort av en arrogant amerikansk regering som strävar efter världshegemoni.

År 2002 drog sig Bushregimen ensidigt ur det ABM-avtal som den amerikanska regeringen undertecknade tillsammans med Sovjetunionen 1972. Detta avtal stabiliserade den ”assured mutual destruction” som förhindrade de två militära supermakterna från att starta krig, således avvärjande en nukleär förintelse under 30 år.

När den sovjetiska regeringen släppte sina östeuropeiska ”fångna nationer”, lovade den amerikanska regeringen att inte rekrytera de baltiska och östeuropeiska länderna till Natomedlemskap. Den amerikanska regeringen utfäste att Nato inte skulle föras fram till Rysslands gränser. Det skulle finnas en neutral zon mellan den västerländska militäralliansen och Ryssland. Det amerikanska styret bröt detta löfte så fort det kunde, förandes gamla beståndsdelar av det ryska imperiet in i det amerikanska imperiet.

I oktober åkte amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna, till Litauen för att ge en garanti till de baltiska länderna om amerikansk militär intervention i händelse av ett ryskt anfall. Liksom den brittiska garanti som Neville Chamberlain gav till Polen 1939, en garanti som utlöste andra världskriget, så är Mullens garanti värdelös så länge den amerikanska regeringen inte startar kärnvapenkrig mot Ryssland i försvar för de pyttesmå baltiska republikerna, som skulle utraderas av den resulterande strålningen.

Förenta staterna har försökt föra Ukraina och Georgien – under århundraden beståndsdelar av Ryssland – in i Nato. För att öppna vägen för Natomedlemskap så uppmuntrade Bushregimen den amerikanske marionett-härskaren över Georgien till att rensa provinser, som hade anslutits till Georgien av Josef Stalin, från ryssar för att sätta stopp för utbrytarrörelser. När ryska trupper drev ut den georgiska armén – tränad och utrustad av USA och Israel – från de ryska delarna av Georgien, ljög den amerikanska regeringen att Ryssland hade invaderat Georgien.

Denna illvilliga lögn var för mycket för ryssarna och för mycket för resten av världen. Det var uppenbart för alla att USA, en angriparstat som strävar efter att ringa in Ryssland med baser till och med så långt ute som kanten på Centralasien, hade initierat ett krig som de sedan skyllde på Ryssland. Efter Afghanistan, Irak, Bushs försvar för Israels kriminella anfall mot Libanon 2006 och Bushs falska påståenden om ett iranskt kärnvapen, så är det få, om några, länder som längre tror på uttalanden från den amerikanska regeringen. Över hela världen betraktas USA som en angriparstat som ljuger som en häst travar.

Detta innebär att såvida inte Kina beslutar sig för att spela ut USA och Ryssland mot varandra för att träda fram som den enda världsmakten, så finns det ingen finansiär för Amerikas sida av det nya kalla krig som den amerikanska regeringen har skapat.

Det enda övriga sättet som Washington kan finansiera en ny kapprustning med Ryssland på är genom att avsluta Social Security och Medicare, och avsäga sig sina massiva utländska skulder. Om Washington gör detta skulle det sannolika resultatet bli revolution hemmavid och internationell isolering.

Under årtionden har Washington varit förhärskande på grund av att USA-dollarn är reservvalutan. Den är världens pengar. Denna fördel ger Washington möjlighet att köpa nästan varje annan regering. Det finns regeringar över hela världen, från Europa till Egypten, från Ukraina till Sydkorea till Japan, som ägs av Washington. När Washington talar om att sprida frihet och demokrati, menar Washington att de har köpt fler regeringar till att gå deras ärenden.

Dessa köpta regeringar representerar inte sina folk. De representerar amerikansk hegemoni.

Nu när den Store Hegemonen är bankrutt och dess ekonomi kollapsar, tack vare otyglad girighet, så är amerikanskt inflytande på tillbakagång. Den amerikanska dollarn kan inte överleva alla de finansiella förluster som USA genererar.

När dollarn kollapsar så kommer bilden av ett svassande Washington som ”världens enda supermakt” att försvinna. Den ondska som det amerikanska styret utgör kommer att finna sig vara i krig med sitt eget folk, och resten av världens folk.

* Ursprungstexten publicerades den 3/12 2008, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=806


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Socialistrepublik

av Patrick J. Buchanan
27/11/2008

Barack Obama och George W. Bush tycks ha dragit liknande slutsatser efter deras studier av depressionen:

Nämligen: Efter 1929 års krasch agerade inte Federal Reserve snabbt nog för att rädda bankerna och injicera kontanter in i ekonomin. För det andra, New Deal, långt ifrån att vara slösaktig underskotts-spendering, var inte tillräckligt djärv. Alltså blev det så att Amerika kravlade runt i en depression under ett årtionde tills det otyglade spenderandet och de gigantiska budgetunderskotten under andra världskriget drog oss ur den.

Bush och Obama tycks vara beslutsamma att inte upprepa samma misstag.

Vi är alla keynesianer nu.

Därför har vi Bushs räddningspaket för bankerna på 700 miljarder dollar, ”stimulanspaketet” på 700 miljarder* som Obama vill ha till sin installation för att ”ge denna ekonomi en elchock som får den i form igen” och den fond på 800 miljarder som Hank Paulson skapade för att få konsumenterna att låna och handla igen.

Dessa kommer ovanpå Bushs budgetunderskott på 455 miljarder, räddningspaketet på 29 miljarder för Bear Stearns, de 105 miljarderna i valfläsk som användes för att smörja räddningspaketet på 700 miljarder, de 100 till 200 miljarderna för att hålla Fannie och Freddie flytande, de 140 miljarderna (eller mer) för AIG, de 25 miljarderna för att fräscha upp GM, Ford och Chrysler, de ytterligare 25 miljarderna för att rädda de tre stora bilföretagen och de 20 miljarderna för CitiGroup.

Nu är det så att mycket av detta överlappar vartannat, och en del kommer att återfås. Men vi stirrar fortfarande på ett budgetunderskott som skulle kunna närma sig 2 biljoner dollar.

Hur skulle detta se ut i en historisk jämförelse?

Ett underskott på 1,4 biljoner dollar skulle vara 10 procent av bruttonationalprodukten, vilket skulle göra att efterkrigstidens rekord på 6 procent – som Ronald Reagan stod för under Jimmy Carter-recessionen – ställdes i skuggan med god marginal.

Att klaga på ”Reagan-underskotten” har varit en stapelvara inom demokratisk retorik. Detta kommer att upphöra. Men politiken rörande detta är inte poängen, utan policyn.

Betänk vad det är vi håller på att göra. Under 2008 spenderade Bush 21 procent av BNP. Stater, counties och städer spenderade ytterligare 12 procent. Alltså spenderar statens alla nivåer en tredjedel av BNP. Obama & Co. föreslår att höja det med ytterligare 10 procent av BNP. Vi kan snart befinna oss norr om 40 procent av bruttonationalprodukten som kontrolleras och spenderas av staten.

Det är eurosocialism.

Och var ska vi, exakt, få pengarna ifrån?

Amerikaner sparar ingenting. Vi spenderar mer än vi tjänar. Följaktligen befinner sig konsumentskulderna, kreditkortsskulderna, bilskulderna och bostadslånsskulderna på de nivåer som de nu gör. USA:s reserver av utländska valutor uppgår till futtiga 73 miljarder dollar.

Den enda nationen med kontanter i den storleksordningen som vi nu behöver – om vi inte trycker pengarna och bjuder in till ännu en gigantisk bubbla – är Kina, med dess valutareserv i utländsk valuta på 2 biljoner dollar.

Kommer Peking att låna tillbaka de dollar som de har samlat på sig genom att sälja till oss?

Kina har definitivt ett motiv för att se till så att amerikanerna fortsätter spendera. För våra inköp av Kina-tillverkade varor har ofta stått för 100 procent av Kinas tillväxt. Kina vill inte döda den amerikanska hönan som lägger de guldäggen – förrän hönan inte kan lägga fler ägg. Då kommer de inte att behöva hönan.

Men om Kina skulle besluta sig för att låna ut pengarna till oss, vad kommer Peking att begära i räntor och försäkringar om att vi inte kommer att ställa in betalningarna? Det är trots allt så att USA:s skuld ligger på 70 procent av BNP, vår sparnivå ligger nära noll, och vårt handelsunderskott för handelsvaror ligger fortfarande på 5 till 6 procent av BNP.

Till skillnad från 1950-talet så är vi i dag beroende av utlänningar för två tredjedelar av vår olja och för många av våra industriprodukter – leksaker, TV-apparater, radioapparater, kameror, bilar, skor, kläder, cyklar, motorcyklar – och för de 700 till 800 miljarderna som vi lånar varje år för att betala för dessa importer.

När amerikanska husägare, konsumenter, företag och banker nu blir bankrutta, varför måste nationen låna ytterligare biljoner för att rädda dem? För att vi ska kunna upprätthålla vår status och levnadsstandard som den sista supermakten.

Bush och Obama tävlar i att skyffla ut biljontals med dollar, så att vi kan återvända till gårdagens glada dagar.

Men var inte gårdagen grundorsaken till i dag? Var det inte frånvaron av sparande och att vi spenderar mer än vi tjänar, handlar det vi inte har råd till i bilar, konsumtionsvaror och hus, köper långt mer från utlandet än vi säljer utomlands – var det inte det som orsakade denna kris och krasch?

En familjefar i Amerikas tillstånd, överbelamrad med skulder, som spenderar mer än han tjänar, skulle skära ned på konsumtionen, hitta ett andra jobb och göra sig fri från skulderna. Eller göra bankrutt, acceptera skammen och förödmjukelsen, ändra sina slösaktiga vanor och börja på ny kula.

Är det annorlunda för en nation?

Ändå tycks vi tro att vi kan låna och spendera oss ur ett träsk av obetalbar skuld som lånande och spenderande har placerat oss i.

Vi är på väg mot antingen inställda betalningar av våra skulder och konkurs som nation, eller någonting mindre hedervärt: ett tyst förbilligande av de skulder som vi har ådragit oss, genom att inflatera och förstöra dollarn – rånande våra fordringsägare på det som vi är skyldiga dem och rånande vårt eget folk på värdet av vad de har tjänat. Och så har vi hamnat här.

Vad skulle grundlagsfäderna anse om oss nu?

* Alla summor i den här översättningen är i dollar, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29681


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Amerikas dåraktiga Irakpolitik

av Paul Craig Roberts

Enligt alla rapporter står USA inför sin värsta ekonomiska kris sedan depressionen, med 2 biljoner dollar i närliggande finansieringsbehov för räddningspaket och ekonomisk stimulans. Detta är en enorm summa för vilket land som helst, i synnerhet ett som är så starkt skuldsatt att det är nästintill bankrutt. Om pengarna inte kan lånas utomlands så måste de tryckas – en politik som för med sig hyperinflation.

I det vanliga livet så vidtar en låntagare som måste vädja till fordringsägare alla möjliga åtgärder för att skapa ordning i sina ekonomiska affärer. Men inte Bushregimen.

De förbrukade kostnaderna för Bushs Irak-krig ligger för närvarande runt 600 miljarder dollar, en summa som ökar med miljontals dollar varje timme.

Dessutom har vi de mycket större framtida kostnaderna som redan har blivit ådragna, såsom långtidsvården av sårade och handikappade amerikanska soldater, ersättningskostnaden för den uttjänta utrustningen, räntebetalningar på krigsskulden, och den förlorade ekonomiska användningen av resurserna och arbetskraften som slösats bort i krig. Experter bedömer att de, redan ådragna, förbrukade och framtida kostnaderna för Bushs Irak-krig är 3 biljoner dollar, och summan stiger.

Till och med dessa kostnader kan vara små om en artikel av Richard LaMountain i Middle American News från november 2008 är korrekt. Enligt LaMountain skulle amerikanska flyktingprogram för irakier som har drivits på flykt av den amerikanska invasionen och ockupationen kunna resultera i en stor och växande amerikansk muslimsk befolkning. Dessa skulle vara människor vars liv påverkades negativt av den amerikanska invasionen av Irak.

Om USA bibehåller sin pro-israeliska hållning mot araber och muslimer i allmänhet, skulle en växande muslimsk befolkning och en regering besatt av sitt ”krig mot terror” leda till skrämmande konsekvenser för amerikanska medborgerliga rättigheter. För att bemästra den potentiella terror som de kommer att ha importerat, skulle Washington införa en total polisstat. Vi får vår egen Saddam Hussein.

För att undvika den invandring som skulle vara problematisk för amerikanska medborgerliga rättigheter så måste kriget ta slut. Kriget måste även ta slut så att det bankrutta Washington kan låna pengarna utomlands som de behöver för att rädda den amerikanska ekonomin.

Det tillåtna budgetutrymmet för de årliga direkta kostnaderna för kriget har stigit med 150 miljarder dollar om året, ett tillägg till budgetunderskottet som måste finansieras med utländska lån. En tillräknelig person skulle måhända anse att en stat som USA, i behov av utländska lån för att rädda sin ekonomi, skulle hugga på chansen att få ut sina trupper från Irak, där de är oönskade.

Istället så har Bushregimen kämpat med Irak-regeringen hela året för att skaffa sig en överenskommelse som låter den amerikanska regeringen fortsätta att blöda hundratals miljarder dollar genom att behålla amerikanska trupper i Irak.

Koreakriget tog slut för 55 år sedan, och USA har fortfarande trupper i Korea.

Tyskland besegrades 1945, och USA har fortfarande trupper i Tyskland.

Ett land som måste gå till sina fordringsägare med mössan i handen måste först se efter var kostnader kan minskas. Årliga militära utgifter på 700 miljarder dollar är definitivt ett bra ställe att börja på.

Men den amerikanska staten har långt mer hybris än intelligens och är på väg att bli en havererad stat som måste trycka pengar för att betala sina räkningar.

Det är inte för sent för USA att rädda sig själv och dollarstandarden, men det skulle kräva en snabb övergång från arrogans till ödmjukhet. Resten av världen kan knäcka Amerika genom att inte låna ut till oss, i vilket fall varken handels- eller budgetunderskottet skulle kunna finansieras.

Världen vill inte knäcka oss på detta vis. Våra fordringsägare vill bevara så mycket som möjligt av värdet på deras biljarder i amerikanska dollartillgångar. Detta är lättare att göra om dollarn förblir reservvalutan. Därför har USA:s regering en möjlighet att gå till sina fordringsägare med en plan.

Detta är vad planen måste vara: Ett tillkännagivande som förkastar det neokonservativa målet att åstadkomma amerikansk hegemoni över världen; en budget som reducerar årliga amerikanska lånebehov med flera hundra miljarder genom att avsluta krigen i Afghanistan och Irak, genom att stänga utländska militärbaser, och genom att skära ned på de militära utgifterna; ett nytt skattesystem för storföretag som skaffar tillbaka amerikanska jobb, tillverkningskapacitet och exportpotential genom att beskatta amerikanska storföretags globala vinster i relation till det värde som skapas i USA.

En sådan plan skulle visa att USA respekterar andra länders suveränitet och aspirationer och är villigt att samarbeta fredligt med andra som en boende i vad den ryske presidenten har benämnt som ”vårt gemensamma hus”. En sådan plan skulle visa att den amerikanska regeringen har kommit till insikten att det finns en gräns för dess lånekapacitet och de lån som den kan hantera och att den är beredd att prioritera det som är viktigast. En sådan plan skulle visa att USA kan minska sitt ohållbara beroende av importer utan att bygga en tullmur.

Om USA hade det erforderliga ledarskapet för att gå till sina fordringsägare med en sådan plan så skulle en lättnadens suck komma från resten av världen. Många av de ekonomiska svårigheter som amerikaner nu står inför skulle kunna undvikas, och risken för en hyperinflatorisk depression skulle minska.

Ett sådant önskvärt utfall fordrar att regeringen i Washington ger upp villfarelsen om att amerikaner är ett ”indispensable people” som har ett monopol på dygd vilket ger dem anspråk på hegemoni över världen.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=800


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.