Och ingen vågar kalla det förräderi

av Patrick J. Buchanan
22/8/2008

Vem är Randy Scheunemann?

Han är den främste utrikespolitiske rådgivaren till John McCain och möjlig efterföljare till Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski som nationell säkerhetsrådgivare till Förenta staternas president.

Men Randy Scheunemann har en annan identitet, en annan roll.

Han är en dubbellojalist, en utländsk agent vars uppdrag är att få Amerika förpliktat att spilla sina söners blod för klientregimer som har gjort denne moraliske legosoldat till en rik man.

Från januari 2007 till mars 2008, betalade McCain-kampanjen Scheunemann 70 000 dollar – fickpengar i jämförelse med de 290 000 dollar som hans Orion Strategies drog in under desamma 15 månaderna från Micheil Saakasjvilis georgiska regim.

Vilka var Micheils marschorder till Tbilisis man i Washington? Skaffa Georgien en krigsgaranti från Nato. Få Amerika förpliktat att strida mot Ryssland, om nödvändigt, å Georgiens vägnar.

Scheunemann lyckades nästan.

Hade han gjort det skulle amerikanska soldater och marinkårssoldater från Idaho och West Virginia ha dödat ryssar i Kaukasus, och dött för att skydda Scheunemanns klient, som startade detta idiotiska krig natten den sjunde augusti. Att folk som Scheunemann hyr ut sig för att sätta amerikanska liv på spel för sina klienter är en klassisk korruption av amerikansk demokrati.

Amerikansk uppbackning av hans kampanj för att återvinna sina förlorade provinser är vad Saakasjvili betalade Scheunemann för att åstadkomma. Men varför skulle amerikaner strida mot ryssar för att tvinga 70 000 sydossetier tillbaka in under kontrollen av en regim som de avskyr? Varför inte låta sydossetierna avgöra sin egen framtid i fria val?

Det är inte bara Bushs interventionistiska politiks dårskap som visas upp i Kaukasus, utan även dess påtagliga inkoherens.

Försvarsminister Robert Gates säger att vi under 45 år har strävat efter att hålla oss borta från ett direkt krig med Ryssland och vi kommer inte att ge oss in i ett nu. President Bush försäkrade oss att det inte kommer att bli något amerikanskt militärt svar på det ryska intåget i Georgien.

Det är ett erkännande av, och en eftergift till, verkligheten – nämligen, att rysk kontroll över Sydossetien och Abchazien och ockupation av en remsa av Georgien inte kan vara en casus belli för de Förenta staterna. Vi må djupt beklaga det, men det kan inte rättfärdiga krig med Ryssland.

Om det är sant, och det är tydligt att det är det, vad gör McCain, Barack Obama, Bush, och tyska kanslern Angela Merkel när de förpliktar Förenta staterna och Tyskland till att föra in Georgien i Nato? För det skulle förplikta oss till krig för en sak som vi redan har medgett, genom vår paralysi, inte rättfärdigar ett krig.

Scheunemanns tvåmanna-lobbyfirma fick inte bara 730 000 dollar sedan 2001 för att skaffa Georgien en Nato-krigsgaranti, han betalades av Rumänien och Lettland för att göra samma sak. Och han lyckades.

Lettland, en pytteliten baltisk republik annekterad av Josef Stalin i juni 1940 under hans pakt med Adolf Hitler, frisläpptes vid slutet på det kalla kriget. Ändå hade hundratusentals ryssar flyttats in i Lettland av Stalin, och eftersom Riga tjänade som en bas för Östersjöflottan så bosatte sig många ryska sjöofficerare där när de gick i pension.

Barnen och barnbarnen till dessa ryssar är lettiska medborgare. De är en källa till konstant spänning visavi etniska letter och till konflikt med Moskva, som har tagit på sig rollen som beskyddare av ryssar kvarlämnade i det ”nära utlandet” när Sovjetunionen splittrades.

Tack vare lobbyverksamheten från Scheunemann och vänner har Lettland inkorporerats i Nato och givits en amerikansk krigsgaranti. Om Ryssland ingriper för att stoppa något otäckt etniskt våld i Riga, är Förenta staterna förpliktat att komma in och driva ut ryssarna.

Detta är situationen som interventionisterna har placerat vårt land i: förpliktat att gå i krig för länder och saker som inte rättfärdigar krig, mot ett Ryssland som återkommer som stormakt bara för att upptäcka att Nato agerar husockupant på hennes tröskel.

Scheunemanns meritförteckning som en lojal Krigsparti-byråkrat är rejält lång. Han signerade brevet från PNAC (Project for the New American Century) till president Clinton som uppmanade till krig mot Irak, fyra år före 11/9. Han signerade PNAC-ultimatumet till Bush, nio dagar efter 11/9, hotande honom med politisk vedergällning om han inte gick i krig mot Irak. Han var verkställande chef för ”Committee for the Liberation of Iraq”, en propagandafasad för Ahmed Chalabi och hans gäng lögnare som lurade in oss i krig.

Nu är Scheunemann neocon-agenten på plats i McCains läger.

De neokonservativa fick sitt krig med Irak. De verkar för krig mot Iran. Och nu hetsar de den ryska björnen.

Är detta vad McCain har att erbjuda? Ändlöst krig?

Varför skulle McCain söka utrikespolitisk rådgivning från samma vanryktade gäng som nästintill har förstört George Bushs presidentskap?

”Mot de försåtliga listerna av utländskt inflytande [...] borde ett fritt folk vara konstant vaket”, varnade Washington i sitt avskedstal. Vår grundlagsfader varnade för de Randy Scheunemannar som finns ibland oss, agenter lejda av utländska makter för att lura amerikaner till att utkämpa deras krig. Och ingen vågar kalla det förräderi.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28157

Blowback From Bear-Baiting

av Patrick J. Buchanan
15/8/2008

Micheil Saakasjvilis beslut att använda de olympiska spelens öppnande till att skyla Georgiens invasion av dess utbrytarprovins Sydossetien måste rankas i dumhet tillsammans med Gamal Abdel Nassers beslut att stänga Tiransundet för israeliska fartyg.

Nassers blunder kostade honom Sinaihalvön i sexdagarskriget. Saakasjvilis blunder innebär antagligen permanent förlust av Sydossetien och Abchazien.

Efter att ha bombarderat och anfallit vad han hävdar är sitt eget land, dödande ett stort antal av sina egna ossetiska medborgare och skickande tiotusentals på flykt in i Ryssland, piskas Saakasjvilis armé tillbaka in i Georgien på 48 timmar.

Vladimir Putin utnyttjade möjligheten att sparka ut den georgiska armén även ur Abchazien, att bomba Tbilisi och erövra Gori, Stalins födelseplats.

Njutande av sin status som en förtrogen till George Bush, Dick Cheney och John McCain, och Amerikas ende demokratiske allierade i Kaukasus, trodde Saakasjvili att han skulle kunna komma undan med en blixtsnabb kupp och ställa världen inför fullbordat faktum.

Micheil räknade inte med björnens raseri eller beslutsamhet.

Amerikanska anklagelser om rysk aggression klingar ihåligt. Georgien startade denna strid – Ryssland avslutade den. Folk som startar krig får inte bestämma hur och när de slutar.

Rysslands svar var ”oproportionerligt” och ”brutalt”, gnällde Bush.

Sant. Men gav vi inte Israel grönt ljus att bomba Libanon under 35 dagar som svar på en skärmytsling vid gränsen där flera israeliska soldater dödades och två tillfångatogs? Var inte det flera gånger så ”oproportionerligt”?

Ryssland har invaderat ett suveränt land, rasade Bush. Men bombade inte Förenta staterna Serbien i 78 dagar och invaderade för att tvinga dem till att ge upp en provins, Kosovo, till vilken Serbien hade långt större historiskt anspråk än Georgien hade till Abchazien eller Sydossetien, av vilka båda föredrar Moskva framför Tbilisi?

Är inte västvärldens hyckleri häpnadsväckande?

När Sovjetunionen splittrades till 15 nationer, firade vi. När Slovenien, Kroatien, Makedonien, Bosnien, Montenegro och Kosovo bröt loss från Serbien, gladde vi oss. Vad var då anledningen till indignationen när två provinser, vars folk skiljer sig etniskt från georgier och som stred för sin självständighet, skulle lyckas med att bryta sig loss?

Är utbrytningar och upplösningar av nationer endast lovvärda när de främjar de neokonservativas agenda, av vilka många hyser en djup och irrationell avsky för Ryssland?

Att Putin utnyttjade tillfället av Saakasjvilis provokativa och korkade påhitt till att dela ut en extra dos straff går inte att förneka. Men är inte rysk vrede förståelig? I åratal har västvärlden gnuggat Rysslands nos i hennes kalla kriget-nederlag och behandlat henne som Weimartyskland.

När Moskva drog ut den röda armén ur Europa, stängde sina baser på Kuba, upplöste det onda imperiet, lät Sovjetunionen splittras upp till 15 stater, och sökte vänskap och allians med Förenta staterna, vad gjorde vi?

Amerikanska carpetbaggers konspirerade med moskovitiska scalawags för att plundra den ryska nationen.* Brytande ett löfte till Michail Gorbatjov, flyttade vi vår militärallians in i Östeuropa och sedan fram till Rysslands tröskel. Sex Warszawapaktsnationer och tre före detta Sovjetrepubliker är nu Natomedlemmar.

Bush, Cheney och McCain har tryckt på för att föra in Ukraina och Georgien i Nato. Detta skulle förpliktiga Förenta staterna att gå i krig med Ryssland över Stalins födelseplats och vem som råder över Krimhalvön och Sevastopol, det traditionella hemmet för Rysslands svartahavsflotta.

När blev dessa vitala intressen för USA, som berättigar krig med Ryssland?

De Förenta staterna upphävde unilateralt fördraget mot antiballistiska robotar, eftersom vår teknik var överlägsen, och planerade sedan att placera antirobot-försvar i Polen och Tjeckien för att försvara mot iranska missiler, även om Iran inte har några interkontinentala ballistiska robotar eller atombomber. Ett ryskt moterbjudande om att vi tillsammans skulle placera ett antirobotsystem i Azerbajdzjan förkastades direkt.

Vi byggde en Baku-Tbilisi-Ceyhan-pipeline från Azerbajdzjan genom Georgien till Turkiet för att utesluta Ryssland. Sedan hjälpte vi till att välta regimer som var vänligt inställda till Moskva med demokratiska ”revolutioner” i Ukraina och Georgien, och försökte upprepa det i Vitryssland.

Amerikaner har många fina egenskaper. En förmåga att se oss själva såsom andra ser oss ligger inte högt bland dem.

Tänk en värld som aldrig hade känt till Ronald Reagan, där Europa hade hoppat av det kalla kriget efter att Moskva installerade de där SS-20-robotarna öster om Elbe. Och Europa hade övergivit Nato, sagt till oss att åka hem och blivit underordnade till Moskva.

Hur hade vi reagerat om Moskva hade fört in Västeuropa i Warszawapakten, etablerat baser i Mexiko och Panama, placerat radarstationer för robotförsvar och raketer på Kuba, och gått med Kina för att bygga pipelines för att överföra mexikansk och venezuelansk olja till stillahavshamnar för att skeppas till Asien? Och uteslutit oss? Om det fanns ryska och kinesiska rådgivare tränande latinamerikanska arméer, på samma sätt som vi gör i de före detta Sovjetrepublikerna, hur skulle vi reagera? Skulle vi se på sådant ryskt beteende med förvirring?

Under ett årtionde har en del av oss varnat för dårskapen av att ge sig in i Rysslands utrymme och stirra Ryssland i ögonen. Den demokratiska imperialismens bumerang har nu slagit ned – i Tbilisi.

* Med ”carpetbaggers” och ”scalawags” (det sistnämnda uttrycket har, för övrigt, av någon anledning versal begynnelsebokstav i ursprungstexten) syftar skribenten gissningsvis på (med ”carpetbaggers”) nordstatare som efter det amerikanska inbördeskriget begav sig till den nyligen besegrade södern för att där på mer eller mindre hederligt vis berika sig, och (med ”scalawags”) vita sydstatare som under perioden efter inbördeskriget lierade sig med den segrande sidan; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28053

Vem återstartade kalla kriget?

av Patrick J. Buchanan
19/10/2007

”Putins fientliga kurs”, den anförande ledartexten i Washington Times den 18 oktober, började på följande vis:

”Den ryske presidenten Vladimir Putins inbjudan till den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad att besöka Moskva är bara det senaste tecknet på att Moskva, mer än 16 år efter Sovjet-kommunismens kollaps, rör sig mot kalla kriget-beteende. Den gamla sovjetiska fixa idén – att bekämpa amerikansk imperialism – finns kvar outspädd. [...]

(V)id i stort sett vartenda steg, tycks herr Putin och det ryska ledarskapet göra sitt bästa på såväl stora som små sätt för att marginalisera och hämma de Förenta staterna och undergräva amerikanska utrikespolitiska intressen.”

Times pekade på Putins avsnoppning av Robert Gates och Condi Rice genom att låta dem vänta i 40 minuter innan ett möte. Sedan kom en presskonferens där Putin antydde att Ryssland kan komma att säga upp Reagans och Gorbatjovs INF-avtal, som tog bort alla amerikanska och sovjetiska medeldistansrobotar från Europa, och hotade med att dra sig ur avtalet om konventionella styrkor i Europa, varigenom Ryssland flyttade sina stridsvagnar och trupper långt bort från Östeuropas gränser.

Anklagelsen från Times den fortsatte och den fortsatte. Ryssland blockerade nya sanktioner mot Iran. Ryssland sålde luftvärnsrobotar till Iran. Ryssland sålde vapen till Syrien som fann sin väg till Hizbollah och Hamas. Ryssland och Iran propagerade för en Opec-liknande naturgaskartell. Allt detta, sade Times, minner om ”Sovjet-era-beteende”.

Det som saknades från åklagarsidans sakframställning, emellertid, var motivet. Varför har Putins Ryssland blivit fientligt? Varför reparerar Putin relationerna med Kina, Iran och Syrien? Varför skickar Putin Bear-bombplan till utkanten av amerikanskt luftrum? Varför har Ryssland vänt sig mot Amerika? För Putins approval rating är tre gånger den som George Bush har. Vem återstartade kalla kriget?

För att besvara den frågan, låt oss gå tillbaks de 16 åren.

Vad hände 1991 och 1992?

Jo, Ryssland lät Berlinmuren rivas och dess satellitstater bli röstade eller störtade från makten Östeuropa igenom. Ryssland gick med på att dra Röda armén hela vägen tillbaka inom sin gräns. Ryssland gick med på att låta Sovjetunionen upplösas till 15 nationer. Kommunistpartiet gick med på att dela makten och lät sig själv bli bortröstat. Ryssland omfamnade frihet, och kapitalism i amerikansk stil, och bjöd in amerikaner för att visa dem hur det gjordes.

Ryssland använde inte sitt veto i säkerhetsrådet för att blockera det amerikanska kriget för att driva ut Saddam Hussein, en allierad, från Kuwait. När 11/9 slog till, gav Putin sin välsignelse till amerikanska truppers användande av före detta republiker som baser för USA-invasionen.

Vad var Moskvas belöning för dess proamerikanska policy?

De Förenta staterna började flytta Nato in i Östeuropa och sedan in i före detta Sovjetrepubliker. Sex före detta Warszawapaktsnationer är nu Nato-allierade, och så är även tre före detta Sovjetrepubliker. Nato-expansionister har inte gett upp om att föra Ukraina, förenat med Ryssland under århundraden, eller Georgien, Stalins födelseplats, in i Nato.

År 1999 bombade Förenta staterna Serbien – som länge har sett till Moder Ryssland för beskydd – i 78 dagar, även om serbernas enda brott var att strida för att hålla provinsen Kosovo, som är deras vagga; som president Lincoln stred för att hålla kvar den amerikanska södern. Nu stöder Amerika avskiljandet av Kosovo från Serbien och skapandet av en ny muslimsk stat på Balkan, under protest från Moskva.

Medan Moskva tog bort sina militärbaser från Kuba och över hela tredje världen, har vi sökt efter permanenta militärbaser i Rysslands centralasiatiska bakgård.

Vi upplöste Nixons och Brezjnevs ABM-avtal och tillkännagav att vi skulle placera ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien.

Under presidenterna Clinton och Bush finansierade Förenta staterna en pipeline för olja från det Kaspiska havet för att gå genom Azerbajdzjan och Georgien till det Svarta havet och Turkiet, vilket skar bort Ryssland från begivenheterna.

Med slutet på kalla kriget så avskaffades KGB och Komintern försvann. Men National Endowment for Democracy, Freedom House och andra kalla kriget-organisationer, finansierade med tiotals miljoner av skattebefriade dollar och skattedollar, anstiftade avlägsnandet av proryska regimer i Serbien, Ukraina och Georgien, och strävade efter avlägsnandet av regimen i Minsk.

Vid det kalla krigets slut gavs de Förenta staterna en av de stora historiska möjligheterna: att omfamna Ryssland, den största nationen på jorden, som partner, vän, allierad. Våra ömsesidiga intressen grep in i varandra nästan perfekt. Det fanns ingen ideologisk, territoriell, historisk eller ekonomisk osämja mellan oss, när kommunistisk ideologi väl hade blivit gravsatt.

Vi sabbade det.

Vi flyttade fram Nato till Rysslands veranda, ignorerade hennes välgrundade intressen och oro, och, med vår ”indispensable-nation”-arrogans, behandlade henne som en besegrad makt, som Frankrike behandlade Weimartyskland efter Versailles.

Vem återstartade kalla kriget? Bush och de skriande hegemoner han förde med sig till makten. Stora imperier och små begåvningar går illa ihop.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=22933

None of Our Friggin’ Beeswax

Postad av John Zmirak den 11 augusti 2008
[översättningen postades den 16/8 2008, övers. anm.]

Det är tragiskt att se ortodoxa kristna döda varandra, i synnerhet i en region där de en gång blev gemensamt förföljda av en ateistisk diktatur. Vi borde alla be för fred i Georgien. Med det sagt så är det tillfredställande att se Vladimir Putin motstå det oansvariga – faktiskt vansinniga – försöket av västvärlden att inringa hans land med klientstater – med målet att koppla samman alla av dem, genom Nato, med USA i en krigsallians. Ta inte miste, om amerikanska interventionister hade fått sin vilja igenom och redan hade införlivat Georgien i Nato, så skulle vi nu vara i krig med ett kärnvapenbeväpnat Ryssland.

Kristna i publiken – och andra fans av den gyllene regeln – borde tänka på detta: Hur skulle amerikaner känna det om, under en politisk kris i USA, den ryska regeringen skapade krigsallianser med Mexiko, Kanada, Kuba, Jamaica, och Filippinerna – lovande var och en av dem att de skulle gå i krig till deras försvar? Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig...

För att förkasta interventionism så finns det inget behov av att retirera till en nationell själviskhet, ryckandes på våra axlar i likgiltighet inför andras lidande. I stället så borde vi basera vårt motstånd mot amerikansk inblandning på ödmjukhet: Vi saknar kunskapen, visdomen, försiktigheten, för att detaljstyra varje annat land på denna jord.

För sjutton, vi klarar oss inte särskilt bra när det gäller att styra vårt eget. Våra banker är på gränsen till att gå omkull, vårt budgetunderskott är ur kontroll, våra större industrier är på tillbakagång, våra ledare är kallsinniga när det gäller väljarnas grundläggande önskemål. (De flesta amerikaner vill komma ut ur Irak och strama åt invandringen: Varför ställs vi inför ett val i Sovjet-stil mellan två olika galjonsfigurer för status quo?).

Med andra ord så har vi ett antal av kännetecknen för begynnelsen av en ”havererad stat”. Det som garanterar vår globala dominans är inte längre en robust ekonomi, utan en massiv kärnvapenarsenal formgiven för att utplåna civila, och en konventionell försvarsbudget större än budgetarna hos alla länder i hela världen tillsammans. Med andra ord så lever vi som galna survivalister i skogarna – vägrande att laga våra latriner och användande våra kreditkort till gränsen för att lagra på oss vapen som vi aldrig kommer att använda.

Med tanke på denna verklighet så skulle det kanske vara bättre för oss om vi skötte våra egna affärer ett tag.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av John Zmirak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/none_of_our_friggin_beeswax/

Arga pygméer

av Tom Piatak

Alexandr Solzjenitsyn var en av vår tidsålders få jättar, ett modigt vittne mot kommunismens obotliga ondska och en profetisk röst mot farorna med amoralisk västerländsk materialism.

Han brukade även vara en hjälte för amerikanska konservativa. Men den sortens män som nu upphöjs inom ”mainstream conservatism” har en något annorlunda syn på den ryske jätten: De erkänner villigt hans storhet, medan de kraftfullt förnekar att hans idéer har någon relevans för oss. I Slate går Christopher Hitchens till storms mot de ”ayatollah-lika tonerna hos hans beryktade Harvard-föreläsning” och avfärdar Solzjenitsyn som en ”klassisk rysk-ortodox chauvinist”, kritiserar honom för att ha motsatt sig Natos krig mot Serbien, och antyder att han kan ha varit antisemitisk. (Hitchens beskriver även det som Solzjenitsyn motsatte sig som ett ”stalinist-system”, förbigåendes det som Solzjenitsyn bevisade: att sovjetkommunismen var ond från början, och att massmorden och terrorn började med Hitchens hjältar Trotskij och Lenin).

Hitchens intellektuelle kollega, Victor Davis Hanson, skrev också om Solzjenitsyns bortgång, även om han lyckades säga aningen mindre om Solzjenitsyn än han gjorde om den mer brännande frågan om huruvida Obama är ”Hannah Montana-kandidaten”. Om den store ryssen noterade Hanson att ”många reaganitiska demokrati-supportrar blev med tiden oroade över att han lät allt mer som den ultraryske nationalisten – med allt bagage som det innebär, från religiös fundamentalism till antisemitism”, och hävdade att Solzjenitsyn ansåg att ”det rätta motgiftet mot både totalitarism [...] och individualism och frimarknadskapitalism i västerländsk stil [är] en stolt tsaristisk, ortodox, allsmäktig stat – någonting likt det som är på väg att befästas i Putins Ryssland.” (Hanson är uppenbarligen obekant med Solzjenitsyns ofta uttryckta beundran för lokalt självstyre).

Där har ni alltså den neokonservativa världsåskådningen: Ortodox kristendom är dålig, liksom varje antydan om att materialism inte är svaret, för att inte tala om motstånd mot att sprida ”den globala demokratiska revolutionen” med våld runt världen. Hitchens och Hansons vädrande av sina egna klagomål mot Solzjenitsyn påminner en mest om arga pygméer som rasar mot en jätte, och faktumet att dessa män nu har så hög prestige bland självbenämnda konservativa säger oss allt vi behöver veta om den nuvarande intellektuella vitaliteten hos ”mainstream American conservatism”.

6/8 2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=687

Hedersam sorti från imperium

av Patrick J. Buchanan
25/7 2008

Som varje militärhistoriker skulle intyga, är en av de svåraste manövrarna den strategiska reträtten. Man kommer att tänka på Napoleons reträtt från Moskva, Lees reträtt till Appomattox och MacArthurs reträtt från Yalu. Det brittiska imperiet övergav Indien 1947 – och ett muslimskt-hinduiskt blodbad följde.

Frankrikes avfärd från Indokina var skändlig, och hennes övergivande av hundratusentals trogna algerier till FLN* var skandalöst. Få amerikaner kan glömma förnedringen av Saigon ’75, eller båtfolket, eller den kambodjanska förintelsen.

Strategiska reträtter som förvandlas till oordnade flykter är ofta resultatet av det som lord Salisbury kallade för ”det vanligaste misstaget i politik [...] att hålla fast vid lämningarna efter döda policys.”

Från 1989 till 1991, med kollapsen av sovjetimperiet och splittringen av SSSR, så hade Amerika en möjlighet att lägga ned sin globala börda och återigen bli vad Jeane Kirkpatrick kallade ”ett normalt land i en normal tid.”

Vi lät möjligheten passera förbi, i stället valde vi att använda vår rikedom och kraft till att omvända världen till demokratisk kapitalism. Och vi har inhöstat belöningen som har tillfallit alla föregående imperier: en fallande valuta, relativ nedgång, universell fiendskap, en serie av vad Rudyard Kipling kallade för ”fredens barbariska krig.”

Likväl har möjligheten ånyo kommit för Amerika att kasta av sig sin imperiella börda och bli våra fäders republik igen.

Ledaren för Chiang Kai-sheks Kuomintang-parti har precis varit gäst i Peking under sex dagar. Kommersiella flygningar har startat mellan Taipei och fastlandet. Är inte tiden mogen för Amerika att deklarera att vårt jobb är gjort, att relationen mellan Kina och Taiwan inte längre är ett vitalt intresse för de Förenta staterna?

Premiärminister Nuri al-Malikis regering vill ha en överenskommelse rörande styrkornas status med en tidtabell för fullt tillbakadragande av amerikanska trupper. Är det inte dags att säga ja, att deklarera att fullt tillbakadragande även är vårt mål, att Förenta staterna inte strävar efter några permanenta baser i Irak?

Den 4 juli rapporterade Reuters, i en story med rubriken ”Poland Rejects U.S. Missile Offer”, från Warsawa: ”Polen försmådde i fredags ett amerikanskt erbjudande att förstärka deras luftvärn i gengäld för baserandet av antimissil-missiler på deras mark på grund av att det ansågs som otillräckligt. [...]

’Vi har inte uppnått ett tillfredsställande resultat när det gäller frågan om att öka nivån på den polska säkerheten’, sade premiärminister Donald Tusk under en presskonferens efter att ha studerad det senaste amerikanska erbjudandet.”

Tusk kräver att Amerika ”står för USA-investeringar värda miljarder dollar för att uppgradera polskt luftvärn i utbyte mot att agera värd för tio tvåstegs-antimissil-missiler”, sade Reuters.

Var vänlig och reflektera över vad det är som försiggår här.

Genom att föra in Polen i Nato gick vi med på att försvara henne mot världens största nation, Ryssland, med tusentals kärnvapen. Nu vägrar den polska regimen ge oss tillstånd att placera tio antimissil-missiler på polsk mark, om vi inte betalar Polen miljarder för privilegiet.

Har Onkel Sam blivit senil?

Nej. Tusk har kommit underfund med hur Sam fungerar. Den gamle gossen är så desperat efter att fortsätta spela sin kalla-krigs-roll som världens försvarare av demokrati att han till och med är beredd att betala européerna – för att försvara Europa.

Varför inte säga till Tusk att om han vill ha ett luftvärnssystem så kan han köpa det; att vi amerikaner inte längre är villiga att betala Polen för privilegiet att försvara Polen; att antimissil-missil-affären är avblåst. Och använda inställandet av missilskölden till att reparera relationerna till en långt större och viktigare makt, Vladimir Putins Ryssland.

Betänk även möjligheten som Sydkorea ger oss att avsluta vårt 60-åriga åtagande att försvara henne mot norr. I flera veckor var Seoul platsen för antiamerikanska protester mot ett handelsavtal som släpper in amerikanskt nötkött i Sydkorea. Koreaner säger att de fruktar galna ko-sjukan.

Likväl, när ett nytt avtal ordnades för att begränsa importen till amerikanskt nötkött från boskap yngre än 30 månader, förkastades även det av protesterarna. Bakom demonstrationerna ligger ett bottenlager av antiamerikanism.

År 2002 visade en Pew Research Center-enkät innefattande 42 nationer att 44 procent av sydkoreanerna, den näst högsta siffran av alla länder, hade en negativ syn på Förenta staterna. En koreansk enkät gav siffran 53 procent, med 80 procent av de unga hysandes en negativ åsikt. Med 39 procent mot 35 procent såg sydkoreanerna Förenta staterna som ett större hot än Nordkorea.

Kan någon förklara varför vi håller 30 000 trupper vid den demilitariserade zonen tillhörande en nation vars folk inte ens gillar oss?

Natos raison d’être var den röda armén vid Elbe. Den försvann för två årtionden sedan. Den kinesiska armén lämnade Nordkorea för 50 år sedan. Ändå består Nato och den amerikanska armén står vid den demilitariserade zonen. Varför?

Därför att om alla amerikanska trupper togs hem från Europa och Korea skulle 10 000 risskålar krossas. Dessa risskålar tillhör politikerna, diplomaterna, generalerna, journalisterna och tankesmedjorna som alla skulle behöva finna nya jobb.

Och det är anledningen till att imperiet kommer att bestå tills det drabbas av en katastrof, såsom alla de övriga drabbades av katastrofer.

* I originaltexten stod det ”FALN”, men jag gissar att det var ett misstag och att skribenten menade FLN (han kan även ha menat ALN); övers. anm.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27696

Skurknation

av Charley Reese

Man får intrycket att det finns en del människor i Washington som tror att Israel eller USA kan bomba Irans kärnreaktorer, flyga hem, och det kommer att vara mission complete.

Det får en att undra om det kanske finns ett virus som går, som gradvis gör folk korkade. Om vi eller Israel anfaller Iran så kommer vi att ha ett nytt krig på halsen. Iranierna kommer inte att borsta av sig ett anfall och bara säga: ”Ni var ena stygga pojkar”.

Tänk på hur mycket problem Irak har gett oss. Runt 4 000 döda och 29 000 sårade, en halv biljon dollar i kostnader och siffran stiger fortfarande, och fem år senare kan vi inte säga att landet är pacificerat.

Irak är ett litet land jämfört med Iran. Iran har runt 70 miljoner invånare. Deras berg i väster gränsar till Persiska viken. Med andra ord tittar deras missiler och kanoner ner på USA:s skepp som befinner sig därunder. Och de har gott om missiler, från kortdistans till intermediate-range (runt 2 200 kilometer).

Ännu viktigare är att de, av Ryssland, har utrustats med planetens snabbaste sjömålsrobot. SS-N-22 Sunburn kan flyga i Mach 3 på hög höjd och Mach 2,2 på låg höjd. Det är snabbare än allt i vår arsenal.

Irans konventionella styrkor inkluderar en armé på 540 000 man och 300 000 reserver, inklusive 120 000 iranska gardister specialtränade i okonventionell krigföring. De har fler än 1 600 stridsvagnar och 21 000 andra bepansrade stridsfordon. De har 3 200 artilleripjäser, tre ubåtar, 59 ytstridsfartyg och tio amfibiefartyg.

De har fått hjälp med att rusta sig från Kina, Nordkorea och Ryssland. Till skillnad från Irak så har inte Irans styrkor slitits ned med bombning, krig och sanktioner. De har även ett nytt luftvärnssystem från Ryssland som jag har hört är ganska fräsigt.

Så om du tror att vi eller Israel kan anfalla Iran utan att vänta oss vedergällning, måste jag motvilligt säga att du är en stolle. Om du tror att vi lätt kan hantera Iran i ett fullskaligt krig, måste jag befordra dig till idiot.

Att anfalla Iran skulle vara dårskap, men vi tycks leva i dårskapens tidsålder. Stollar och idioter tog in oss i ett oberättigat krig mot Irak innan vi hade slutfört jobbet i Afghanistan. Nu har vi trupper uppbundna i båda länderna.

Kina har enorma investeringar i, och ett enormt intresse av, Iran och skulle troligtvis se ett anfall som ett hot mot deras nationella intressen. Kina skulle kunna utdela ett tungt slag mot USA utan att behöva göra mer än att dumpa värdepapperna som vi korkat nog har låtit kineserna samla på sig, tack vare handelsunderskottet.

Under några års tid har jag oroat mig över att vi tycks bli mer och mer som det koloniala England – arrogant, rasistiskt, överskattande vår egen kapacitet och underskattande den hos våra fiender. Som det brittiska imperiets öde visar så är det en livsfarlig brist.

Britterna kunde inte drömma om att de ”små gula folken” skulle kunna landstiga från landvägen och ta Singapore från baksidan eller att de skulle sänka den brittiska flottans stolthet, men de gjorde båda sakerna.

Jag antar att ingen i Washington kan föreställa sig iranierna sänkandes ett av våra hangarfartyg i Persiska viken. Hur skulle du gilla att vara presidenten som måste berätta för det amerikanska folket att vi har förlorat ett hangarfartyg för första gången sedan andra världskriget?

Exakt hur iranierna kommer att besvara ett anfall vet jag inte, men de kommer att svara. Enligt vår nuvarande policy skulle vårt angrepp på Iran vara illegalt eftersom Iran, i enlighet med ickespridningsavtalet, har rätt att anrika uran för fredliga ändamål.

Vem hade trott att vi skulle bli skurknationen som begick aggressiva handlingar runt om i världen?

30 juni 2008

© 2008 by King Features Syndicate, Inc.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Charley Reese, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/reese/reese471.html