Tillbaka till kylan
Av Mark Hackard, 25/5 2009
USA och Ryssland tycks förbereda sig för en andra omgång av det kalla kriget. Washington hoppas fortfarande på att utöka sin räckvidd långt in i Moskvas intressezon, och ryssarna tänker göra motstånd. De flesta stridigheterna kommer att kännetecknas av spionage och hemliga operationer, men konflikten är mer än bara en träta om territorium och pipelines. Liksom den föregående konflikten kommer Kalla kriget II att vara ideologiskt definierat. Men den här gången håller inte vildögda revolutionärer på att koka ihop planer bakom Kremls murar; deras kontor finns precis i närheten, inom the Beltway.[1]
Fortsatta spänningar mellan gamla motståndare har ackompanjerats av ett antal spionskandaler som har att göra med Georgien, Nato, och alliansens roll i det forna Sovjetområdet. Då Moskva och västvärlden utvisar varandras ”diplomater” och upptäcker djupt nedgrävda mullvadar, tycks det ske en intensifiering av den hemliga kamp som endast emellanåt når nyhetsrapporteringen. Ryssland och USA befinner sig i en tävlan om det inre Eurasiens öde – Kremls inflytelsesfär och målet för Washingtons strävan efter världsdominans.
Eftersom varje stat spionerar och inser att den spioneras på, indikerar offentliga anklagelser om spionage ofta en nedkylning av relationerna. Två ryska diplomater utvisades från Bryssel den 29 april som svar på en tidigare episod av spionage mot Nato. Herman Simm, en estnisk ämbetsman ansvarig för att vakta det landets hemliga information[2], visade sig vara en långtida agent för SVR, rysk utlands-underrättelsetjänst. Innan Simm arresterades förra året, lyckades han tillfoga Nato enorm skada genom att vidarebefordra dess hemligheter till Moskva. Även om man sannerligen kan sympatisera med Tallinns önskan att skydda sin västerländska identitet, underlättade Estlands medlemskap i den nordatlantiska alliansen en blödning av försvarsdata. Expansionen av en anakronism har gett en rikedom av hemligheter till ryska underrättelseofficerare, utöver att vara militärt oförsvarbar.
I ett liknande fall, anklagades den 5 maj en högt uppsatt georgisk tjänsteman på utrikesministeriet för att ha försett Moskva med information medan han tjänstgjorde som Tbilisis representant hos Nato. Nyheten om arresteringen kom den 5 maj, just då alliansledda ”Partnerskap för fred”-övningar skulle starta samtidigt som det rådde politisk instabilitet och gick rykten om ett kuppförsök. Det som gäller för Estland gäller dubbelt så mycket för Georgien. Washingtons marknadsföring av Natomedlemskap för denna ”modiga demokrati” har skapat en mängd problem, från ytterligare ryskt spionage till uppmuntran av den georgiske presidenten Micheil Saakasjvilis vilt ansvarslösa beteende. Det är svårt att se några legitima strategiska mål med ett samröre med en splittrad och kaotisk nation som är så avlägsen från vitala amerikanska intressen. Man kan faktiskt bara dra slutsatsen att den amerikanska politikens främsta mål i det konflikthärjade Kaukasus är att underminera rysk kontroll över regionen.
Moskvas aggressiva spionageoperationer mot Väst borde inte förvåna någon. Rysk utrikespolitik är underrättelsedriven, och färdighet i spioneri kan spela en ganska stor roll inom statsmannakonst. Politiskt kulturella beståndsdelar från paranoia till förkärleken för konspiration spelar också in, men dessa har varit närvarande i århundraden. Kremls spionoffensiv måste ses i ljuset av ryskt återuppvaknande.
Även om Ryssland i 2008 års krig med Georgien klargjorde att de kommer att vara den makt som upprätthåller ordningen i det forna Sovjetområdet, så handlar det i grund och botten om att de reagerar på amerikansk inkräktning. Man kan hitta ”fotspår” från Pentagon i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa, oavsett om det är från etablerandet av baser eller institutioner som Nato. Situationen skiljer sig markant från Kalla kriget, då västerländska strategiplanerare räknade med ryskt pansar brakande igenom Fuldagapet som det första steget i erövrandet av Europa. Moskva har ingen sådan kapacitet i dag – de strävar efter att säkra en regional inflytelsesfär och energikorridorerna inom den för att helt enkelt överleva. Då Rysslands befolkning förutspås sjunka från 141 miljoner i år till runt 135 miljoner 2020, försöker Kreml hålla frontlinjen så länge som behövs för att nationen ska regenerera. Ryssarna har varken en önskan efter eller en kapacitet till extravaganta utlandsäventyr. Ställda inför amerikansk inringning, intar Putin och hans underlydande en i grunden defensiv hållning.
Bortom geopolitiken, har antagonismen mellan Washington och Moskva upplevt ett ombyte av rollerna på ideologins arena. Från och med oktoberrevolutionen 1917, förkroppsligade Sovjetryssland den mest radikala kraften som var hängiven att förvandla världen. Kommunismen attraherade på samma gång fabriksarbetare och spårläggare, västerländska intellektuella och koloniala befrielseförespråkare. Kommissarierna i Kreml förkunnade Marx’ och Lenins idéer som vetenskapliga läror vilka markerade mänsklighetens stig in i en strålande framtid.
Hur tiderna har förändrats! När Ryssland i dag motsätter sig Kosovos självständighet eller artikulerar sin regionala roll i termer av historia, kultur, och etnisk solidaritet, framstår landet som rentutav kontrarevolutionärt.
Rysslands underrättelseorganisationer erbjuder också ett exempel på ideologiska skiften. De sovjetiska underrättelsetjänsterna utgjorde en gång den ateistiska socialismens avantgarde. Tjekan och dess efterföljare hade inga likar när det gällde hänsynslöshet eller yrkesskicklighet. Genom rekryteringen av agenter i väst och olika former av subversion, fick Moskvas spioner ansvaret för att säkerställa världsrevolutionens slutliga triumf. Enligt den dialektiska materialismens sätt att se på saken kunde alla metoder, hederliga eller smutsiga, rättfärdigas för att främja den kommunistiska saken. Den bolsjevikiska plundringen av himlen[3] skulle föregås av infiltration från den hemliga polisen.
I dag har det ryska organet för kontraspionage, FSB, en ortodox kyrka på sitt högkvarters område vid Lubjankatorget. Det är likväl anmärkningsvärt att se en av Sovjetunionens främsta kalla krigare bekänna sig till ortodox kristendom och ropa efter traditionens återfödsel i det ryska samhället. Nikolai Leonov var inte vilken KGB-officer som helst; han var Moskvas ursprunglige huvudansvarige för kontakter med Ernesto ”Che” Guevara och bröderna Castro innan den kubanska revolutionen. Han skulle senare komma att basa över KGB:s analysledning och bli biträdande chef för utländsk underrättelseverksamhet. I besittning av korrekt information om SSSR:s tillstånd, visste Leonov på 1970-talet att utsikterna var dystra. Vid tidpunkten för Sovjetkollapsen hade marxism-leninism varit den organiserande principen i Ryssland under trekvarts århundrade och resultaten hade anlänt.
Kommunismens haveri lämnade ryssarna i ett ideologiskt tomrum, och det kaotiska 1990-talet gav dem inte mycket förhoppningar på marknadsdemokrati eller de oligarker som plundrade landet efter behag. Ett demografiskt fritt fall, kollapsande infrastruktur och andra socioekonomiska sjukor har sina rötter i sovjeternas mordiska införande av modern ideologi. Det som Lenin och hans efterföljare förorsakade blev dock endast förvärrat av försök till förvästligande. Krig i Tjetjenien, Natoexpansion, och amerikanska uppläxningar om mänskliga rättigheter och ”tillbakaglidning” gällande demokrati spelade en stor roll för Rysslands desillusionering med de värden som hyllas av den samtida västvärlden.
Många ryssar, inklusive inflytelserika män som Leonov, återvände till sin tro och de århundraden av tradition som återspeglar sanningen som den uppenbarar. De återupptäckte också kyrkan som den främsta källan till ordning i samhället. Som den gamle spionen hävdar:
Renässansen för ortodoxi och en kristen världsåskådning i tsarernas land står ändå inför oerhörda utmaningar. Korruption, hyckleri och maktmissbruk är ständigt närvarande i det ryska samhället, även om sådana fenomen knappast är begränsade till enbart Ryssland. Skadliga rester från det sovjetiska arvet, såsom abort och den känslokalla attityd till mänskligt liv som den företeelsen tyder på, skapar ett djupt mentalt och andligt trauma, såväl som ett plågat nationellt samvete. Moderna ryssar är även väl bekanta med konsumism och hedonism i västerländsk stil. Ändå, trots dessa talrika dysfunktioner, är den dimmiga insikten om att människor och nationer utgör en del av en gudomlig ordning på väg att bli tydligare.
Medan Ryssland återvänder till statusen av en konservativ makt, har USA entusiastiskt tagit upp den revolutionära manteln.
I den amerikansk-sovjetiska tävlingen var den bolsjevikiska ideologin radikalare än liberalism, men endast i relativ bemärkelse. Båda systemen bejakar uteslutande materiella verkligheter och leder människan till en andlig ödslighet. Med segern över kommunismen, kunde Washington ta sig an genomdrivandet av sin egen transnationella vision. Amerikansk utrikespolitik har fungerat som ett revolutionens instrument, från den ”humanitära” bombningen av Serbien till försök att reformera muslimska samhällen och själva islam.
Levande upp till sin revolutionära natur, delar liberal internationalism en serie sedvanor med sin besegrade sovjetiska rival. Mest anmärkningsvärt är att den i hög grad förlitar sig på hemliga aktioner. Institut som Freedom House och National Endowment for Democracy fungerar som verktyg för regimskifte, precis som västerländska fackföreningar och politiska partier en gång i tiden manipulerades av Komintern.
2003 års rosenrevolution i Georgien och 2004 års orangea revolution i Ukraina, såväl som andra resningar, var inte så spontana som de framställdes. Båda ideologierna har även en historia av att använda väpnad intervention som ett sätt att bedriva social ingenjörskonst. Invasionen av en utländsk stat såsom Afghanistan eller Irak hyllas vitt och brett som befrielse, medan upprorsbekämpning är ett säkert sätt att föra de tacksamma infödingarna in i den progressiva mänsklighetens fålla.
Amerikansk utrikespolitik bedrivs under framstegets baner, inte enbart för retoriska syften, utan därför att amerikanskt ledarskap i att ”expandera frihetens gränser” tas som en trossak. En strålande framtid för mänskligheten är löftet hos alla sorters modern ideologi, även om dess olika former skiljer sig åt. Det som är konstant är en materialistisk reduktionism som skiljer människan från andens rike. På detta sätt blir individer och hela folk berövade på unicitet, traditioner, och sin plats i kosmos. Globaldemokratisk kapitalism, förvaltad av våra upplysta eliter, fräter på tro, familj och kultur lika säkert som sovjetisk statssocialism. Marx’ appell till proletariatet har gett vika för det lika själlösa och tomma: ”Konsumenter i alla länder, förenen eder!”
En diskussion om människans plats i universum kan tyckas långt borta ifrån prat om ett andra kallt krig, men det är intimt sammankopplat. Under den amerikansk-ryska strategiska rivalitetens dynamik finns en underliggande kamp mellan idéer. Hur oavsiktligt det än må vara, kan förutvarande KGB-mäns omvändelser påminna oss om vår egen religiösa tradition, ställd i skuggan av moderniteten men än inte förlorad. Den sekulära parodin på universellt broderskap, tillägnat ansamling och njutning, lämnar oss endast isolerade från varandra och källan till livet självt. Aleksandr Solzjenitsyn frågar en dekadent västvärld:
[1] Uttrycket ”the Beltway” avser Interstate 495, som är en ringled runt Washington, D.C.
[2] Herman Simm hade dock, mig veterligen, inte detta ansvar vid tidpunkten för sitt gripande.
[3] Jag är inte helt säker på att min översättning är korrekt här – i ursprungstexten stod det ”The Bolshevik sack of Heaven”, vilket jag finner aningen svårtolkat.
USA och Ryssland tycks förbereda sig för en andra omgång av det kalla kriget. Washington hoppas fortfarande på att utöka sin räckvidd långt in i Moskvas intressezon, och ryssarna tänker göra motstånd. De flesta stridigheterna kommer att kännetecknas av spionage och hemliga operationer, men konflikten är mer än bara en träta om territorium och pipelines. Liksom den föregående konflikten kommer Kalla kriget II att vara ideologiskt definierat. Men den här gången håller inte vildögda revolutionärer på att koka ihop planer bakom Kremls murar; deras kontor finns precis i närheten, inom the Beltway.[1]
Fortsatta spänningar mellan gamla motståndare har ackompanjerats av ett antal spionskandaler som har att göra med Georgien, Nato, och alliansens roll i det forna Sovjetområdet. Då Moskva och västvärlden utvisar varandras ”diplomater” och upptäcker djupt nedgrävda mullvadar, tycks det ske en intensifiering av den hemliga kamp som endast emellanåt når nyhetsrapporteringen. Ryssland och USA befinner sig i en tävlan om det inre Eurasiens öde – Kremls inflytelsesfär och målet för Washingtons strävan efter världsdominans.
Eftersom varje stat spionerar och inser att den spioneras på, indikerar offentliga anklagelser om spionage ofta en nedkylning av relationerna. Två ryska diplomater utvisades från Bryssel den 29 april som svar på en tidigare episod av spionage mot Nato. Herman Simm, en estnisk ämbetsman ansvarig för att vakta det landets hemliga information[2], visade sig vara en långtida agent för SVR, rysk utlands-underrättelsetjänst. Innan Simm arresterades förra året, lyckades han tillfoga Nato enorm skada genom att vidarebefordra dess hemligheter till Moskva. Även om man sannerligen kan sympatisera med Tallinns önskan att skydda sin västerländska identitet, underlättade Estlands medlemskap i den nordatlantiska alliansen en blödning av försvarsdata. Expansionen av en anakronism har gett en rikedom av hemligheter till ryska underrättelseofficerare, utöver att vara militärt oförsvarbar.
I ett liknande fall, anklagades den 5 maj en högt uppsatt georgisk tjänsteman på utrikesministeriet för att ha försett Moskva med information medan han tjänstgjorde som Tbilisis representant hos Nato. Nyheten om arresteringen kom den 5 maj, just då alliansledda ”Partnerskap för fred”-övningar skulle starta samtidigt som det rådde politisk instabilitet och gick rykten om ett kuppförsök. Det som gäller för Estland gäller dubbelt så mycket för Georgien. Washingtons marknadsföring av Natomedlemskap för denna ”modiga demokrati” har skapat en mängd problem, från ytterligare ryskt spionage till uppmuntran av den georgiske presidenten Micheil Saakasjvilis vilt ansvarslösa beteende. Det är svårt att se några legitima strategiska mål med ett samröre med en splittrad och kaotisk nation som är så avlägsen från vitala amerikanska intressen. Man kan faktiskt bara dra slutsatsen att den amerikanska politikens främsta mål i det konflikthärjade Kaukasus är att underminera rysk kontroll över regionen.
Moskvas aggressiva spionageoperationer mot Väst borde inte förvåna någon. Rysk utrikespolitik är underrättelsedriven, och färdighet i spioneri kan spela en ganska stor roll inom statsmannakonst. Politiskt kulturella beståndsdelar från paranoia till förkärleken för konspiration spelar också in, men dessa har varit närvarande i århundraden. Kremls spionoffensiv måste ses i ljuset av ryskt återuppvaknande.
Även om Ryssland i 2008 års krig med Georgien klargjorde att de kommer att vara den makt som upprätthåller ordningen i det forna Sovjetområdet, så handlar det i grund och botten om att de reagerar på amerikansk inkräktning. Man kan hitta ”fotspår” från Pentagon i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa, oavsett om det är från etablerandet av baser eller institutioner som Nato. Situationen skiljer sig markant från Kalla kriget, då västerländska strategiplanerare räknade med ryskt pansar brakande igenom Fuldagapet som det första steget i erövrandet av Europa. Moskva har ingen sådan kapacitet i dag – de strävar efter att säkra en regional inflytelsesfär och energikorridorerna inom den för att helt enkelt överleva. Då Rysslands befolkning förutspås sjunka från 141 miljoner i år till runt 135 miljoner 2020, försöker Kreml hålla frontlinjen så länge som behövs för att nationen ska regenerera. Ryssarna har varken en önskan efter eller en kapacitet till extravaganta utlandsäventyr. Ställda inför amerikansk inringning, intar Putin och hans underlydande en i grunden defensiv hållning.
Bortom geopolitiken, har antagonismen mellan Washington och Moskva upplevt ett ombyte av rollerna på ideologins arena. Från och med oktoberrevolutionen 1917, förkroppsligade Sovjetryssland den mest radikala kraften som var hängiven att förvandla världen. Kommunismen attraherade på samma gång fabriksarbetare och spårläggare, västerländska intellektuella och koloniala befrielseförespråkare. Kommissarierna i Kreml förkunnade Marx’ och Lenins idéer som vetenskapliga läror vilka markerade mänsklighetens stig in i en strålande framtid.
Hur tiderna har förändrats! När Ryssland i dag motsätter sig Kosovos självständighet eller artikulerar sin regionala roll i termer av historia, kultur, och etnisk solidaritet, framstår landet som rentutav kontrarevolutionärt.
Rysslands underrättelseorganisationer erbjuder också ett exempel på ideologiska skiften. De sovjetiska underrättelsetjänsterna utgjorde en gång den ateistiska socialismens avantgarde. Tjekan och dess efterföljare hade inga likar när det gällde hänsynslöshet eller yrkesskicklighet. Genom rekryteringen av agenter i väst och olika former av subversion, fick Moskvas spioner ansvaret för att säkerställa världsrevolutionens slutliga triumf. Enligt den dialektiska materialismens sätt att se på saken kunde alla metoder, hederliga eller smutsiga, rättfärdigas för att främja den kommunistiska saken. Den bolsjevikiska plundringen av himlen[3] skulle föregås av infiltration från den hemliga polisen.
I dag har det ryska organet för kontraspionage, FSB, en ortodox kyrka på sitt högkvarters område vid Lubjankatorget. Det är likväl anmärkningsvärt att se en av Sovjetunionens främsta kalla krigare bekänna sig till ortodox kristendom och ropa efter traditionens återfödsel i det ryska samhället. Nikolai Leonov var inte vilken KGB-officer som helst; han var Moskvas ursprunglige huvudansvarige för kontakter med Ernesto ”Che” Guevara och bröderna Castro innan den kubanska revolutionen. Han skulle senare komma att basa över KGB:s analysledning och bli biträdande chef för utländsk underrättelseverksamhet. I besittning av korrekt information om SSSR:s tillstånd, visste Leonov på 1970-talet att utsikterna var dystra. Vid tidpunkten för Sovjetkollapsen hade marxism-leninism varit den organiserande principen i Ryssland under trekvarts århundrade och resultaten hade anlänt.
Kommunismens haveri lämnade ryssarna i ett ideologiskt tomrum, och det kaotiska 1990-talet gav dem inte mycket förhoppningar på marknadsdemokrati eller de oligarker som plundrade landet efter behag. Ett demografiskt fritt fall, kollapsande infrastruktur och andra socioekonomiska sjukor har sina rötter i sovjeternas mordiska införande av modern ideologi. Det som Lenin och hans efterföljare förorsakade blev dock endast förvärrat av försök till förvästligande. Krig i Tjetjenien, Natoexpansion, och amerikanska uppläxningar om mänskliga rättigheter och ”tillbakaglidning” gällande demokrati spelade en stor roll för Rysslands desillusionering med de värden som hyllas av den samtida västvärlden.
Många ryssar, inklusive inflytelserika män som Leonov, återvände till sin tro och de århundraden av tradition som återspeglar sanningen som den uppenbarar. De återupptäckte också kyrkan som den främsta källan till ordning i samhället. Som den gamle spionen hävdar:
Ortodoxi är Rysslands enda gemensamma band. Kyrkans historiska roll för landets öde, dess andliga auktoritet, moraliska legitimitet, och de djupaste nationella rötter gör ortodoxi till en ytterst viktig komponent i vår ideologi.Per rysk tradition stödjer Leonov och likasinnade kolleger en mäktig stat, men är i ljuset av den sovjetiska erfarenheten medvetna om att enhet inte kan pressas på ett folk medelst administrering eller tvång. En nations harmoni stammar från delad kultur, till vilken källan är kulten, människans relation till det transcendenta.
Renässansen för ortodoxi och en kristen världsåskådning i tsarernas land står ändå inför oerhörda utmaningar. Korruption, hyckleri och maktmissbruk är ständigt närvarande i det ryska samhället, även om sådana fenomen knappast är begränsade till enbart Ryssland. Skadliga rester från det sovjetiska arvet, såsom abort och den känslokalla attityd till mänskligt liv som den företeelsen tyder på, skapar ett djupt mentalt och andligt trauma, såväl som ett plågat nationellt samvete. Moderna ryssar är även väl bekanta med konsumism och hedonism i västerländsk stil. Ändå, trots dessa talrika dysfunktioner, är den dimmiga insikten om att människor och nationer utgör en del av en gudomlig ordning på väg att bli tydligare.
Medan Ryssland återvänder till statusen av en konservativ makt, har USA entusiastiskt tagit upp den revolutionära manteln.
I den amerikansk-sovjetiska tävlingen var den bolsjevikiska ideologin radikalare än liberalism, men endast i relativ bemärkelse. Båda systemen bejakar uteslutande materiella verkligheter och leder människan till en andlig ödslighet. Med segern över kommunismen, kunde Washington ta sig an genomdrivandet av sin egen transnationella vision. Amerikansk utrikespolitik har fungerat som ett revolutionens instrument, från den ”humanitära” bombningen av Serbien till försök att reformera muslimska samhällen och själva islam.
Levande upp till sin revolutionära natur, delar liberal internationalism en serie sedvanor med sin besegrade sovjetiska rival. Mest anmärkningsvärt är att den i hög grad förlitar sig på hemliga aktioner. Institut som Freedom House och National Endowment for Democracy fungerar som verktyg för regimskifte, precis som västerländska fackföreningar och politiska partier en gång i tiden manipulerades av Komintern.
2003 års rosenrevolution i Georgien och 2004 års orangea revolution i Ukraina, såväl som andra resningar, var inte så spontana som de framställdes. Båda ideologierna har även en historia av att använda väpnad intervention som ett sätt att bedriva social ingenjörskonst. Invasionen av en utländsk stat såsom Afghanistan eller Irak hyllas vitt och brett som befrielse, medan upprorsbekämpning är ett säkert sätt att föra de tacksamma infödingarna in i den progressiva mänsklighetens fålla.
Amerikansk utrikespolitik bedrivs under framstegets baner, inte enbart för retoriska syften, utan därför att amerikanskt ledarskap i att ”expandera frihetens gränser” tas som en trossak. En strålande framtid för mänskligheten är löftet hos alla sorters modern ideologi, även om dess olika former skiljer sig åt. Det som är konstant är en materialistisk reduktionism som skiljer människan från andens rike. På detta sätt blir individer och hela folk berövade på unicitet, traditioner, och sin plats i kosmos. Globaldemokratisk kapitalism, förvaltad av våra upplysta eliter, fräter på tro, familj och kultur lika säkert som sovjetisk statssocialism. Marx’ appell till proletariatet har gett vika för det lika själlösa och tomma: ”Konsumenter i alla länder, förenen eder!”
En diskussion om människans plats i universum kan tyckas långt borta ifrån prat om ett andra kallt krig, men det är intimt sammankopplat. Under den amerikansk-ryska strategiska rivalitetens dynamik finns en underliggande kamp mellan idéer. Hur oavsiktligt det än må vara, kan förutvarande KGB-mäns omvändelser påminna oss om vår egen religiösa tradition, ställd i skuggan av moderniteten men än inte förlorad. Den sekulära parodin på universellt broderskap, tillägnat ansamling och njutning, lämnar oss endast isolerade från varandra och källan till livet självt. Aleksandr Solzjenitsyn frågar en dekadent västvärld:
Är det sant att människan står över allting? Finns det ingen Högste Ande över henne? Är det rätt att människans liv och samhällets aktiviteter främst måste regleras av materiell expansion? Är det tillåtligt att främja sådan expansion till vår andliga integritets förfång?Vi ansätts av fasan av ett nytt kallt krig, men ett sådant låst läge är inte oundvikligt. Ryssland är inte en förutbestämd fiende, och de har inga vitala intressen som kolliderar med dem som USA har. För att undvika faran för en återuppväckt konflikt, är det dags att omvärdera både de ”livsstilsval” och policys som vi länge har hyllat. Vid den nuvarande tidpunkten leder de revolutionära fantasierna om obegränsad konsumtion och världsimperium Amerika från den ena katastrofen till den andra.
_________________________________________
Översättarens anmärkningar:
Översättarens anmärkningar:
[1] Uttrycket ”the Beltway” avser Interstate 495, som är en ringled runt Washington, D.C.
[2] Herman Simm hade dock, mig veterligen, inte detta ansvar vid tidpunkten för sitt gripande.
[3] Jag är inte helt säker på att min översättning är korrekt här – i ursprungstexten stod det ”The Bolshevik sack of Heaven”, vilket jag finner aningen svårtolkat.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/back_into_the_cold/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/back_into_the_cold/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Etiketter: Mark Hackard
upplagd av Skåneländaren
17:42
0 kommentarer
