Att möta Medvedev på halva vägen

av Patrick J. Buchanan
25/11/2008

Morgonen efter valet av Barack Obama så följde gratulationsmeddelandet från Moskva den kyligaste kalla krigs-traditionen.

”Jag hoppas på en konstruktiv dialog med dig”, sade Rysslands president, ”baserad på tillit och med hänsyn till varandras intressen.”

Dmitrij Medvedev fortsatte den dagen, i sitt första formella tal till nationen, med att anklaga Amerika för att ha underblåst kriget mellan Ryssland och Georgien och sade att han har blivit ”tvingad” att placera Iskanderrobotar i Kaliningrad för att besvara den amerikanska robotsköld som president Bush lovade Polen.

Medvedev hade målat in Obama i ett hörn. Ingen ny amerikansk president kan bli sedd som backandes tillbaka från en rysk utmaning.

Tre dagar senare försökte den polske presidenten Lech Kaczyński låsa fast Obama. Hans kansli deklarerade att Obama, under ett telefonsamtal med Kaczyński, hade lovat att placera ut antirobot-robotarna.

Denis McDonough, utrikespolitisk rådgivare till Obama, förnekade det.

En vecka senare förde Medvedev, förnuftigt nog, katten tillbaka in i buren.

Under G20-mötet i Washington sade han till Council on Foreign Relations att frågan om ryska robotar i Kaliningrad ”är inte stängd. Jag är personligen redo att diskutera den, och jag hoppas att den nye presidenten och den nya administrationen kommer att ha viljan att diskutera den.”

Tillträdande president Obama borde inte låta detta tillfälle smita förbi, för en andra signal kom förra veckan om att Ryssland inte vill ha det kalla kriget II som de avresande neokonservativa vill lämna på hans tallrik.

Moskva erbjöd Spanien och Tyskland användande av ryskt territorium för att förse Natotrupper i Afghanistan. Då vår försörjningslinje från den pakistanska hamnen i Karachi genom Khyberpasset till Kabul börjar bli vådlig, så måste detta ses som en vänskaplig gest från ett Ryssland som delar, som ett med-offer för islamisk terror, USA:s avsky för al-Qaida.

En möjlighet framträder också med den officiella rapporten från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa om kriget i augusti. Enligt The New York Times så kom OSSE, i överensstämmelse med det som Moskva hävdar, fram till att Georgien ”anföll den isolerade separatistiska huvudstaden Tschinvali den sjunde augusti med urskillningslös artilleri- och raketeld som utsatte civilpersoner, ryska fredsbevarare och obeväpnade observatörer för fara.”

Rysslands svar – att driva ut den georgiska armén ur Sydossetien, ockupera Abchazien och erkänna båda som självständiga nationer – kan förefalla oproportionerligt och överdrivet. Men i motsats till John (”Vi är alla georgier nu!”) McCain så har Moskva ordentligt på fötterna när de hävdar att det var Georgiens Micheil Saakasjvili som startade branden.

Medvedev befinner sig nu på en latinsk fyrnations-rundresa med hållplatser i Hugo Chávez Venezuela och Fidel Castros Kuba. Men detta tycks mer vara en diplomatisk ripost för storstilade amerikanska besök till Tbilisi och andra ex-sovjetiska republiker än en förberedelse för någon sorts antiamerikansk allians.

För precis som relationen med Moskva är långt viktigare för Washington än någon koppling till Tbilisi, så är Moskvas bindning till Washington säkerligen långt viktigare för Ryssland än några band till Caracas eller Havanna.

Med dessa öppningsdrag, hur skulle Obama kunna sondera terrängen för en bättre relation med Medvedevs och Vladimir Putins Ryssland?

För det första borde Obama återigen uttrycka sin hållning från valkampanjen att inget antirobot-system kommer att placeras ut i Polen innan det är färdigtestat.

För det andra så borde han betyga att eftersom detta system är formgivet för att försvara mot en iransk ICBM med en kärnstridspets, så kommer det inte att utplaceras innan Iran har testat en ICBM och ett kärnvapen.

Så länge som det iranska hotet förblir potentiellt och inte faktiskt så finns det ingen anledning att placera ett amerikanskt robotförsvar i Polen mot det.

För det tredje borde han bjuda in Medvedev till Camp David för att diskutera vad mer de kan göra tillsammans för att försäkra att inget sådant iranskt hot, mot någon av nationerna, någonsin förverkligas. För om Iran inte testar en ICBM eller atombomb, vad finns det för behov av ett robotförsvar i Östeuropa?

För det fjärde, åberopandes principen om självbestämmande, skulle Obama kunna föreslå en folkomröstning i Sydossetien* och Abchazien för att avgöra om dessa folk vill återvända till Tbilisis styre.

Den andra tvistefrågan mellan oss är eventuellt Natomedlemskap för Georgien och Ukraina.

Då Nato är en militärallians, vid vars hjärta artikel V befinner sig, som förpliktar varje allierad att komma till undsättning för en medlem som blir anfallen, vore det galenskap att ta in Georgien.

Att överlåta makten att föra in oss i konfrontation med Ryssland till Saakasjvili skulle vara att tävla med den brittiska dårskapen i att ge polska överstar makt att dra in imperiet i krig med Tyskland om Danzig, vilket är exakt vad de polska överstarna sedan gjorde 1939.

Innan Nato-mötet nästa vecka borde Obama signalera till Nato, och Bush-administrationen, att inget oåterkalleligt borde göras för att sätta Ukraina eller Georgien på ett spår till medlemskap.

För det första, på grund av att den tillträdande presidenten själv kommer att avgöra frågan om nya krigsgarantier i Östeuropa eller Kaukasus. För det andra, på grund av att detta är frågor som bör tas upp vid ett möte mellan Medvedev och Obama, och inte avgöras för honom på förhand av neocons som nu är på väg hem till sina tankesmedjor.

* Det stod ”Georgia” i originaltexten, men jag gissar att det var Sydossetien som menades; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29628


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Ett onödigt nederlag?

av Patrick J. Buchanan
7/11/2008

Varför förlorade John McCain?

Låt oss börja med de ”motvindar” som han flög in i.

Förenta staternas president, ledaren för hans parti, befann sig på Nixon-Carter-popularitetsnivåer, 25 procent, när det var dags för valet.

Sextiotvå procent av nationen ansåg att ekonomin var den främsta frågan, och 93 procent ansåg att ekonomin var dålig. Två tredjedelar av nationen ansåg att kriget som McCain kämpade för var ett misstag, och 80 till 90 procent ansåg att landet var på väg i fel riktning.

Som politisk atlet, mätt i karisma och kommunikationsförmåga, befinner sig McCain inte ens i samma division som Barack Obama. Han överträffades i spenderade pengar med enorma summor, och hans politiska organisation var långt sämre.

Det är ett under att McCain ens kunde hävda sig, när han hade fått en sådan korthand.

Trots det så hade McCain vid den 10 september, tack vare Sarah Palin, vars utnämning hade visat sig vara en sensation, kommit från att ha legat åtta punkter efter till att ta ledningen, och Joe Biden jämrade sig att Hillary kanske hade varit ett bättre val för Obama.

Sedan kom Lehman Brothers kollaps, räddningsaktionen för AIG, McCains påstående att ekonomin i grunden var i gott skick, och hans panikartade återvändande till Washington för att hjälpa Bush och Hank Paulson driva igenom en ytterst impopulär räddningsaktion för bankerna – användande 700 miljarder i skattedollar för att köpa upp skräppapper som idiot-bankirerna hade tagit sig an.

Etablissemangets man hade kommit för att rädda etablissemanget.

Plötsligt så var det McCain som låg efter med 10 punkter, när den kattlika och förvildade pressen i flock kastade sig över syster Sarah. Han återhämtade sig aldrig, även om den sista offensiven från McCain-Palin lämnade ägg i ansiktena på de opinionsundersökare som förutspådde en tvåsiffrig seger för Obama.

Kanske kunde ingen republikan, under dessa omständigheter, ha vunnit, i synnerhet med den månadslånga åderlåtningen på Wall Street som utraderade 4 till 5 biljoner dollar i aktie- och obligationsvärden, vilket sargade IRA- och 401K-konton, aktieportföljer såväl som pensioner.

Ändå kunde McCain kanske ha vunnit om han inte, i likhet med sina tre etablissemangsrepublikan-kolleger Gerald Ford, George H.W. Bush och Bob Dole, hade hämmats av mainstream-media och sina egna Washingtonetablissemang-övertygelser.

Betänk följande: I Kalifornien, där en liberal domarkår hade beordrat staten att godkänna homosexuella giftermål, gav väljarna, med 52 mot 48, domarna en örfil och beordrade att förbudet skulle återinföras och skrivas in i Kaliforniens konstitution. Arizona och Florida röstade också för att förbjuda homosexuella äktenskap, med stora majoriteter.

The New York Times beklagade det ”obehagliga resultatet” från dessa tre folkomröstningar och sade att väljarna ”cementerade fördomar”, således benämnande majoriteten av Kalifornia- Arizona- och Floridaborna som fördomsfulla och kallande deras Bibelbaserade kristna övertygelser för inget annat än fördomar.

Bra att veta vad de anser om oss. Ändå hade McCain, som hade kunnat vara framme vid fronten i dessa moraliska och kulturella frågor, bara tomma ord att erbjuda – och tappade Florida, och Kalifornien med en brakförlust.

I Missouri, där McCain gnetade sig till en seger, vann ett förslag om att göra engelska till delstatens officiella språk med sex mot ett. I Nebraska så vann ett förslag om att förbjuda positiv särbehandling med 58 mot 42, men förlorade i ett oavgjort resultat, 50-50, i Colorado.

Ett förslag om att informera föräldrarna innan en abort tillåts vann 48 procents stöd i Kalifornien, en långt större röstandel än McCain fick, medan ett förslag att förbjuda abort bortsett från fall av våldtäkt, incest och när moderns liv står på spel fick 45 procent i South Dakota. Hade McCain gjort en valfråga av Obamas stöd för en Freedom of Choice-lag som skulle eliminera alla delstatliga abortbegränsningar, kunde han ha tvingat Obama till att försvara vad som fortfarande är en radikal och extrem åsikt i Amerika.

Medan Barack säkrade det svarta Amerika, misslyckades McCain med att behålla Bushs andel av den vita arbetarklassen, trots att Obama hade röstat mest liberalt av alla i senaten och under lång tid hade haft förbindelser med personer som Jeremiah Wright och 60-tals-bombaren William Ayers.

Kanske av rädsla för att hans ”good guy”-rykte hos sina gamla kompisar i sin media-”bas” skulle bli skamfilat, bestämde McCain att Wright inte fick angripas och tycktes vara tveksam att ens ge sig på kopplingarna till Ayers. Lee Atwater hade inte varit så ambivalent. Leo Durocher beskrev det koncist: ”Snälla killar slutar sist.”

I slutänden är det dock så att Washingtonetablissemang-republikanerna håller på att förlora Middle America* på grund av att de är ideologiskt oförmögna att ta sig an två stora orosmoment: ekonomisk osäkerhet och uppfattningen att vi håller på att förlora det Amerika vi växte upp i.

Ekonomisk osäkerhet kan spåras till NAFTA-GATT-globalisering, under vilken det är ekonomiskt vettigt för amerikanska företag att stänga fabriker här, bygga anläggningar i Kina och exportera tillbaka till USA. Tillverkningsindustrin står nu för mindre än tio procent av alla amerikanska jobb.

Social osäkerhet kan spåras till massinvandring, legal och illegal, som har fört in tjogtals miljoner som förändrar karaktären på lokalsamhällen och tävlar med amerikanska arbetare genom att erbjuda sina tjänster till långt lägre löner.

Dessa är tvillingorsakerna till Reagankoalitionens död, och så länge som det republikanska partiet är beroende av lobbyist-kontanter så kommer det inte att ta sig an någon av dem, och således försvinna, i ett lyckligt beroendetillstånd, från denna jord.


* ”Middle America” kan (bland annat) betyda den amerikanska medelklassen (i synnerhet den mer konservativt orienterade andelen av denna klass) och/eller de amerikaner som bor i de inre delarna av USA, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29403


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

En symbolisk röst på Chuck

Postad av Paul Gottfried den 29 oktober 2008
[översättningen postades den 1 november 2008, övers. anm.]

Trots min önskan att se John McCain och hans typ av neocon-republikanism grundligt besegrad, så kan jag inte stå ut med tanken på att ge min röst till hans vänsterorienterade, svart-nationalistiske motståndare Barack Obama. Jag kommer därför att i detta presidentval göra vad jag har gjort i alla övriga presidentval sedan 1988 (när jag lät mig övertalas till att rösta på George I), det vill säga, lägga min röst på något annat än de nationella partierna. Med största sannolikhet kommer jag att rösta på Chuck Baldwin och inte Bob Barr, eftersom Barr redan har blivit belastad med det libertarianska partiets black-om-foten-program, inklusive dess invandringsexpansionism och öppenhet till homosexuella äktenskap. I kontrast till honom går Baldwin till val på en traditionell amerikansk högerplattform (ja, jag står till höger), med ett ställningstagande mot ”aborträttigheter” och invasionen från andra sidan om vår södra gräns. Jag instämmer även med Baldwin-Ron Paul-infallsvinkeln till terrorism. I stället för att invadera hela länder och sedan försöka föra deras sönderbombade territorier och befolkningar in i något slags hallucinatoriskt Demokratiernas förbund, så har Baldwin och Paul efterfrågat att kongressen, på liknande vis som Thomas Jefferson handskades med barbareskpiraterna, ska rösta igenom kaparbrev. Dessa skulle ha målet att ge presidenten tillstånd att vidta straffande åtgärder mot individuella terrorister som hotar oss med våld eller som har begått våldshandlingar mot oss, utan att kräva att ett land genomför en fullskalig invasion av ett annat.

Jag är fullt medveten om att Baldwin, som är en värdig, grammatisk talare såväl som en from evangelikal kristen, inte har någon möjlighet att vinna presidentvalet. Men jag röstar inte på honom för att jag tror att han någonsin skulle kunna vinna denna eländiga, media-uppgjorda tävling. Jag stödjer Baldwin eftersom han är någon vars åsikter jag instämmer med och vars person och uppträdande jag respekterar. Och jag ser i Baldwin en presidentkandidat som skulle vara lämpad för ett mindre degenererat samhälle än vårt eget. Han är den närmaste likheten till den sortens amerikanska ledare från en tidigare generation som jag kunde beundra, och eftersom ingen av de främsta kandidaterna i presidentvalet är en figur som jag någonsin skulle vilja se på presidentposten så ska jag stödja mitt ideal i stället för en avskyvärd karikatyr.

Tillåt mig uttrycka min oenighet i denna fråga med min gode vän sedan många år John Zmirak. Medan John kan ha rätt i att Obama skulle släppa loss en förföljelse av seriösa kristna vars like vi inte har sett sedan det kommunistiska tyranniets dagar så är jag inte säker på varför han tror att McCain, som har varit den liberala medians älskling fram tills väldigt nyligen, skulle försvara sin position när det gäller rätten till liv. Kanske har han mer tilltro till denna RINO* än vad jag har. McCain har även med sig bagaget av att vara en aggressiv globaldemokratisk ideolog, som kan komma att vidta militära åtgärder på flera kontinenter, kanske samtidigt. Han och GOP har försökt sälja hans stridslystnad som ett ”konservativt” karaktärsdrag, vilket bara gör det ännu värre.

Även om man antar att Obama agerar lika skoningslöst mot moraliska och sociala traditionalister som John hävdar (och jag har inga tvivel om att han och hans kongress-allierade skulle göra det), så är det ganska tänkbart att en del gott kan komma ur detta. (Jag säger detta med risk att misstas för dr Pangloss i stället för kamrat Lenin, vars strategi jag rekommenderar här.) Obama kan i slutänden komma att skapa det som Sam Francis kallade ”anarkotyranni”, en regim som vårdslöst lägger sig i alla traditionella sociala relationer medan den tillåter underklassbanditer och papperslösa vagabonder att ta över våra gator, och detta skulle orsaka en otäck motreaktion när tiden är inne. Under McCain skulle vi kanske röra oss i samma riktning mer långsamt, medan vi blir intrasslade i förvecklingar med Iran, Ryssland och andra länder under vägen. Jag misstänker starkt att McCain skulle driva oss mot den sortens utflippade samhälle som Obama och den mångkulturella vänstern försöker bygga, men han skulle göra det i etapper, medan David Brooks och David Frum skulle beskriva hans politik som ”moderat konservatism” i The New York Times och The Weekly Standard. Om en regimkris måste eller ska komma, låt oss komma till den nu! Men givet min totala avsky för den nya heliga familjen och deras sjuka beundrare i universiteten och media så vill jag inte spela någon roll i valet av den nästintill oundviklige näste presidenten.


* RINO = Republican In Name Only, det vill säga någon som endast är republikan till namnet; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/a_symbolic_vote_for_chuck/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.