Ett krig som inte går att vinna?

Av Patrick J. Buchanan, 14/8 2009

”Talibanerna vinner: Amerikansk befälhavare i Afghanistan varnar för stigande förluster.” Så löd den alarmerande rubriken på förstasidan av Wall Street Journal. Det inledande stycket löd på följande vis:

”Talibanerna har fått övertaget i Afghanistan, sade den högste amerikanske befälhavaren där, vilket har tvingat USA till att ändra sin strategi i den åtta år gamla konflikten genom att öka antalet trupper i tätbefolkade områden såsom den instabila sydliga staden Kandahar, upprorets andliga hem.”

Källa till storyn: general Stanley McChrystal själv.

Generalens talesman i Kabul var snabb att separera honom från den rubriken och inledningen. De ”går för långt”, sade han: Generalen tror inte att talibanerna vinner eller ”håller på att få övertaget”.

Icke desto mindre, i det åttonde året av Amerikas krig, tillstår den nyanlände fältbefälhavaren att de amerikanska förlusterna, nu på rekordnivåer, kommer att fortsätta att vara höga eller stiga högre, och att vår primära uppgift inte längre är att jaga i fatt och döda talibaner utan att försvara den afghanska befolkningen.

Vad var det som gick snett?

Trots att amerikanska truppnivåer är högre än någonsin, är den amerikanska militära situationen värre än någonsin. Även om president Karzai väntas bli återvald, ses han som den ineffektive ledaren för en korrumperad regim. Även om vi har tränat en afghansk armé och polisstyrka om 220.000, behövs nu det dubbla antalet. Talibanerna opererar inte endast i öst, utan i norr och väst, och är på väg att ta kontroll över söderns huvudstad, Kandahar.

Natos respons på Obamas önskemål om fler trupper har varit ynklig.

Européerna vill dra ner på de trupper som redan har skickats. Och den västerländska opinionen har tappat tron på kriget.

En opinionsmätning beställd av The Independent fann att 52 procent av britterna ville dra sig ur och 58 procent trodde att kriget är ”omöjligt att vinna”.

De amerikanska opinionsmätningarna har också vänts upp och ner.

En CBS-New York Times-undersökning i slutet av juli fann 33 procent som sade att kriget gick bra och 57 procent som sade att det gick dåligt eller mycket dåligt. I en CNN-mätning i början av augusti sade amerikanerna, med 54 procent mot 41 procent, att de motsatte sig det afghanska krig som nästan alla amerikaner stödde efter 11/9 och som Obama år 2008 sade var det rätta kriget för Amerika att utkämpa.

Presidenten närmar sig nu ett beslut som kan visa sig vara lika avgörande för honom och hans land som Lyndon Johnsons beslut att landsätta marinkårssoldaterna vid Da Nang i december 1965 var.

Obama står inför en tvådelad fråga:

Om talibanerna, efter åtta års stridande, är starkare, mer kapabla och närmare seger än de någonsin har varit, vad kommer det att kosta i ytterligare amerikanska trupper, förluster, år och miljarder att vända på detta? Och vad är så pass viktigt för oss i det ödsliga landet att det är värt ytterligare åtta år av stridande, blödande och döende, utöver att undvika förnedringen av ytterligare ett amerikanskt nederlag?

Från försvarsminister Gates till general Petraeus har amerikanska militära och politiska ledare varit eniga om att det afghanska kriget inte inbjuder till en militär seger. Tyvärr tycks talibanerna tro på en militär seger och ett triumfatoriskt återvändande till makten, och att tillfoga Förenta staterna samma sorts nederlag som deras fäder tillfogade Sovjetunionen.

Vad vi än må säga om dem, så har talibankrigarna visat en större villighet att dö för ett land fritt från oss amerikaner än våra afghanska allierade har visat att dö för den framtid som vi amerikaner tänker oss för dem.

Inom några dagar ska McChrystal ge presidenten en bedömning av vad som kommer att krävas för att Amerika ska segra.

Generalens svar kommer så gott som säkert att vara att framgång kommer att kräva tusentals fler USA-trupper, miljarder fler dollar, många fler år av förluster. Och om Obama ändå tror att detta är ett nödvändigt krig som vi inte kan förlora, och att han måste kämpa vidare, så kommer hans beslut att splittra hans parti och land, och sätta hans presidentur på spel.

Om han vägrar att fördjupa den amerikanska insatsen, är det svårt att se hur USA kan undvika det som i bästa fall är en blodig pattställning.

Men om han väljer att begränsa Amerikas förluster och dra sig ur, riskerar Obama ett strategiskt debacle som kommer att få våra fiender att jubla och möjliggöra anklagelsen att han, den förste afrikansk-amerikanske presidenten, förlorade det krig som Amerika påbörjade som vedergällning för 11/9 och utkämpade för att hindra ett andra 11/9.

Hade vi gått in i Afghanistan 2001, störtat talibanerna, drivit ut al-Qaida och lämnat landet, hade vi inte stått inför det vi gör i dag.

Men vi förfördes av utsikten till att omvandla en efterbliven stamnation med 25 miljoner invånare, som har stått emot varje imperium som har satt sin fot på dess ogästvänliga mark, till en skinande ny demokrati som skulle utgöra en modell för den muslimska världen.

Nu kommer vi, oavsett vad Obama beslutar, att betala ett grymt högt pris för nationsbyggarnas hybris.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33141


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Björnkram

Av Mark Hackard, 16/7 2009

Tysklands framtid ligger på dess högra sida.

Otto von Bismarck, Tysklands diplomatiske prins, yttrade en gång: ”Med Frankrike ska vi aldrig ha fred; med Ryssland aldrig nödvändigheten av krig, såvida inte liberala dumheter eller dynastiska blundrar förvränger situationen.” Medan allt tack och lov är lugnt på västfronten, tar Berlin ett blad ur järnkanslerns strategibok och smider strategiska länkar med Moskva.

Energin har visat sig vara essentiell mellan Tyskland och Ryssland, eftersom Moskva förser den tyska ekonomin med över 40 procent av dess naturgas. Och för att säkerställa att tyska slutanvändare inte kommer att påverkas av Rysslands olika dispyter med transitländer, bygger Kreml en ny pipeline. Nord Stream-projektet, bestämt att löpa genom Östersjön och planerat att komma i gång 2010-2011, skulle cementera band mellan Moskva och Berlin och kringgå länder som Ukraina och Polen. Tyskarna, vars företag äger en betydande andel av satsningen, föredrar att helt och hållet sidsteppa östeuropeiska spörsmål och upprätthålla en säker länk till Rysslands resursbas.

Även om energi är en nyckeldimension av den rysk-tyska relationen, är den inte den enda. I juni förvärvade Moskvas Sberbank 35 procent av biltillverkaren Opel i en affär som orkestrerades på maktens högsta nivåer. Opel har plågats av finansbekymmer som har orsakats av den ekonomiska krisen, vilka bara blev värre och värre eftersom dess moderföretag hade varit det nu bankrutta GM. Tyska förbundskanslern Angela Merkel ansåg GM vara ansvarigt för röran och blev förargad över Washingtons vägran att delta i uppstädningen. Berlin accepterade glatt rysk finansiering av Opel, medan ryssarna har fått tillgång till avancerade tillverkningstekniker som de kan använda för inhemsk produktion.

Det som tyska diplomater kallar för Verflechtung, eller strategisk sammanflätning, med Ryssland har drivits på av gemensamma intressen. Partnerskapet med Moskva har även sammanfallit med försämrade relationer med Washington. Det är ingen hemlighet att Angela Merkel och Barack Obama inte kommer bra överens, men frågan sträcker sig bortom dålig personkemi till divergerande nationella prioriteringar.

En stor källa till oenighet mellan de två huvudstäderna har varit hur man ska handskas med den världsomspännande finansiella krisen. Medan USA samlar på sig biljoner i skulder genom stimulans-spendering – och bäddar för hyperinflation – uppmuntrar Obama västerländska partners att göra likadant. Men tyskarna tar inte betet. Merkel och hennes kolleger delar ett kollektivt minne av den misär som efterkrigstida skulder och pappersvaluta åsamkade Weimarrepubliken. Som svar på Obamas önskemål om ansenlig europeisk assistans i Afghanistan, utlovade Berlin endast några hundra ytterligare trupper till sin styrka där. Tysklands ovillighet att bli djupare inblandat i den afghanska upprorsbekämpningen säger väldigt mycket om dess brist på förtroende för Natos försök att stabilisera Hindukush, såväl som den allmänna riktningen av amerikanskt ”globalt ledarskap”.

Sedan den sovjetiska maktens kollaps har det varit nästintill oundvikligt att Tyskland skulle börja staka ut en färdriktning som skiljer sig från USA:s. Berlins invändningar mot den amerikanska invasionen av Irak var endast den första större manifestationen av oenighet mellan Nato-allierade. Die Bundeskanzlerin har i praktiken bromsat Washingtons expansion av den nordatlantiska alliansen in i Kaukasus och Ukraina. I ljuset av ryskt återuppvaknande inlett av 2008 års krig i Georgien anser tyskarna att ytterligare amerikanskt intrång i det förutvarande Sovjetunionen är ett oklokt och farligt företag.

Tyskland bevakar sina egna intressen när det gäller Ryssland och de är mycket mer intresserade av partnerskap än konfrontation i Östeuropa. Även om de tyska medborgarna har kvar en del ångest över rysk revisionism, attribuerar de detta fenomen till amerikansk inkräktning på Moskvas periferi. Så länge Vita huset fortsätter att betrakta Nato-expansion in i det före detta Sovjetområdet som ett långsiktigt mål, kommer deras planer att kollidera med Tysklands vägran att bli inblandade i ytterligare en kraftmätning med Kreml. Sannolika utstationeringar som Washington planerar för Polen eller Tjeckien kommer att få föga stöd från Tyskland. Givet den historiska erfarenheten kommer Warszawa att slå larm vid någon möjlig entent mellan dess två mäktiga grannar. Men ingen har planer riktade mot polsk suveränitet; det sista Berlin vill är att engagera sig i ett andra kallt krig på sin östfront.

Ett samarbete mellan Berlin och Moskva förefaller förnuftigt, inför en osäker strategisk framtid. I en nylig intervju talade Ernst Uhrlau, ledare för BND, Tysklands utlands-underrättelsetjänst, om ett troligt skifte i den globala maktbalansen som ett resultat av finanskrisen. BND-chefen slog fast att Tyskland borde förbereda sig på en värld där kinesiskt inflytande skulle kunna växa avsevärt. Han skissade även upp ett scenario av ekonomisk kollaps och kaos, givande en osubtil vink om de eventualiteter som väntar västvärlden under de kommande åren. Berlin kommer att söka efter relevans och säkerhet i ett Europa statt i omvandling. Även om det samtida Tyskland knappast hade varit en passande kandidat till den gamla heliga alliansen, skulle ett geopolitiskt partnerskap med Ryssland utgöra en nettobidragsgivare till stabiliteten på kontinenten.

Amerikanska policymakare kommer utan tvivel att med mörka undertoner uttrycka sin oro över växande rysk-tyskt samarbete (för här skulle vi ha en allians med inte en utan två nationer som ännu inte har ”kommit över sitt förflutna”). Det har gjorts en stor sak av Berlins beroende av rysk naturgas, det senaste förmenta hotet mot Europas frihet. USA försöker få kontroll över den centralasiatiska energin och dirigera den västerut med pipeline-initiativ (av vilka Nabucco är det främsta) just för att hålla kvar européerna i sin politiska intressesfär. Om Washington kan skära bort Kreml från energi-ekvationen så skulle de ha större handlingsfrihet för att ägna sig åt sin inringning av Ryssland utan att ta hänsyn till tyska protester. Med USA nu i färd med att bli utmanövrerade i Eurasien, kommer retorik som utmålar gryende rysk-tyska band som ett andra Rapallo eller en andra Molotov-Ribbentrop-pakt att bli vanligare.

Påståenden att Tyskland och Ryssland iscensätter ännu en illvillig komplott för att utsläcka ”frihet” är enkla att identifiera som polemik från liberala internationalister med sin egen agenda. Utrikespolitik som bedrivs från Berlin i dag ligger väldigt långt ifrån Tredje rikets försök att nå världsherravälde. Tysklands inflytelserika mellankrigstida skola av strategiskt tänkande, Geopolitik, blev ökänd som en ”nazistvetenskap”. Detta på grund av dess roll i att ge Hitler ett begreppsmässigt ramverk för världserövring. Skolans grundare, Karl Haushofer, var en mentor för partiledaren Rudolf Hess och åtnjöt hans beskydd tills den senares mystiska envägs-flygtur till Skottland i maj 1941. Haushofer förespråkade en allians mellan Berlin och Moskva som skulle stänga anglo-amerikansk havsmakt ute från Eurasien.

Även om det finns en ytlig likhet mellan Haushofers Geopolitiks kontinentala åskådning och djupnande rysk-tyska band, så är Berlin inte direkt i färd med att återuppta jakten på Lebensraum. Påtryckningarna för ett fördrag om global klimatförändring med ett genomgripande regelverk utgör vidden av aggressiva tyska handlingar på dagens internationella arena.

Att bygga bättre relationer med Ryssland är ett djärvt drag i linje med en mer traditionell utrikespolitisk hållning, även om det återstår att se om tyskarna kan ta nästa steg och bejaka sin egen kultur. Det moderna Tyskland är nedsjunket i samma dysfunktioner rotade i filosofisk liberalism som plågar hela västvärlden, från massinvandring och fallande födelsetal till myten om total individuell autonomi. Stereotypen av höga stövlar och massparader har gett vika för effektiva återvinningsprogram och framtvingandet av multikulturalistisk renlärighet. Men den nationella viljan att dominera kan inte meningsfullt ersättas av viljan till självförgörelse.

Sedan det kalla krigets dagar har tyskarna omfamnat sin förvandling till plikttrogna medborgare av Europeiska unionen, toleranta och generösa värdar till vågor av invandrare från tredje världen, och allt övrigt som den senare modernitetens strömningar krävde. Nationalsocialismens tolvåriga mardröm befinner sig aldrig långt borta från det tyska samvetet, i samhällets liv såväl som i formuleringen av politik. Det är märkligt att Berlin förfäktar några strategiska intressen överhuvudtaget under den onaturliga tyngden av ett sådant sinnestillstånd. Tyskland är bara i början av att komma över den förlamning som orsakades av dess roll i det apokalyptiska 1900-talet.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/bear_hug/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.