Retrospektiv

Av William S. Lind, 21/4 2009

Den 300:e kolumnen i denna serie erbjuder en användbar punkt att titta tillbaka ifrån. Händelser sedan On War #1 har, anser jag, i allmänhet bekräftat de Fyra generationernas ramverk. Irak var ingen ”barnlek”, ej heller ledde vår ursprungliga invasion av Afghanistan till en ”utrensning” av talibanerna. Mulla Omar visade sig vara den bättre profeten; innan den första amerikanska bomben föll, sade han: ”Vi kommer att förlora regeringsmakten och förlora Kabul, men det spelar ingen roll.”

Vilka läxor kan vi dra från de föregående 299 On War-kolumnerna och deras samspel med världen i stort. För mig tycks det som att tre har överskuggande betydelse.

1. Så länge som Amerika följer en offensiv huvudstrategi kommer Fjärde generationens krig att säkerställa hennes nederlag. Anledningen är Martin van Crevelds koncept om svaghetens styrka och dess intima relation med legitimitet. I en Fjärde generations-värld är legitimitet den gångbara valutan. Fjärde generations-krig är i grunden en tävlan om legitimitet mellan staten och en stor mängd olika ickestatliga huvudlojaliteter. Amerikansk makt saknar legitimitet eftersom den, på den fysiska nivån, är så överväldigande. Det är svaghetens styrka: vem som än sätter sig upp emot den amerikanska militären blir en hjälte. I gengäld förlorar vilken stat som Amerika än stödjer sin legitimitet. Ju fler platser där Amerika ingriper militärt, desto fler stater förlorar sin legitimitet, till fördel för icke-statliga entiteter från Fjärde generationen. Vi har i praktiken en omvänd Midasberöring. Endast en defensiv huvudstrategi, där vi sköter våra egna affärer och låter andra stater sköta sina, kan bryta oss fria från denna nedåtgående spiral.


2. Andra generations-militärmakter kan inte vinna Fjärde generations-krig. Andra generationens väpnade styrkor, som Förenta staternas, strider genom att lägga eldkraft på mål. Detta vinner på den fysiska nivån, men medan det gör så, för det med sig nederlag på den moraliska nivån, vilket är avgörande inom 4GK. Det bästa nuvarande exemplet är Pakistan, där kombinationen av Predatorräder och påtryckningar mot den pakistanska regeringen har undergrävt den pakistanska statens legitimitet. Den staten står nu på randen till upplösning, vilket hade gett al-Qaida och andra islamiska 4GK-styrkor den största segern de kunnat föreställa sig. Bilden på Osamas grottvägg borde vara en Predator, med titeln: ”Vårt bästa vapen.”


3. Det finns ingen chans att Amerika antar en defensiv huvudstrategi eller reformerar sin militär för att gå från den Andra till den Tredje generationen – ett nödvändigt men inte tillräckligt steg när man konfronterar 4GK – så länge som det nuvarande Washingtonetablissemanget behåller makten. Det etablissemanget är berusat på hybris, avskuret från världen bortom hovpolitik och grundligt korrumperat av Pentagons ”business as usual”, som vet hur man köper det slags politiskt stöd som må behövas. Liksom alla etablissemang betraktar det all verklig förändring som ett hot, som ska undvikas. Så länge som det härskar kommer ingenting att förändras.

Vilka innebörder har dessa tre observationer? Militärt sett förebådar de fortsatt misslyckande och nederlag. Vi kommer att misslyckas med att komma ut ur Irak innan nästa fas av det kriget börjar, eller, vilket vore värre, ett israeliskt anfall mot Iran kostar oss armén vi har i Irak. Vi kommer att besegras i Afghanistan, eftersom vi kommer att vägra anpassa våra strategiska mål till det som är möjligt och vi kommer att fortsätta alienera befolkningen med vårt eldkraftsintensiva sätt att föra krig. Vi kommer att knuffa Pakistan över tröskeln till sönderdelning, vilket kommer att vara en första rangens strategisk katastrof. Vi kommer att ignorera upplösningen av staten i Mexiko, medan Mexikos oordning importeras genom våra ineffektiva gränskontroller. Vi kommer inte ens att kunna stoppa somaliska pirater. Vad säger det om oss när hela nationen glädjer sig för att U.S. Navy, den mest kraftfulla flottan på jorden, besegrade fyra somaliska tonåringar?

Det slutar inte med detta. Dessa utrikespolitiska misslyckanden och militära nederlag – eller ännu mer pinsamma ”segrar” – blir bara två i en större serie kriser, inklusive den ekonomiska krisen (depression följd av galopperande inflation), valutaväxlingskrisen (dollarns kollaps), den politiska krisen (ingen i etablissemanget vet vad som ska göras, men etablissemanget ger inte väljarna något alternativ till sig själv), energikrisen, etc. Tillsamman växer dessa skilda kriser lavinartat till en systemkris, vilket är vad som händer när världen utanför kräver större förändring än det politiska systemet tillåter. Vid det stadiet kollapsar det politiska systemet och ersätts av någonting annat. Förr i tiden innebar det ett dynastiskifte. Vad kan det innebära i dag? Min gissning är en radikal decentralisering, i slutänden av vilken livet återigen är lokalt.

Det skulle, i det stora hela, vara ett lyckligt utfall. Men jag är rädd för att detta kommer att vara en resa där vägen dit inte är halva nöjet.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind159.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Varför Europa inte strider

Av Patrick J. Buchanan, 10/4 2009

”Ingen kommer att säga detta offentligt, men sanningen är den att vi alla håller på att tala om vår uttågsstrategi från Afghanistan. Vi är på väg ut. Det kan ta några år, men alla försöker komma ut.”

Det anförtrodde en ”högt uppsatt europeisk diplomat” till The New York Times under Obamas resa till Strasbourg.

Europa överger oss. Afghanistan ska bli Amerikas krig.

Under det som Times kallade för ett ”bråkigt möte”, kom Nato överens om att skicka 3.000 trupper för att sköta säkerheten under valen och 2.000 för att träna afghansk polis. Småpotatis jämfört med Obamas utfästelse att fördubbla de amerikanska truppnivåerna till 68.000.

Varför vill inte Europa strida?

Därför att Europa inte ser något hot från Afghanistan och inget vitalt intresse i ett fjärran land där Nato-européer inte har stridit sedan det brittiska imperiet för länge sedan lade ned sin verksamhet.

Al-Qaida anföll inte Europa från Afghanistan. Amerika anfölls. Därför att, sade Osama bin Laden i sin ”krigsförklaring”, Amerika ockuperade Saudiarabiens heliga mark, höll på att strypa det muslimska Irak till döds och försåg Israel med vapnen som användes för att kuva palestinierna.

Då Europa inte har några trupper i Saudiarabien, håller på att lämna Irak och stödjer en palestinsk stat, bedömer européerna att de löper mindre risk att bli attackerade än om de strider mot och dödar muslimer i Afghanistan.

Madrid och London utsattes för terrorattacker, tror de, på grund av att Spanien och Storbritannien var George W. Bushs starkaste bundsförvanter i Irak. Storbritannien, med en stor pakistansk befolkning, måste vara speciellt känsligt för amerikanska Predatorräder i Pakistan.

Dessutom har européerna fått nog av krig.

Enbart i första världskriget förlorade Frankrike, Tyskland och Ryssland var för sig långt fler män dödade än vi har förlorat i alla våra krig tillsammans. De brittiska förlusterna i första världskriget var större än Amerikas förluster, från nord och syd, i inbördeskriget. Hennes förluster i andra världskriget, från en nation med endast en tredjedel av vår befolkning, var lika stora som våra. Medan Amerika avslutade det kriget som en supermakt och ledare för den fria världen, avslutade Storbritannien det bankrutt, knäckt, utan imperium, sjunkande ned i socialism.

Alla Europas imperier är borta. Alla hennes stora flottor är borta. Alla hennes miljonmanna-arméer är historia. Alla hennes befolkningar åldras, krymper och dör, då miljoner strömmar in från förutvarande kolonier i Tredje världen för att återbefolka och islamisera moderländerna.

Till följd av Europas nya ”mångfald” hetsar ett krig som utkämpas i ett muslimskt land upp ett stort segment av Europas urbana befolkning.

Slutligen vet Nato-Europa om att det inte finns något pris att betala för att simulera sjukdom i Natos krig i Afghanistan. Européerna vet att Amerika kommer att fylla ut tomrummet och inte göra någonting åt deras vägran att skicka stridsbrigader.

För européerna klurade ut hur vi fungerar för länge sedan.

De känner att vi behöver dem mer än vad de behöver oss.

Medan Nato ger Europa ett säkerhetstäcke, ger organisationen Amerika det som hon inte kan leva förutan: ett uppdrag, en sak, en mening åt livet.

Om USA, i förbittring, sade till Europa: ”Vi drar oss ut ur Nato, stänger våra baser och tar hem våra trupper eftersom vi är trötta på att dra det tunga lasset, stå för allt stridande och dö för friheten”, vad skulle vi göra efter att vi hade begett oss i väg och kommit hem?

Vilken utrikespolitik skulle vi ha?

Vilket behov skulle finnas för vårt uppskrutna militärindustriella komplex, alla de där hangarfartygen, ubåtarna, stridsvagnarna, och tusentals stridsflygplan och tjogtals med bombplan? Vad skulle hända med alla transatlantiska konferenser om Nato, alla tankesmedjorna här och i Europa som ägnar sig åt allierade säkerhetsfrågor?

Efter Berlinmurens fall, Röda arméns tillbakadragande från Östeuropa och Sovjetunionens uppsplittring, var Natos uppdrag slutfört. Som senator Richard Lugar sade, måste Nato ”gå utanför området eller lägga ner.”

Nato ville desperat undvika att lägga ner. Så Nato gick utanför området, in i Afghanistan. Nu, utan någon seger i sikte, är Nato på väg hem. Kommer organisationen att lägga ner?

Inte sannolikt. För många risskålar är beroende av att hålla Nato vid liv.

Du gör dig inte av med March of Dimes’ högkvarter och pengainsamlingsmaskineri bara för att doktorerna Salk och Sabin hittade ett botemedel mot polio.

Återigen minns man, i de där gamla andra världskrigs-filmerna, den ständiga scenen där två värnpliktiga röker och pratar.

”Vad ska du göra Joe, när detta är över”, skulle en fråga.

Vi fick svaret för många år sedan.

Joe stannade i armén. Han kunde inte släppa det. Att vara soldat var allt han kunde. Precis som Uncle Sam. Vi kan inte släppa Nato eftersom, om vi gör det, skulle vi inte längre vara den ”oumbärliga nationen”, den fria världens ledare.

Och, om vi inte är det, vem är vi då? Och vad skulle vi göra?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=31425


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Marsgalenskap, 1939

Av Patrick J. Buchanan, 7/4 2009

Den 1 september 1939 brakade Hitlers pansarvagnar in i Polen. Två dagar senare förklarade en plågad Neville Chamberlain krig, det värsta kriget i hela världshistorien.

Var kriget oundvikligt? Nej. Inget krig är oundvikligt innan det har börjat. Var det ett nödvändigt krig? Lyssna till Churchill:

”En dag sade president Roosevelt till mig att han öppet efterfrågade förslag om vad kriget borde kallas. Jag sade direkt: ’Det onödiga kriget’. Det har aldrig funnits ett krig som var lättare att hejda än det som nyss har förstört det som återstod av världen [...].”

Men om kriget inte hade behövt inträffa, vad orsakade det?

Låt oss återvända till München.

Den 30 september 1938, i München, signerade Chamberlain bort Sudetenland hellre än att strida för att behålla 3,5 miljoner tyskar under ett tjeckiskt styre som hade tvingats på dem vid fredskonferensen i Paris i strid med Wilsons princip om självbestämmande.

Varför stred inte Storbritannien?

Därför att Storbritannien inte hade någon allians med Prag och Chamberlain gav ”sjutton i” vem som härskade över Sudetenland. Dessutom hade Storbritannien ingen värnplikt, inga divisioner att skicka till Frankrike, inga Spitfire-plan, inget stöd från Amerika eller sina dominier, ingen allierad förutom Frankrike, som hade fått berättat för sig att USA, om kriget kom, inte skulle leverera flygplanen som Frankrike hade köpt.

Amerikanska neutralitetslagar förbjöd det.

Under sina möten med Chamberlain hade Hitler varnat att Polen och Ungern också skulle komma att göra anspråk på gamla territorier som avträddes till tjeckerna i Paris 1919.

Sålunda hade Warszawa, efter München, lagt beslag på det kolrika Teschen, där det fanns tiotusentals polacker. Ungern fick, i ”Wiener Arbitrage” från den 2 november 1938, tillbaka territorier i Slovakien och Rutenien där ungrarna var i majoritet och Budapest hade styrt innan 1919.

Varken Storbritannien eller Frankrike motsatte sig dessa gränsändringar.

Sedan kom mars 1939, då Tjeckoslovakien började falla samman.

Den 10 mars, för att krossa ett slovakiskt försök att nå självständighet, drev den tjeckiske presidenten Emil Hácha bort den slovakiske premiärministern fader Tiso, ockuperade Bratislava och installerade en regim som var vänligt inställd till Prag.

Den 11 mars flydde Tiso till Wien och vädjade till Berlin.

Den 13 mars träffade Tiso Hitler, som sade till honom att såvida han inte utropade självständighet omedelbart, skulle Tyskland inte ingripa mot Ungerns återannektering av Slovakien. Budapest var i färd med att flytta trupper till gränsen.

Den 14 mars utropade Slovakien självständighet. Rutenien följde efter, vilket upplöste det som återstod av Tjeckoslovakien.

Amiral Horthy, till vilken Hitler hade sagt att han kunde återta Rutenien men måste hålla sina händer borta från Slovakien, ockuperade Rutenien.

Hácha bad nu om ett möte med Hitler för att få samma garanti för självständighet som Slovakien hade fått. Men Hitler trakasserade Hácha till att förvandla den tjeckiska återstoden till ett tyskt protektorat.

Således var Tjeckoslovakiens tyskar sex månader efter München där de önskade vara, under tyskt styre. Polackerna befann sig under polskt styre. Ungrarna befann sig under ungerskt styre. Och slovakerna befann sig under slovakiskt styre i sin nya nation.

Men 500.000 rutener var tillbaka under Budapest, och 7 miljoner tjecker var tillbaka under tyskt styre – den här gången Berlin, inte Wien.

Etnonationalism hade slitit sönder Tjeckoslovakien som den hade gjort med föräldern, Habsburgs imperium. Likväl var inget vitalt brittiskt intresse hotat.

Och även om Hitler hade använt brutal bismarckisk diplomati och inte våld, var Chamberlain förödmjukad. Hans karriärs kronjuvel, Münchenöverenskommelsen, var nu föremål för hån.

Framställd som en dumbom av Hitler, hetsad av sina backbenchers, pådriven av lord Halifax, stående inför en förtroendeomröstning, gjorde Chamberlain, den 31 mars 1939, den största blundern i brittisk diplomatisk historia. Han gav en oombedd krigsgaranti till de polska överstar som precis hade bitit av ett stycke av Tjeckoslovakien.

Galenskap, rasade Lloyd George, som kom att få medhåll av brittiska ledare och nästan varje historiker därefter.

Med det brittiska imperiet bakom sig, vägrade Warszawa nu att ens diskutera ett återlämnande av Danzig, den baltiska staden, till 95 procent tysk, som till och med Chamberlain ansåg borde återlämnas.

Hitler ville inte ha ett krig med Polen. Hade han velat ha krig så hade han krävt återlämnandet av hela den polska korridoren som hade tagits från Tyskland 1919. Han ville ha Danzig tillbaka och Polen som en allierad i sin antikominternpakt. Ej heller ville han ha krig med ett Storbritannien som han beundrade och alltid såg som en naturlig allierad.

Ej heller ville han ha krig med Frankrike, annars hade han krävt återlämnandet av Alsace.

Men Hitler befann sig ute på en gren med Danzig och kunde inte krypa tillbaka.

Upprepade gånger försökte Hitler förhandla om Danzig. Upprepade gånger avvisade polackerna honom. Då han såg hur de allierade uppvaktade Stalin, beslutade Hitler sig för att sluta sitt eget avtal med de avskydda bolsjevikerna och avgöra den polska frågan med våld.

Trots att Storbritannien inte hade några planer på att hjälpa Polen, ingen intention att hjälpa Polen och inte skulle göra någonting för att hjälpa Polen – Churchill var beredd att ge halva nationen till Stalin och den andra halvan till Stalins underhuggare – förklarade Storbritannien krig för Polen.

Det värsta kriget i hela världshistorien följde, som skulle komma att göra Storbritannien bankrutt, knäcka hennes imperium och föra Stalins röda armé in i Prag, Berlin och Wien. Men Hitler var död och Tyskland låg i ruiner.

Kostnad: 50 miljoner liv. ”But ’twas a famous victory.”

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=31370


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Stoppa kriget mot droger

Av Ron Paul, 30/3 2009

Vi har nyligen hört många chockerande berättelser om brutalt dödande och hänsynslöst våld relaterat till drogkarteller som är i strid med mexikanska och amerikanska myndighetspersoner. Det närmar sig febertoppen hos en fullskalig kris. Tyvärr är det inte sannolikt att administrationen kommer att försitta detta tillfälle att ytterligare expandera staten. Förhoppningsvis kan vi dra ett djupt andetag och betrakta historien för att hitta det optimala sättet att handskas med denna farliga situation, som inte saknar tidigare motstycke.

Alkoholförbudet under 1920-talet förde med sig liknande våld, gäng, laglöshet, korruption och brutalitet. Orsaken till våldet var inte att tillverkning och försäljning av alkohol var farligt i sig självt. Våldet kom till på grund av skapandet av en brutal svart marknad som även drev vinsterna genom taket. Dessa vinster gjorde det möjligt för kriminella som Al Capone att bli otroligt rika, och bli militant försvarande av den rikedomen. Al Capone såg alkoholförbudets avskaffande som ett stort hot, och smugglingsoperationerna och gängvåldet kollapsade faktiskt efter avskaffandet. I dag är ett spontant köp av en flaska vin till middagen en relativt godartad transaktion, och lastbilar med öl färdas öppet och fredligt längs sina distributionsrutter.

På liknande vis, i dag, skulle det bästa sättet att bekämpa våldsamma drogkarteller vara att dra bort mattan underifrån deras vinster genom att föra ut dessa transaktioner i solljuset. Människor som, dumt nog, handlar droger skulle knappast välja den kriminelle handlaren på bakgatan som en källa, om ett kafé-liknande apotek var ett alternativ. Dessutom är det sannolikt att ett laglydigt apotek kollar ID-kort och vägrar att sälja till minderåriga, såsom barer och spritbutiker tenderar att göra mycket flitigt. Tänk er all den tid och resurser som polisen skulle kunna spara om de i stället kunde fokusera på våldsbrott, i stället för detta omöjliga förmyndarstatsmandat att rädda människor från dem själva!

Om dessa anledningar inte övertygar drogkrigarna, skulle jag uppmana dem att återvända till konstitutionen och begrunda var det finns någon auktorisation för att förbjuda privata personliga val som dessa. Alla våra friheter – religionsfriheten och mötesfriheten, yttrandefriheten, rätten att bära vapen, rätten att slippa onödiga statliga genomsökningar och beslag – härstammar från föreskriften att du äger dig själv och är ansvarig för dina egna val. Förbudslagar upphäver självägarskap och är en ren förolämpning mot frihetens principer. Jag är en bestämd motståndare till rekreationsanvändning av droger, men på samma gång, om människor endast är fria att fatta bra beslut, så är de inte sant fria. Hur som helst borde delstater själva bestämma hur dessa frågor ska hanteras och den federala regeringen borde respektera deras val.

Min stora oro är att i stället för att hantera de verkliga problemen betänksamt, kommer kongressen att återigen pressas till att agera snabbt utan någon större eftertanke eller debatt. Jag kan inte komma på ett enda problem som vi inte har förvärrat på det viset. Paniken som genereras av den hotande krisen i Mexiko bör inte omdirigeras till inskränkning av fler rättigheter, i synnerhet våra rättigheter hörande till andra författningstillägget, vilket tycks vara på gång. Fler vapenlagar som svar på detta våld kommer, med bestämdhet, endast att leda till avväpning av laglydiga medborgare. Detta är något att se upp för och sätta sig upp mot. Vi har trappat upp drogkriget tillräckligt mycket för att se att det endast trappar upp våldet och vinsterna som hänger samman med droger. Det är dags att pröva frihet istället.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090330_2795,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.