Att rädda ansiktet i Afghanistan

Av Ron Paul, 13/10 2009

Den gångna veckan har det varit mycket diskussion och debatt om kriget som fortsätter i Afghanistan. Varande dubbelt så länge som andra världskriget och utan något slut i sikte, har kriget i Afghanistan varit en av de längsta konflikterna som vårt land någonsin har varit involverat i. Situationen har bara blivit värre med de nyliga upptrappningarna.

Den nuvarande debatten är helt och hållet fokuserad på frågan om truppnivåer. Hur många fler trupper borde skickas över för att fortsätta kriget? Administrationen har redan godkänt utstationeringen av ytterligare 21.000 amerikanska militärer senast i november, vilket kommer att öka våra truppnivåer till 68.000. Kommer ytterligare 40.000 att fixa uppgiften? Eller borde vi så småningom bygga upp nivåerna till 100.000 i tillägg till det? Varför inte 500.000 – bara för att vara ”säkra”? Och hur kommer allmänhetens stöd att återvinnas till att stödja detta krig igen när 58 procent nu är emot det?

Jag blir ganska irriterad över denna mycket snäva serie frågor. Jag har andra frågor. Vi störtade talibanregimen 2001 med färre än 10.000 amerikanska trupper. Varför verkar det nu som att ju fler trupper vi sänder desto värre blir det? Om sovjeterna gjorde sig bankrutta i Afghanistan med truppnivåer på 100.000 och slutligen tvingades att bege sig av i ett förödmjukande nederlag, varför är vi fast beslutna att följa deras exempel? Viktigast av allt, vad kan vinnas på allt det här? Vi har investerat miljarder dollar och tusentals värdefulla liv – för vad?

Sanningen är att det inte är en tillfällighet att ju fler trupper vi sänder desto sämre blir det. Det blir värre just därför att vi skickar fler trupper och trappar upp våldet. Vi hoppas att ett bra ledarskap kommer att vinna i Afghanistan, men reserven av potentiella ärliga ledare som man kan hämta ifrån har flytt från våldet och lämnat ett enormt maktvakuum efter sig. Krig undertrycker inte dåliga ledare. Det skapar dem. Och ju mer krig vi tillfogar detta land, desto fler dåliga ledare kommer vi att skapa av misstag.

En annan sak som krig gör är att skapa vrede med dess urskillningslösa våld och orättvisa. Hur många oskyldiga civila har skadats av klumpiga bombningar och misstag som i slutänden kostar liv? Människor dör av att helt enkelt befinna sig på fel plats vid fel tillfälle i en krigszon, men de som dödar drabbas aldrig av några påföljder. Föreställ er förbittringen och vreden som överlevare måste känna när en familjemedlem dödas och ingenting görs åt det. När det inte finns några andra arbeten tillgängliga eftersom alla affärsverksamheter har flytt, vad annat finns det att göra, än att sluta sig till motståndet där det finns lön och även en möjlighet till hämnd? Detta är inget rättfärdigande för våra fiender där borta, men vi måste acceptera att när vi pressar människor så kommer de att pressa tillbaka.

Den verkliga frågan är varför är vi där överhuvudtaget? Vad har våra nuvarande ansträngningar att göra med den ursprungliga auktoriseringen av våldsanvändning? Vi har inte längre att göra med någonting eller någon som hade med 11/9-attackerna att göra. Det enda vi gör nu är att bygga upp beslutsamheten och antalet hos våra fiender. Vi har inget kvar att vinna. Vi är där enbart för att rädda ansiktet, och till slut kommer vi inte ens att kunna göra det.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=091013_3560,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Ignoble Prizes

Av Paul Gottfried, 12/10 2009

Kungörelsen att Barack Obama hade tilldelats Nobels fredspris överraskade många. Notera att Obama gavs denna belöning den 1 februari 2009, elva dagar efter att han hade tillträtt presidentämbetet.^* Vid den tidpunkten hade han inte gjort någonting av betydelse för att främja världsfred, och man skulle bli svarslös om man försökte hitta någonting anmärkningsvärt som han har gjort därefter för att åstadkomma det målet. De som tror att den norska priskommittén, gruppen som gjorde valet, också skickade ett budskap om Obamas föregångare har rätt. Kommittén kan även ha hyllat valet av en icke-vit president, som en försonande gest mot tredje världen – inte vet jag.

Den framväxande konsensusen, i synnerhet bland alla Bush-fansen på Fox News, tycks vara att kommittén visade sin vänsteristiska, antirepublikanska, och antiamerikanska karaktär genom att ge Obama utmärkelsen vid den tidpunkt då den gjorde det. Det finns ett annat klagomål som riktas mot nobelprisjuryn. Kommittén har varit förutsägbart ideologisk under årtionden, även om den ibland gör det oväntade, som när Svenska Akademien gav detta års litteraturpris till Herta Müller, en rumänsk-tysk författare som har kritiserat kommunistiskt tyranni.

Men Svenska Akademien, som delar ut den litterära utmärkelsen, hade år 2004 givit samma pris till en österrikisk feminist, Elfriede Jelinek. Denna österrikiska mottagare gjorde sig ett namn genom att skriva om Förintelsen, som hon skyllde på ett kristet sexistiskt Europa. Hon blev världskänd till följd av sin sadomasochistiska roman Pianolärarinnan. Och innan Jelinek var det en skock föga betydelsefulla struntförfattare, från tredje världen plus europeiska marxister (testa den italienske kommunist-poeten Salvatore Quasimodo!), som Svenska Akademien hedrade (det får dock erkännas att de också emellanåt har belönat genuina skriftställare, såsom den framstående indiske romanförfattaren V. S. Naipaul). De flesta mottagarna av fredspriset har befunnit sig på den politiska vänstersidan; och man kan till och med undra om utdelandet av tre Nobelpris till kvinnliga forskare i år kan ha varit någon sorts positiv-särbehandling-gest, givet den ensidiga könsfördelningen hos forskare och matematiker i framkant.

Nobels fredspris har för det mesta delats ut som ett politiskt budskap. Albert Schweitzer, den protestantiske missionsläkaren, som spenderade sitt långa liv hjälpandes afrikanska stammedlemmar, och Moder Teresa var de lysande undantagen till regeln. De mer typiska mottagarna har varit engagerade revolutionärer, som Gandhi, Nelson Mandela, Arafat, och medborgarrättsaktivisten Martin Luther King. Fox-kommentatorerna var inte ärliga när de framställde Gandhi och Martin Luther King som de idealiska mottagarna av fredspriset. Vad detta innebär är att medan de applåderar Gandhi och King, tycker de illa om den nuvarande presidenten. Naturligtvis har alla tre nobelpristagarna identifierat sig med vänstern; och det är tveksamt om Fox skulle ha funnit Kings ekonomiska åsikter eller rådgivare mer tilltalande än Obamas. Men eftersom två av mottagarna nu är döda, är Fox fria att hylla dem.

Charles Krauthammer, en Fox-kommentator, uttryckte indignation över att Obama gavs ett pris som en gång hade gått till president Woodrow Wilson för hans bidrag till Versaillesfördraget. Det är tydligen otillständigt att belöna ett statsöverhuvud som internationellt har uträttat så lite med samma pris som hade skänkts till en verkligt stor fredsstiftare. Men fördraget som Wilson hjälpte till att utforma, och gjorde USA medskyldigt till, var hårt och hämndgirigt; och detta kom efter att Wilson hade spelat dubbelspel, när han hade chansen att stifta fred bland de europeiska krigförarna, och efter att han hade släpat in sitt land i ett ”korståg för demokrati” som slutade med 180.000 döda amerikaner och ytterligare europeiska stridigheter.

Dessutom gjorde senaten rätt i att avvisa Wilsons maning till amerikanskt deltagande i Nationernas förbund. Förbundet var utformat för att hålla krigets förlorare nere, vilka faktiskt var utestängda från att gå med. Det var även så att Förbundet ihärdigt och uppsåtligt ignorerade det som i dag skulle kallas för kränkningar av ”mänskliga rättigheter” som utövades mot tyska, ungerska, och österrikiska minoriteter som var fångade i de stater som Versaillesfördraget skapade eller expanderade i östra Centraleuropa. De europeiska segrarna betraktade dessa efterföljarstater som ett bålverk mot varje försök av den tyska republiken och Sovjetunionen att revidera territoriella gränser. Senaten, som hade stött Wilsons krig, ändrade sig efteråt och beslöt sig för att i fortsättningen handskas med europeiska problem utan löftet om amerikanska militära styrkor.

Jag skulle finna det svårt att rättfärdiga att ge ett fredspris till Wilson som jag skulle neka Obama. Ej heller var den norska kommitténs beslut att ge Wilson ett sådant pris 1919 en rent humanitär gest. I likhet med de andra skandinaverna hade norrmännen (mycket klokt) hållit sig utanför det stora kriget, och de kan mycket väl ha försökt fjäska för segrarna efter freden som följde.

Kommitténs beslut att skänka fredspriset till Obama direkt efter hans installation var en partisk handling, men inte utan precedensfall. Om inte annat så har Obama gjort mindre för att hindra fred än andra pristagare har gjort.

* Mig veterligen fattades det dock inget beslut om vem som skulle få fredspriset den 1 februari 2009 – däremot gick tidsfristen för nomineringar till 2009 års fredspris ut den dagen; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/ignoble_prizes/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Krig i Svarta havet

Av Patrick J. Buchanan, 22/9 2009

I augusti beslagtog den georgiska flottan ett turkiskt tankfartyg lastat med bränsle till Abchazien, Georgiens före detta provins vars självständighetsförklaring för ett år sedan är erkänd av Ryssland men inte av Väst.

Den turkiske kaptenen dömdes till 24 år. När Ankara protesterade, släpptes han. Abchazien har nu hotat att sänka alla georgiska skepp som inkräktar på dess ”territorialvatten”, men de har ingen flotta.

Ryssland har dock en svartahavsflotta och ett vänskapsfördrag med Abchazien, och har underrättat Tbilisi om att den ryska kustbevakningen kommer att trygga, på fredligt vis, Abchaziens sjöhandel.

Utan att backa tillbaka har den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili – som startade och förlorade ett krig om Sydossetien på 48 timmar i augusti 2008 – deklarerat att blockaden av Abchazien, som han gör anspråk på som georgiskt nationellt territorium, kommer att fortsätta vara i kraft. Och han har nyss som försvarsminister utsett en 29-årig före detta fängelsechef med en tveksam meritlista när det gäller mänskliga rättigheter som vill knyta närmare band till Nato.

Vi har här ingredienser till en flottkonflikt som Georgien, givet de ryska luft- flott- och landstyrkorna i det östra Svarta havet, kommer att förlora.

Vad håller Saakasjvili på med? Han tycks vara inriktad på att provocera fram en ny kris för att tvinga Nato till att stå tillsammans med honom och föra in USA på hans sida – mot Ryssland. Slutmål: Att återföra världens fokus till frågan om hans förlorade provinser Abchazien och Sydossetien.

Medan en sådan kris kan ligga i Saakasjvilis och hans russofobiska amerikanska neokonservativa trotjänares intressen, så befinner den sig på längsta möjliga avstånd från amerikanska nationella intressen. President Obama borde få Joe Biden, Saakasjvilis kompis, att ringa honom och instruera honom följande:

”Micheil, om du stör Abchaziens sjöhandel, och provocerar Ryssland till ett krig i Svarta havet, så får du utkämpa det ensam. Den sjätte flottan kommer inte att ånga in i Svarta havet och kratsa dina kastanjer ur elden, gamle polare. Det kommer att bli ditt krig, inte vårt.”

Ej heller är den Abchaziska krisen den enda som är på gång i Svarta havet.

Förra månaden blockerade ryska marintrupper ukrainska utmätningsmän från att beslagta navigationsutrustning från en fyr utanför Sevastopol, basen på Krim för Rysslands svartahavsflotta under två sekel.

Sevastopols hyreskontrakt löper dock ut år 2017. Och Kiev har meddelat Moskva att det inte kommer att bli någon förnyelse. Rysslands flotta kommer att tvingas utrymma Sevastopol och Krim, som tillhörde Ryssland innan Nikita Chrusjtjov avträdde hela halvön till Ukraina 1954 i en ”broderlig gest” medan Ukraina fortfarande utgjorde en del av Sovjetunionen.

Ryssland hyser till på köpet en djup motvilja mot den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko, för hans försök att föra sitt land in i Nato. Jusjtjenko, vars popularitetstal ligger på en ensiffrig nivå, har setts, ända sedan 2004 års USA-uppbackade orangea revolution som förde honom till makten, som Amerikas man i Kiev.

Dessutom, då religiösa, kulturella, etniska och historiska band mellan Kiev och Moskva går århundraden tillbaka, har ryssarna fortfarande inte försonats med förlusten av det som de betraktar som sitt lands vagga.

Vilket vitalt intresse har Amerika i alla dessa gräl? Noll.

Idén, nämnd i hökaktiga kretsar, om att låta den sjätte flottan ta över den övergivna flottbasen vid Sevastopol skulle vara en lika obetänksam och provokativ gärning som att låta kinesiska krigsfartyg gå in i Guantanamo, om Havanna skulle kasta ut USA.

Men det är osannolikt att det inträffar. För Obama tycks rulla tillbaka George W. Bush-policyn av att expandera Nato in i forna sovjetrepubliker.

Litauen, Lettland och Estland är redan medlemmar, och Bush och John McCain var ivriga att föra in Ukraina och Georgien. Men, som Bushs inaktivitet under det rysk-georgiska kriget avslöjade, Amerika kommer inte att strida mot Ryssland över vem som kontrollerar Abchazien, Nord- eller Sydossetien, Dagestan, Ingusjien, Tjetjenien eller Georgien. Alla befinner sig bortom något vitalt intresse eller någon legitim inflytelsesfär för USA.

Med sitt stoppande av den amerikanska robotskölden i Polen och Tjeckien – en sköld utformad för att skydda mot en icke-existerande iransk interkontinental ballistisk robot – skickade Obama två meddelanden till Moskva.

För det första, Obama tror att en entent med Ryssland är en säkrare garanti för Östeuropas fred och säkerhet än något amerikanskt vapensystem. För det andra, Obama sätter banden mellan Washington och Moskva före några amerikanska militära band till Nato-allierade i Östeuropa.

Vilket innebär att Nato närmar sig en existensiell kris.

Nästan alla Natotrupper, utom amerikanska, är borta från Irak, och alliansens minimala insats i Afghanistan är på väg att ta slut utan någon seger i sikte. Natos expansion österut har stannat upp. Ukraina och Georgien kommer inte in. Och USA kommer inte att placera trupper, krigsfartyg eller robotar närmare Rysslands gränser än de är nu.

”Nato måste gå utanför området, eller lägga ner verksamheten”, sade senator Richard Lugar vid det kalla krigets slut. Nato gick utanför området, och kommer tillbaka med svansen mellan benen. Alternativet framträder.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33643


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Kalla kriget-nostalgi

Av Mark Hackard, 21/9 2009

Hysterin från amerikanska ”konservativa” över Vita husets beslut att inte placera robotförsvarssystem i Tjeckien och Polen har varit lika gäll som den var förutsägbar. Redaktörerna på National Review, flaggskeppspublikationen för den högerliberala halvan av etablissemanget, nappade på betet:

Presidenten har skickat ett rysligt meddelande om amerikansk beslutsamhet inför ryskt vapenskrammel. Georgien, Ukraina, och resten av världen har lärt sig en oroande läxa.

Varje steg bort från stupiditeten av onödig konfrontation med Ryssland får neokonservativa policy-experters blod att isa sig. Deras förmåga att transportera oss tillbaka till 1938 års München är ofelbar. Vad kommer det att bli av kaxiga, frihetsälskande Georgien och Ukrainas länge eftersträvade anslutning till Nato, komplett med en krigsgaranti från Washington? USA:s trovärdighet hos nationer av marginellt intresse kommer säkert att kollapsa om vi väljer att avstå från att provocera Moskva!

Även om administrationens tillkännagivande kan ha fällt en olycksbådande skugga över de catering-försedda luncherna hos tankesmedjor i vår nations huvudstad, så kommer oron att passera förbi. Obamas team har inte sagt någonting om att respektera legitima ryska intressen i deras intressesfär. Försvarsminister Gates talade huvudsakligen om att omplacera och optimera antirobot-arkitekturen. Detta nya initiativ skulle sannolikt inkludera baser till havs och i sydöstra Europa, med möjligheten till en system-utplacering någonstans i Kaukasus. Global demokrati-entusiaster borde fatta mod; de kan fortfarande se fram emot ett potentiellt skarpt läge gentemot ryska styrkor i Svarta havet-området.

Innan Obamas kursändring, ägnade amerikanska företrädare sig åt hårda påtryckningar för en kraftfull radaranläggning i Tjeckien och antirobotbatterier i Polen. Man undrar hur våra diplomater höll masken när de hävdade att systemet endast rörde Iran och inte hade någonting alls att göra med Ryssland. Men magiskt tänkande blir nu verklighet, då Vita husets nya eftergift till Moskva har lite att göra med Ryssland och mycket att göra med Iran.

USA är ute efter att isolera Teheran med en effektiv sanktionsregim, men för att göra det behöver de Kremls samarbete. Ryssland skulle enkelt kunna kringgå åtgärder ämnade att blockera iranska bensinimporter. Då USA och Israel överväger flygräder mot den islamiska republikens nukleära anläggningar, skulle ryssarna kunna bistå med sofistikerade luftvärnssystem som S-300 för att försvåra alla sådana operationer. Vita huset hoppas på någonting i stil med ett ryskt samtycke till en resolution i FN:s säkerhetsråd, men Moskva väntar fortfarande på resten av uppgörelsen – nämligen, ett uttalat amerikanskt erkännande av Ryssland som en stark regional stormakt.

Obama-administrationen rör sig, under pressen av självständigt israeliskt agerande, mot att ta hand om Iran inom den närmaste tiden. Att sluta avtal med Kreml nu skulle föra USA närmare en uppgörelse med ayatollorna, ett mål som länge har förespråkats av de neokonservativa. Med Vita huset lutande i samma riktning, borde redaktörerna på National Review och hela AEI-Commentary-komplexet vara överlyckliga över att deras önskemål är närmare uppfyllelse.

Ryssarna kommer att kräva mer än stoppandet av amerikanska robotförsvarsplaner för Östeuropa i gengäld för någon överenskommelse om Irans nukleära program. Moskva har regelbundet motsatt sig lösningar på frågan som är baserade på våld eller tvång, men inte på grund av någon särskild kärlek till Teheran. Rysk strategi präglas av vetskapen om att Washington inte kan lägga sig i lika mycket i inre Eurasien om de är upptagna i Mellanöstern. Om amerikanska policymakare är på kurs mot ännu en intervention i den islamiska världen så kommer männen i Kreml inte att stoppa dem, men de kommer att finna ett sätt att utverka geopolitisk fördel från nästa föreslagna krig.

Om USA eller Israel startar en flygkampanj mot Iran (och effektiva bensinsanktioner skulle öka möjligheten till konflikt), skulle en tredje aktiv front öppnas i det ogenomtänkta ”Långa kriget” som aldrig tycks ta slut. Amerikanska trupper i Irak skulle sannolikt stå inför förnyade massiva stridigheter och ett Iran-sponsrat uppror. Energipriserna skulle stiga avsevärt och exponera de strukturella svagheterna hos den förmenta ekonomiska återhämtningen hemmavid. Irans underrättelsetjänst och dess militanta ombud Hizbollah livnär ett formidabelt nätverk som är kapabelt att utföra storskaliga terroristattacker i västvärlden.

Att anfalla Iran är ett recept på katastrof som kommer att producera förutsedda och oförutsedda konsekvenser för USA. Trots de uppenbara faror som är involverade, placerar sig Vita huset på en kurs som leder direkt mot konflikt. Ryssland har, under tiden, motsatt sig åtgärder mot Iran, men kommer att få manöverutrymme när Washington blir intrasslat i en kamp med persisk makt. Kanske kommer, när detta nästa imperiella äventyr har producerat sin andel av död, förödelse, och ohållbar skuld, de neokonservativa kommentatorerna att tillskriva hela debaclet till en komplott anstiftad av Kreml. Hur skulle annars sådana rena och nobla själar kunna ledas vilse?

National Review-kolumnisten David Satter är rädd att en nedtrappning av amerikansk antagonism gentemot Moskva kommer att resultera i ”allvarliga negativa följder för västvärldens sammanhållning”. Angående fientlighet mot Ryssland, så kommer det att finnas gott om sådan i framtiden – Washington är fortfarande inriktat på att dominera Eurasien och dess energinätverk. Vad gäller västvärlden, är Satters beklagande av dess förlust av politisk sammanhållning förgäves. Det postmoderna imperium som ”konservativa” förfäktar har alltid varit ett utsvävande och andligt bankrutt företag.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/cold_war_nostalgia/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.