Demokratidyrkarna
Russel Kirk såg att det var på väg. När det kalla kriget höll på att varva ned, bjöds den moderna konservatismens fader in till Heritage Foundation för att föreläsa om Amerikas ljusnande framtidsutsikter. Medan han tillsammans med sina vänner firade ”den marxistiska ideologins död”, varnade dr Kirk oss skarpt för en ny ”demokratins ideologi”.
”Diverse amerikanska röster har höjts dessa senaste månader för att entusiastiskt proklamera att snart kommer hela världen [...] att omfamna en ordning kallad ’demokratisk kapitalism’”, sade Kirk. ”Det tycks bland dessa entusiaster – varav många tillhör fraktionen som kallas neokonservatism – antas att USA:s politiska struktur och ekonomiska mönster kommer att efterliknas på varje kontinent, för alltid.”
”Demokratisk kapitalism” är en ”neokonservativ floskel”, sade Kirk. Det är ideologisk dårskap att i andra länder med helt annorlunda kulturer försöka återskapa det som 200 år av amerikansk historia producerade här. Kirk sade att denna maniska drift hos demokrater att göra på det viset i Saigon ledde till mordet på Diem och förlusten av Sydvietnam.
Kirk hyllade den ”gamle och särdeles konservative” Ronald Reagan som en makalös kalla kriget-ledare. Reagans utrikespolitik, sade Kirk, var ”underbart framgångsrik, med undantag för hans misslyckande i Libanon.” Just det. I Libanon ingrep Reagan i ett inbördeskrig där inget vitalt intresse stod på spel, och 241 marinkårssoldater betalade priset.
Kirk noterade även den annalkande katastrofen i Afrika. Demokratister i Europa och Amerika hade hjälpt till att strypa Ian Smiths rhodesiska regim och pressade på med sanktioner för att knäcka Johannesburg.
Var inte Kirk profetisk? Hade han inte rätt? I dag beslagtar marxist-rasisten Robert Mugabe vit-ägda farmer i Zimbabwe, och svält hotar. Sydafrika är ett brottshärjat och Aids-hemsökt land som sakta sjunker mot statusen som en havererad nation.
Liksom alla ideologer – må de vara marxister, socialister, eller wilsonister – attribuerar demokratidyrkare inte sina katastrofer till en bristfällig ideologi utan till en brist på energi. Vi borde, hävdar de, ha återvänt till Libanon på ett kraftfullt vis efter bombningen av marinkårsförläggningen och ha ockuperat Somalia efter att U.S. Army Rangers hade blivit massakrerade. Men detta är dårskap. Det fanns aldrig några vitala amerikanska intressen som stod på spel i Beirut eller Mogadishu som det var värt att skicka några amerikanska soldater att dö för.
Dagens demokratistiska pladder om att omvandla ett Irak efter Saddam till en arabisk modell av ”amerikanska värderingar” påminner om LBJ:s babblande om att ”bygga ett Great Society vid Mekong”.
För inte så länge sedan stod Amerika för frihet. När byttes vår kärlek till frihet ut mot denna demokratikult? Vad menar vi med demokrati? Orwell sade att han kanske skulle vara mer entusiastisk över demokrati om han bara kunde hitta någon som motsatte sig den.
Vad har en man, en röst producerat i Afrika? Praktiskt taget alla de runt femtio afrikanska staterna har återgått till tyranni, tribalism, eller folkmord. Afrika hade det bättre under kolonialstyret.
Se på Sydamerika. Efter att upprepade gånger ha valt peronister, är Argentina ett bankrutt land vars invånare kommer ut på natten i Buenos Aires för att leta efter mat i soptunnor. Brasilien, som har 264 miljarder dollar i skulder, valde nyss en marxist till att lösa en ekonomisk kris. I Caracas är den valde presidenten en castroit som tidigare försökte sig på en ölkällarkupp och som flitigt är i färd med att utarma sin medelklass.
Från Algeriet till Pakistan, vinner islamister val. I det demokratiska Europa, befriat av Amerika, försvarat av Amerika, röstar fria nationer bort sina självständigheter till den socialistiska superstaten EU. Antiamerikanism är utbredd. Inte en enda europeisk nation har födelsetal som kommer att hålla den levande som en sann europeisk stat genom detta århundrade. Om detta är vad demokrati producerar, varför skulle amerikanska soldater dö för att tvinga på araber och muslimer den? Varför skulle araber och muslimer inte göra motstånd mot den till döden?
Kännetecknet för en ”ordentligt konservativ utrikespolitik”, sade dr Kirk, är förtänksamhet. ”Dess syfte borde inte vara triumfen överallt för Amerikas namn och seder under slagordet ’demokratisk kapitalism’, utan [...] bevarandet av det sanna nationella intresset och acceptans av mångfalden av ekonomiska och politiska institutioner runt om i världen. Sovjetisk hegemoni borde inte efterträdas av amerikansk hegemoni.”
Dr Kirk var en autentisk konservativ. Är George W. Bush det? I sin kampanj lät han som Kirk: ”USA måste vara ödmjukt [...] i det sätt på vilket vi behandlar nationer som håller på att komma underfund med hur de ska staka ut sin egen väg.” I dag skriar presidenten som en neocon: ”Det 20:e århundradet slutade med en enda överlevande modell av mänskligt framsteg.”
Detta är hybrisen hos sextiotalets bästa och mest begåvade, och vi vet vad det blev av dem.* Som Ordspråksboken påminner oss: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.”
* I originaltexten stod det: ”This is the hubris of the best and brightest of the Sixties, and we know what became of them.” Med ”the best and brightest” torde skribenten syfta på boken The Best and the Brightest och de akademiker och intellektuella som spelade en nyckelroll i utformningen av John F. Kennedy- och Lyndon B. Johnson-administrationernas utrikespolitik; övers. anm.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/article/2002/dec/16/00007/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Etiketter: Pat Buchanan