Amerikanska robotar till Polen?

Av Mark Hackard, 21/5 2009

Polens biträdande försvarsminister tillkännagav att ett amerikanskt batteri med Patriot-robotar kommer att utplaceras i landet vid slutet av 2009. Detta innebär att ungefär 100 amerikanska trupper kommer att befinna sig på polsk mark, gränsande till Vitryssland och den ryska exklaven^[1] Kaliningrad oblast. Polackerna är ivriga att få en utfästelse om ”stövlar på marken” från Washington, eftersom de är ute efter starkare avskräckningsvärde mot Ryssland. Moskva har svarat genom att osubtilt påminna Västvärlden om att de kan föra fram ballistiska kortdistansrobotar^[2] av typen Iskander för att bemöta den amerikanska närvaron.

Den officiella förklaringen anger att Patriot-batteriet kommer att skydda platsen där ett eventuellt framtida robotförsvarssystem mot Iran placeras. Allt detta låter, av goda anledningar, ganska ihåligt. För det första så har det iranska flygvapnet inte setts flyga uppdrag över Östeuropa på ett bra tag. Warszawas biträdande försvarsminister uppgav att robotarna kommer att vara i omlopp oavsett om Obama-administrationen bestämmer sig för att gå vidare med robotskölden eller ej. Det är också ganska uppenbart att en kraftfull amerikansk radar i Tjeckien och antirobotanläggningar i Polen inte främst skulle vara utformade för försvar mot Iran, som fortfarande är åratal ifrån ett adekvat transportmedel för en kärnstridspets. Som en förenad grupp av amerikanska och ryska tekniska experter nyligen kom fram till, skulle ett sådant system inte ens kunna utföra sin angivna uppgift av att bemöta ett hypotetiskt hot från Teheran.

Nyheterna om amerikanska utplaceringar i Polen kommer samtidigt som amerikansk-ryska kärnvapenförhandlingar och innan Obamas kommande Moskvabesök i juli. Om det var koordinerat med Washington, skulle det polska officiella uttalandet vara en ”signal” om att USA ämnar ha en militär närvaro i Östeuropa, vilket för dem allt närmare Rysslands gränser. Framgångarna från de nuvarande bilaterala ansträngningarna för att minska arsenalerna kommer inte att betyda mycket om amerikanska policyskapare fortsätter att driva en allmän linje av geopolitisk konfrontation. Varför skulle Ryssland ha någon motivation att samarbeta med USA i frågor som iransk icke-spridning när Washington hoppas på att föra Nato till mindre än några hundra miles^[3] från Moskvas förorter?

Amerikas försök att neka Moskva någon legitim intressesfär i det förutvarande Sovjet-territoriet och ta kontroll över Centralasiens energikorridorer kommer endast att vidga konfliktens omfång. I stället för ett tillmötesgående gentemot USA:s önskemål, förvänta er ett accelererat ryskt tillbakatryck. Om en amerikansk närvaro för Polen bekräftas, håll utkik efter motdrag från Kreml i Ukraina.

Polen är en stor och ädel nation vars tragedi ligger i dess geografi. Detta är inte första gången som Warszawa har undvikit att kompromissa och förlitat sig på de okloka säkerhetsgarantierna från avlägsna allierade, och vi vet alla hur väl det föll ut.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I ursprungstexten stod det ”enclave” (enklav), men Kaliningrad oblast är en exklav.

[2] Det stod ”medium-range” (medeldistans) i ursprungstexten, men roboten som det är tal om här (Iskander) är mig veterligen en kortdistansrobot.

[3] En mile (brittisk/amerikansk mil) = cirka 1609 meter.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/us_missiles_to_poland/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Att rädda Israel från sig självt

Tvåstatslösningen är det enda sättet att säkerställa den judiska statens långsiktiga säkerhet – och vår egen.

Av John J. Mearsheimer

USA och Israel är grundligt oense om behovet av att etablera en palestinsk stat som lever sida vid sida med Israel. President Obama är hängiven en tvåstatslösning, medan Israels premiärminister Netanyahu är motståndare och har varit så under många år. För att undvika en direkt konfrontation med Washington, kommer Netanyahu antagligen att ändra sin retorik och tala väl om två stater. Men det kommer inte att påverka Israels handlingar. Den ständiga fredsprocessen kommer att fortsätta, Israel kommer att fortsätta bygga bosättningar, och palestinierna kommer fortfarande att vara instängda i en handfull fattiga enklaver på Västbanken och i Gaza. Anande detta utfall, har Obama sagt till kongressen att vänta sig en konflikt med Israel.

Detta är inte en strid som Obama sannolikt kommer att vinna, trots att USA är mäktigare än Israel och de flesta amerikaner förordar skapandet av en palestinsk stat och ett biläggande av den israelisk-palestinska konflikten.

Titta på de historiska resultaten. Sedan 1967 har varje amerikansk president motsatt sig byggande av bosättningar i de ockuperade områdena. Ändå har ingen president förmått att lägga betydelsefull press på Israel för att stoppa byggandet av bosättningar, och än mindre få dem att avveckla dem. Det kanske bästa beviset på amerikansk impotens är det som hände under Oslo-fredsprocessen på 1990-talet. Israel konfiskerade 160 kvadratkilometer* av palestinskt territorium, byggde 40 mil* förbindelse- och förbifartsleder, fördubblade antalet bosättare, och byggde 30 nya bosättningar. President Clinton gjorde knappt någonting för att hejda denna expansion.

Huvudanledningen till att ingen president har förmått att hindra Israel från att kolonisera de ockuperade områdena är Israel-lobbyn. Den är en synnerligen kraftfull intressegrupp som har knuffat det amerikanska styret till att etablera en ”speciell relation” med Israel, som är, som Yitzhak Rabin en gång sade, ”utan motstycke i modern historia”.

Den speciella relationen innebär att Washington ger Israel konsekvent, nästan villkorslös diplomatisk uppbackning och mer bistånd än något annat land. Med andra ord, Israel får detta bistånd till och med då de gör saker som USA motsätter sig, som att bygga bosättningar. Dessutom blir Israel sällan kritiserat av amerikanska företrädare och definitivt inte av någon som eftersträvar ett högt ämbete. Kom ihåg vad som tidigare i år hände Charles Freeman, som tvingades dra sig tillbaka som chef för National Intelligence Council eftersom han hade kritiserat vissa israeliska tillvägagångssätt och ifrågasatt den speciella relationens förtjänster.

Många hoppas att Obama kommer att skilja sig från sina företrädare och sätta sig upp emot lobbyn. Tecknen så här långt är inte uppmuntrande. Under presidentkampanjen 2008 svarade Obama på anklagelser om att han var ”mjuk” gällande Israel genom att gå lobbyn till mötes och offentligt prisa den speciella relationen. Han var tyst under det nyliga Gazakriget – då Israel blev kritiserat runt om i världen för dess brutala anfall mot den tätbefolkade enklaven – och han sade ingenting när Freeman tvingades lämna sin administration. Liksom sina företrädare tycks Obama inte vara någon match för lobbyn.

Israels supportrar i USA hävdar ofta att den speciella relationen inte beror på lobbyns inflytande. Det amerikanska folket, hävdar de, identifierar sig starkt med Israel och lägger en betydande press på sina ledare för att de ska stödja landet generöst och villkorslöst. Men det finns överflödigt med bevis som visar att detta inte är sant. Nyliga opinionsundersökningar anger att över 70 procent av amerikanerna anser att USA inte borde välja sida i den israelisk-palestinska konflikten, och endast 47 procent av amerikanerna anser att Israels inflytande i världen är ”övervägande positivt”. Dessutom har 60 procent av amerikanerna sagt att USA borde undanhålla bistånd till Israel om de står emot påtryckningar för att nå en fredsöverenskommelse med palestinierna.

Kort sagt, en tydlig majoritet av amerikanerna tycker inte om den speciella relationen och skulle backa upp Obama om han utövade påtryckning på Israel för att de skulle acceptera en palestinsk stat. Lobbyn skulle dock säkerligen välja Israels sida och pressa det Vita huset till att backa tillbaka. Med tanke på lobbyns meritlista – såväl som Obamas – är det svårt att föreställa sig honom inte ge efter.

Israels supportrar försvarar den speciella relationen eftersom de tror den är helt och hållet bra för båda länderna. De tror väsentligen att de båda ländernas intressen är synonyma, och vad som Israel än bedömer vara bra för Israel är bra för USA. Från deras perspektiv finns det inget behov för Israel att ändra sitt beteende inom någon större policyfråga, i synnerhet gällande frågor som rör palestinierna.

Men de har fel. Israels intressen, precis som något som helst annat lands intressen, är inte alltid samma som Amerikas. Således är det inte särskilt vettigt för Washington att backa upp Israel oavsett vad de gör eftersom det ibland kommer att finnas omständigheter under vilka de båda ländernas intressen kolliderar. Exempelvis var det antagligen vettigt för Israel att skaffa kärnvapen på 1960-talet, eftersom de lever i en farlig omgivning och en kärnvapenarsenal är det ultimata avskräckningsmedlet. Men ett kärnvapenbeväpnat Israel låg inte i Amerikas nationella intresse.

Det vore mycket bättre för båda länderna om Obama-administrationen behandlade Israel på samma sätt som den behandlar andra demokratier, såsom Storbritannien, Frankrike, Tyskland, och Indien. I praktiken skulle detta innebära att backa upp Israel när dess handlingar stämmer överens med amerikanska intressen. Men när de inte gör så, skulle Washington distansera sig från Jerusalem och använda sitt betydande inflytande till att förändra israeliskt beteende.

USA befinner sig i en mycket problematisk situation i Mellanöstern och har ett allvarligt terrorism-problem till stor del på grund av dess ovillkorliga stöd till Israels tillvägagångssätt i de ockuperade områdena. Att backa upp Israel vid nästan varje steg gör det även svårare för Washington att få öppet stöd från moderata arabstater, till och med när det handlar om att handskas med gemensamma hot såsom Iran.

Israels uppbackare hävdar ofta att amerikanskt stöd till Israel inte hade någonting att göra med 11/9, men detta påstående är helt enkelt inte sant. Betänk bevekelsegrunderna för Khalid Sheikh Mohammed, som 11/9-kommissionen beskriver som ”angreppens huvudsaklige arkitekt”. Enligt kommissionen förhöll det sig så att ”KSM:s intensiva fientlighet mot USA härstammade inte från hans erfarenheter där som student, utan snarare från hans starka aversion mot USA:s utrikespolitik som favoriserar Israel.” Ett flertal oberoende rapporter har dessutom dokumenterat att Usama bin Ladin har varit djupt oroad över den palestinska situationen sedan han var ung, och 11/9-kommissionen rapporterar att han ville att angriparna skulle slå till mot kongressen, som han såg som den viktigaste källan till stöd för Israel i USA. Kommissionen berättar också för oss att bin Ladin två gånger ville flytta fram datumet för attackerna på grund av händelser som involverade Israel – även om att göra så skulle ha ökat risken för misslyckande.

Kort sagt finns det inte mycket hopp om att stoppa Amerikas terrorism-problem och förbättra dess anseende i Mellanöstern om den israelisk-palestinska konflikten inte blir löst. Det kommer endast att hända om det blir en tvåstatslösning, och det kommer endast att inträffa om USA lägger press på Israel.

Den speciella relationen har blivit en belastning för Israel också. Inget land har någonsin bedrivit en felfri utrikespolitik, ändå gör lobbyn det omöjligt för amerikanska ledare att kritisera Israel när de gör någonting korkat. Tänk på Libanonkriget 2006, då Washington backade upp Israel för fullt medan de tillämpade en strategi som var, vilket de flesta israeler nu erkänner, dåraktig. USA hade varit en bättre vän om de hade pressat Israel för att de skulle komma på ett smartare svar eller tryckt på för en snabb vapenvila. Men det är inte så den speciella relationen fungerar. Det är svårt att se hur denna situation är vettig för Israel.

Hur borde Obama-administrationen då reagera på Netanyahus motstånd mot en palestinsk stat? Nyckeln till att förstå denna avgörande fråga är att betänka två frågor. För det första, hur ser Israels framtid ut i frånvaron av en tvåstatslösning? Med andra ord, vart är Israel på väg om Netanyahu får sin vilja igenom? För det andra, vilka är de sannolika konsekvenserna för Amerika, Israel, och palestinierna?

Under förutsättning av de nuvarande omständigheterna, finns det tre möjliga alternativ om palestinierna inte får sin egen stat, vilka alla inbegriper skapandet av ett ”Storisrael” – ett Israel som i praktiken kontrollerar Västbanken och Gaza, eller allt det som en gång kallades för Palestinamandatet.

I det första scenariot skulle Storisrael bli en demokratisk binationell stat i vilken palestinier och judar åtnjuter samma politiska rättigheter. Denna lösning har föreslagits av en handfull judar och ett växande antal palestinier. Den innebär dock ett övergivande av den ursprungliga sionistiska visionen av en judisk stat, eftersom palestinierna så småningom skulle bli fler än judarna i Storisrael. Uri Avnery, en prominent israelisk journalist och fredsaktivist, har säkert rätt när han säger: ”Det finns ingen som helst chans att den judiska allmänheten, i denna generation eller nästa, går med på att leva som en minoritet i en stat dominerad av en arabisk majoritet.” Israels supportrar i Amerika skulle också ha ett praktiskt taget obefintligt intresse av detta resultat.

Två, Israel kunde fördriva de flesta palestinierna från Storisrael och på så vis bevara dess judiska karaktär genom ett öppet fall av etnisk rensning. Detta förefaller osannolikt, inte bara för att det vore ett brott mot mänskligheten, utan även för att det finns runt 5,5 miljoner palestinier mellan Jordanfloden och Medelhavet, och de skulle göra starkt motstånd om Israel försökte fördriva dem från sina hem.

Ändå finns det goda anledningar till att oroa sig för att Israel kan välja denna lösning då den demografiska balansen förändras och oron för den judiska statens överlevnad intensifieras. Det är tydligt från opinionsundersökningar och vardaglig diskurs att många israeler har rasistiska åsikter om palestinier, och det nyliga Gazakriget tydliggjorde att de har få betänkligheter över att döda palestinska civilpersoner. Ett århundrade av konflikt och fyra årtionden av ockupation gör det med ett folk. Dessutom tycker ett ansenligt antal israeliska judar – 40 procent eller mer – att Israels arabiska medborgare borde ”uppmuntras” att bege sig iväg av staten. Förutvarande utrikesministern Tzipi Livni sade faktiskt nyligen att om det blev en tvåstatslösning, förväntade hon sig att Israels palestinska medborgare skulle ge sig av och bosätta sig i den nya palestinska staten.

Det sista och mest troliga alternativet är någon form av apartheid, varigenom Israel utökar sin kontroll över de ockuperade områdena, men tillåter palestinierna att ha begränsad autonomi i ett antal osammanhängande och ekonomiskt invalidiserade enklaver. Israeler och deras amerikanska supportrar blir alltid arga över jämförelsen med vitt styre i Sydafrika, men det är deras framtid om de skapar ett Storisrael samtidigt som de förvägrar fulla politiska rättigheter till en arabisk befolkning som snart kommer att vara talrikare än den judiska befolkningen i landet som helhet. Förutvarande premiärministern Ehud Olmert sade detsamma när han proklamerade att om ”tvåstatslösningen kollapsar” kommer Israel ”att stå inför en kamp i Sydafrika-stil”. Han gick så långt som att hävda att ”så fort det händer är staten Israel slut”. Andra israeler, såväl som Jimmy Carter och biskop Desmond Tutu, har varnat att ett fortsättande av ockupationen kommer att förvandla Israel till en apartheidstat.

Dessa tre resultat är de enda alternativen till en tvåstatslösning, och vart och ett av dem skulle vara katastrofalt för den judiska staten. Apartheid är inte en fungerande långsiktig lösning eftersom palestinierna kommer att fortsätta göra motstånd tills de uppnår självständighet. Deras motstånd kommer att tvinga israelerna till att trappa upp samma repressiva tillvägagångssätt som redan har kostat ansenligt med blod och pengar, uppmuntrat till politisk korruption, och svårt befläckat nationens globala anseende. Vad som är mer viktigt, är att det skulle finnas lite stöd för – och mycket motstånd mot – en apartheidstat i Västvärlden, i synnerhet i USA, där demokrati vördas och segregation fördöms. Detta är varför Olmert sade att det vore suicidalt för Israel att bege sig in på apartheid-vägen.

Men att införa demokrati i Storisrael skulle också innebära slutet för den judiska staten eftersom de mer flertaliga palestinierna skulle dominera dess politik. Då återstår etnisk rensning, vilket definitivt skulle bevara Israel judiskt. Den mordiska strategin skulle dock tillfoga en enorm skada på Israels moraliska väv, dess relation med judar i diasporan, och dess internationella ställning. Israel och dess supportrar skulle behandlas hårt av historien. Ingen genuin vän till Israel skulle kunna stödja ett sådant skändligt handlingssätt.

Med tanke på denna dystra situation så är det inte förvånande att ett betydande antal israeler har flyttat utomlands och många andra skulle ge sig av om de kunde. Det finns någonstans mellan 700.000 och en miljon israeliska judar som bor utanför landet, av vilka många sannolikt inte kommer att återvända. Sedan 2007 har utvandringen varit större än invandringen till Israel. Enligt forskarna John Mueller och Ian Lustick så ”anger en nylig opinionsundersökning att endast 69 procent av judiska israeler säger att de vill stanna i landet, och en undersökning från 2007 finner att en fjärdedel av israelerna överväger att flytta, inklusive nästan hälften av de unga.” De rapporterar att ”i en annan undersökning säger 44 procent av israelerna att de skulle vara beredda att ge sig av om de kunde hitta en bättre levnadsstandard någon annanstans”, och ”över 100.000 israeler har skaffat europeiska pass.” Dessa siffror är ett dåligt tecken för Israel.

Denna diskussion om vart Israel är på väg väcker den uppenbara frågan: skulle det inte vara i Israels bästa intresse om president Obama lade en betydande press på både Israel och palestinierna för att få dem att gå med på en tvåstatslösning? Hade det faktiskt inte varit bättre för Israel om USA för länge sedan hade hindrat dem från att bygga bosättningar och istället hjälpt till att skapa en palestinsk stat? Man undrar vilken framtid motståndarna till en tvåstatslösning föreställer sig för Storisrael, för det är svårt att tänka sig ett fördelaktigt resultat om palestinierna inte får sin egen stat. Detta innebär inte att två stater som lever sida vid sida utgör ett idealiskt resultat för någon av sidorna; det är helt enkelt bättre än alternativen.

Slutligen, att förneka palestinierna sin egen stat ligger inte i lobbyns intresse, och inte enbart på grund av konsekvenserna för Israel. Under de senaste två årtiondena har idén att backa upp Israel – oavsett vad de gör – blivit en svårsåld vara i USA, i synnerhet på college-campusar. Yngre judar tycks vara mer villiga att kritisera Israel än sina äldre motsvarigheter. Amerikaner av alla övertygelser blir allt mer medvetna om vad Israel gjorde mot palestinierna 1948 och vad de har gjort i de ockuperade områdena sedan 1967. Följaktligen framstår Israel inte längre som offret; landet framstår som förövaren, och dessutom som en hänsynslös sådan. Denna situation kommer säkerligen att bli värre om Israel förvandlar sig till en apartheidstat i världens fulla åsyn.

Eftersom Israels behandling av palestinierna kommer att bli allt svårare att försvara kommer lobbyn att mer än någonsin tvingas förlita sig på hotelser och skrämsel. Fakta och förnuft är inte effektiva vapen när man försöker rättfärdiga en apartheidstat. Givet den ökande medvetenheten om lobbyns aktiviteter – huvudsakligen tack vare Internet – blir dess handlingar redan fingranskade på sätt som de inte blev tidigare. Med andra ord, det har blivit svårt för lobbyn att utöva sitt inflytande utan att efterlämna fingeravtryck, och ett större erkännande av dess roll kommer sannolikt att trigga mer förbittring. Dess torpedering av Freeman-utnämningen, som blev allmänt diskuterad i bloggosfären och så småningom i mainstream-media, är ett talande exempel. Lobbyns beteende kommer att bli grövre och tydligare, vilket riskerar att förarga ett stort antal amerikaner, inklusive många judar. Det skulle vara mycket lättare för lobbyn att försvara Israel om landet levde bredvid en palestinsk stat.

President Obama skulle vilja förändra situationen eftersom han förstår att en tvåstatslösning skulle vara bra för Amerika, bra för Israel, och bra för palestinierna. Men Netanyahu tycks vara bestämt inriktad på att sabotera hans ansträngningar. Vem kommer troligtvis att vinna denna strid?

Som det ser ut nu har Obama ingen stor chans att lyckas, till största delen på grund av att lobbyns nyckelinstitutioner kommer att välja Israels sida, och den amerikanske presidenten visar inte mycket tecken på att vara villig att ta sig an lobbyn. Andra faktorer väger också emot honom. Det finns cirka 480.000 bosättare och en enorm infrastruktur av vägar och bosättningar på Västbanken. Med tanke på att den politiska tyngdpunkten i Israel med tiden har förflyttats skarpt åt höger så är det svårt att föreställa sig någon israelisk regering som har den politiska viljan, och än mindre förmågan, att avveckla en väsentlig del av det enorma projektet. Betänk att en opinionsundersökning i februari 2009 fann att 59 procent av israelerna motsatte sig en palestinsk stat; endast 32 procent stödde en sådan.

Ej heller finns det mycket sympati för tvåstatslösningen i det amerikanska judiska samhället. En undersökning från 2007 fann att endast 46 procent av judarna i det här landet stödde etablerandet av en palestinsk stat, antagligen på grund av att 82 procent av respondenterna trodde att ”arabernas mål är inte återlämnandet av de ockuperade områdena utan snarare Israels förstörelse”. En undersökning av J Street från 2008 visade mer stöd för tvåstatslösningen (78 procent) men avslöjade också ett avsevärt motstånd mot en avveckling av israeliska bosättningar och att göra östra Jerusalem till en del av Palestina. De förbehållen, förenade med djupt liggande rädslor för palestinska motiv, kommer att hjälpa lobbyns hökar att föra fram sin sak. Naturligtvis kommer kristna sionister att orubbligt motsätta sig tvåstatslösningen: de vill att Israel kontrollerar varje kvadratmillimeter av Palestina eftersom de tror att det kommer att främja Kristi återkomst.

Obamas enda hopp – och det är ett litet sådant – är att en avsevärd del av det amerikanska judiska samhället kommer till att förstå Olmerts varning att Israel kommer att bli som det vit-styrda Sydafrika om det inte blir någon tvåstatslösning. Fler amerikanska judar behöver förstå att Israel är i allvarlig fara och att situationen troligtvis kommer att bli värre, inte bättre. Obama skulle agera som Israels vän om han lade press på båda sidor för att nå en uppgörelse. Om det inte blir någon överenskommelse, står Israel inför en dyster framtid, och det kommer att bli mycket svårt att försvara Israel. Kort sagt, fler judisk-amerikaner behöver inse att det ligger i deras intresse att kämpa för tvåstatslösningen.

Om inte det inträffar, kommer Obama inte att kunna bli hård mot Israel. Det kommer att bli ännu mer problem framöver för Israel, USA, och i synnerhet palestinierna.

* Jag har omvandlat från brittiskt/amerikanskt måttsystem till metriska enheter och avrundat, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av John J. Mearsheimer, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/article/2009/may/18/00014/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Angående Af-Pak: Sluta ”hjälpa”

Av Ron Paul, 11/5 2009

Medan mycket av landets uppmärksamhet är riktad mot andra frågor, håller en allvarlig situation på att utvecklas i Pakistan som hotar att kasta in oss i ytterligare ett fruktlöst och blodigt krig. Det är mycket frustrerande att se att många som var så starkt emot den förra administrationens krig plötsligt har tappat intresset för utrikespolitik enbart för att vi utlovades förändring.

De som fortfarande ägnar uppmärksamhet vet att ingenting kunde vara mindre sant. Mycket lite har förändrats, förutom kanske retoriken, men vad spelar det för roll när bombräderna bara blir mer dödliga? Snarare än att dra ner på våldsamma militära ingripanden i andra länders affärer, är den nya administrationen i färd med att trappa upp den föregående administrationens utrikespolitik.

I Pakistan innebär det fortsättningen och till och med upptrappningen av militär interventionism på andra sidan gränsen till Afghanistan. Målen tros vara enklaver tillhörande militanta talibaner, men många oskyldiga civila har fångats i den dödliga korselden, vilket tillfogar vårt anseende i regionen svår skada. Många vanliga afghaner och pakistanier som aldrig hade anledning att ta till vapen mot oss förses med motivation då familjemedlemmar och vänner dödas och lemlästas av våra klumpiga och urskillningslösa bomber. Är det värt priset för oss att vara inblandade på detta vis till en så hög kostnad i blod, pengar och goodwill? Finns det någonting som kan vinnas genom denna politik?

Vi hjälper talibanerna och andra fiender att faktiskt öka i antal och styrka, medan vi driver ner dem från bergen i gränsregionerna djupare in i Pakistan, där de har ställt till med elände. Då våra bombningar följer dem, har belägrade bybor få valmöjligheter utöver att lämna sina hem och ansluta sig till det växande antalet flyktingar eller ta till vapen och sälla sig till striden mot oss.

Icke desto mindre, i stället för att erkänna flodvågen av oavsiktliga konsekvenser av att försöka handskas med Pakistans problem, pekar alla tecken i Washington mot ytterligare upptrappning. Både representanthuset och senaten har nyligen introducerat motioner för att tredubbla biståndet till Pakistan, från 500 miljoner dollar till 1,5 miljarder dollar, och allt tyder på att ledarskapet i Pakistan utnyttjar situationen med talibanerna till att mjölka mer bistånd från den amerikanske skattebetalaren. Vi är panka. Detta är pengar vi inte har, och det är en förolämpning mot det amerikanska folket att belasta det nationella kreditkortet för denna sortens militär äventyrlighet efter det att många amerikaner trodde att de röstade för fred.

Det grundläggande är att vår inblandning i Pakistans interna problem inte gör oss säkrare. Det är faktiskt på det viset att vi ökar på våra fienders antal och ökar hoten mot vår säkerhet här hemma. Vi framkallar just den terrorism och extremism som vi försöker stoppa. Varje dollar vi skickar, även om det är för humanitära ändamål, frigör resurser till att föra krig och eventuellt stötta impopulära ledare. Mellanösterns inre strider är irrationella och farliga, liksom dess politik. Vi leker med elden när vi blandar oss i deras affärer, och vi isolerar oss själva i diplomatiskt hänseende genom att skaffa fler fiender än vänner. Vi behöver föra hem våra trupper, stoppa allt utlandsbistånd, och hålla en neutral position på världsscenen. Det är, faktiskt, den enda utrikespolitiken vi har råd med just nu, och den skulle skaffa oss fler vänner och handelspartners än våra bomber någonsin skulle kunna göra. Dessutom är det vad konstitutionen medger och våra grundlagsfäder med bestämdhet rådde till.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090511_2895,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Fiasko i Kaukasus

Av Mark Hackard, 5/5 2009

Kampen mellan den georgiska oppositionen – som vilar på en bred bas – och president Micheil Saakasjvili trappades upp ett snäpp i dag efter hans deklaration att han stjälpte en kupp-komplott på en armébas. Saakasjvili namngav, ganska förutsägbart, Moskva som källan till dessa intriger. Det är möjligt att ryssarna arbetar på att uppmuntra den georgiska oppositionen, men georgiska analytiker säger att det är osannolikt att myteriet genomfördes med stöd utifrån. Mer sannolikt var detta ett försök av den georgiske presidenten att avleda uppmärksamheten från pågående protester och krav på att han kastas ut. Det finns också möjligheten att Saakasjvili planerar att införa undantagstillstånd för att bättre kunna handskas med oppositionen, som planerar att blockera vägbanor som leder till huvudstaden.

Med politisk instabilitet och väpnat uppror i Tbilisi, vilken tidpunkt vore bättre än den nuvarande för Nato att hålla ”Partnerskap för fred”-övningar i Georgien? Tydligen har ingen i Washington eller Bryssel reviderat sin uppfattning om krigsspelen, som är planerade att starta i morgon. Ryssland har uttryckt sitt officiella missnöje genom att avblåsa mötet mellan utrikesministrar från Nato och Ryssland. Moskva har även övertygat serberna, kazakerna, moldaverna och armenierna att avstå från att delta i övningarna. När armenierna tillkännagav sitt återbud i dag, råkade som av en händelse chefen för SVR (rysk utrikes-underrättelsetjänst), Michail Fradkov, samtidigt befinna sig i Jerevan för att mötas med president Serzj Sargsian. Lettland och Estland, två baltiska stater och båda medlemmar i Nato, har också beslutat sig för att stå över.

Västerländska policymakare tycks inte kunna göra sig själv några tjänster i det förutvarande sovjetiska området. Det är mindre än ett år sedan det rysk-georgiska kriget i augusti, ändå låtsas Nato som om ingenting har förändrats. Vår utrikespolitiska elit må vara okunnig om historia, men den kan inte vara ovetande om faktumet att amerikansk-georgiska militärövningar hölls endast veckor innan Georgiens offensiv in i Sydossetien. Om någon lärdom kunde dras från i fjor, skulle det vara att Saakasjvili blir djärvare av stöd från USA, inte på ett eller annat vis lugnad av det, och det är endast en tidsfråga innan hans oberäkneliga tendenser leder till mer konflikt.

Washington borde ha insett det uppenbara i augusti, ändå framhärdar de med att försöka expandera Nato in i Rysslands inflytelsesfär. I motsats till förnekelserna från PR-tjänstemän, ger övningarna nu i maj USA ytterligare en chans att ”sända en signal” om stöd till Saakasjvili. Sådana gester hade varit meningslösa om de inte vore farliga. Obetänksamt provocera Ryssland med krigsspel i Georgien? Yes we can!

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/fiasco_in_the_caucasus/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.