Globalism vs. etnonationalism

Av Patrick J. Buchanan, 30/1 2009

Stående framför Siegessäule, segerkolonnen som minner om Preussens triumfer över Danmark, Österrike och Frankrike i de krig som gav upphov till det andra riket, förklarade Barack Obama sig vara en ”världsmedborgare” och talade om ”en värld som står enad”.

Globalisterna gladde sig. Och valet av denna son av en vit tonåring från Kansas och en svart akademiker från Kenya sägs ha fört in oss i den nya ”post-rasliga” tidsåldern.

Lurar vi oss själva? Runt hela världen tycks 1900-talets mäktigaste kraft, etnonationalismen – skaparen och förgöraren av nationer och imperier; den bestående driften hos folk efter en nationalstat där deras tro och kultur är dominant och deras ras eller stam härskar – vara mer påtaglig än någonsin.

”Folkomröstning återspeglar raslig klyfta” löd den maffiga rubriken i The Washington Times ovanför tisdagens artikel med underrubriken ”Santa Cruz, Bolivia.” Den började:

”Den bolivianska folkomröstningen för att godkänna en ny konstitution uppbackad av vänsterpresidenten Evo Morales återspeglade rasliga sprickor mellan nationens indianmajoritet och dem som har europeisk härstamning.”

Provinser där mestiser och européer dominerar röstade mot konstitutionen. Men den vann med enorma majoriteter hos indianstammarna i de västra högländerna, för denna konstitution handlar om grupprättigheter.

År 2005 kom Morales till makten beslutsam att omfördela rikedom och makt bort från européer till sin egen aymarastam och andra ”inhemska folk” som han hävdar blev bestulna av européerna som började anlända för 500 år sedan, på Columbus tid.

Pizarros seger över Inkariket ska omkullvältas.

Enligt den nya konstitutionens artikel 190, får Bolivias 36 indianområden makt att ”utöva deras domsrätt efter deras egna principer och värderingar, deras egen kultur, och deras egna normer och procedurer.”

Stamlag ska bli provinslag, och nationell lag.

Guvernör Mario Cossio från Tarija, som röstade nej, säger att den nya konstitutionen kommer att skapa en ”totalitär regim” kontrollerad genom en ”etniskt baserad byråkrati”. På vilket Morales svarar: ”ursprungliga bolivianer som har varit här i tusen år är många men fattiga. Nyligen anlända bolivianer är få men rika.”

Bolivia balkaniseras, splittras och blir uppdelat efter stam- ras- och klassgränser. Och Morales’ Bolivia, hyllat av Hugo Chaves, är inte den enda platsen där etnicitetens, stammens och rasens anspråk vinner över universalismens och globalismens krafter.

Efter ett omtvistat val i Kenya blev kikuyuerna utsatta för etnisk rensning och massakrer av luoerna. I Zimbabwe blir vita farmare fördrivna på grund av deras härstamning. I Sri Lanka tycks tamilupproret mot de härskande singaleserna – för att skapa en tamilsk nation, ett krig som har kostat tiotusentals liv – vara förlorat, för tillfället.

Under Vladimir Putins period har ryssarna krossat tjetjenerna, konfronterat esterna angående ryska militärgravar och krigsminnen, kolliderat med ukrainarna angående Krim och gett georgierna en omgång stryk.

Peking krossar uigurerna som vill ha sitt eget Östturkestan och tibetaner som sträver efter autonomi, översvämmande båda områdena med hankineser.

I Europa vandrar populistiska anti-invandrar-partier, oroade över en förlust av nationella identiter, mot respektabilitet och makt. Vlaams Belang, som strävar efter självständighet för Flandern, är det största partiet i det belgiska parlamentet. Folkpartiet och Frihetspartiet är nu Österrikes andra och tredje mest populära. Christoph Blochers Schweiziska folkpartiet är det största i Bern. I Frankrike förödmjukade Nationella fronten regeringen denna vecka, vinnande över hälften av rösterna i en förort till Marseilles.

Alla är ogenerat etnonationalistiska. Så här skriver den brittiske diplomaten sir Christopher Meyer: ”Det är lönlöst att säga att nationalism och etnisk tribalism inte har någon plats i 2000-talets internationella relationer.”

Globala institutioner, Förenta nationerna, IMF och Europeiska unionen, har under tiden förlorat sin glans. Tjeckerna – vars president, Vaclav Klaus, betraktar EU som ett fängelse för nationer – innehar EU-presidentskapet. När finanskrisen slog till, skyndade irländarna, britterna och tyskarna till för att rädda sina egna banker, liksom amerikanerna gjorde, som räddade Ford, Chrysler och GM, lämnande Toyota, Hyundai och Honda kvar ute i vinden.

Detta är ekonomisk nationalism.

Inom Ehud Olmerts kabinett är Avigdor Lieberman en stigande stjärna*. Det som Liebermans ”kumpaner” förespråkar, skriver American Prospect, är ”etnisk rensning: som det kusliga namnet (vilket översätts till ’Vårt hem är Israel’) indikerar, anser Yisrael Beiteinu att Israels över en miljon arabiska medborgare måste utvisas.”

Barack vann, mot John McCain, de afrikansk-amerikanska rösterna med 97 procent mot 3 procent, och med 90 procent mot 10 procent över Hillary Clinton under de senare primärvalen. McCain klarade sig bättre än George W. Bush endast i Appalacherna, skotsk-irländarnas bastion.

I Jerry Z. Mullers ”Us and Them: The Enduring Power of Ethnic Nationalism”, i Foreign Affairs, sammanfattas hans tes på följande vis:

”Amerikaner förminskar vanligtvis den etniska nationalismens roll i politik. Men [...] den korresponderar med vissa bestående anlag hos den mänskliga andan. Den sporras av modernisering, och [...] den kommer att styra global politik under generationer framöver. När väl etnisk nationalism har fångat fantasin hos grupper i ett multietniskt samhälle, är etnisk uppsplittring eller delning ofta det minst dåliga svaret.”

Uppsplittring eller delning, sade mannen.

Befinner vi oss verkligen i ett post-rasligt Amerika, eller är vårt multikulturella multietniska Amerika också på väg mot balkanisering och splittring?

* Avigdor Lieberman lämnade dock, mig veterligen, Ehud Olmerts kabinett i januari 2008; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30490


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Historia, Förintelsen, och kyrkans doktriner

Av Paul Gottfried, 9/2 2009

Måste man tro på Förintelsen för att vara en god katolik?

Antifascistiska nyhetskällor från The New York Times till Süddeutsche Zeitung till Associated Press har på sistone agerat unisont i sitt fördömande av den nazistiska ockupationen av Vatikanen. Att döma av dessa vilda rapporter, tycks det som om påve Benedikt XVI har hävt exkommuniceringen som hans föregångare hade pålagt biskopar som den självständigt agerande ärkebiskopen Marcel Lefebvre, mot påvliga order, hade vigt. Bland dem som hade fått bannlysningen hävd finns en engelsk präst, Richard Williamson, som hade varit anhängare till den traditionalistiske kyrkomannen Lefebvre. Som alla måste veta vid det här laget, hade Williamson på svensk tv uttryckt den oroväckande åsikten att den officiella beskrivningen av ”att 6 miljoner judar skulle ha blivit medvetet gasade i gaskammare” antagligen var överdriven. På basis av hans undersökning, eller de från ”seriösa revisionister”, hade Williamson hamnat på en siffra av ”mellan 200.000 och 300.000” judiska offer för nazism som hade omkommit i gaskammare.*

Dessa spekulationer ledde till indignerade reaktioner från varje sensibiliserad eller tillräckligt intimiderad politiker i Europa, startande med den tyska förbundskanslern, Angela Merkel, som tydligen högt värdesätter den före detta tyske utrikesministern Joschka Fischers ord, att ”Auschwitz är den grundläggande och legitimerande berättelsen för den tyska republiken.” Merkel, dotter till en progressiv protestantisk präst och en mycket socialistisk mor som migrerade till det kommunistiska Östtyskland, har aldrig gjort mycket väsen av de kristna och patriotiska traditionerna hos det kristdemokratiska partiet. Hon har varit i konflikt med kardinal Karl Lehmann från Mainz, som har klagat på hennes cyniska exploatering av den ”kristna etiketten” tillsammans med hennes stöd för den kulturella vänstern och hennes gullande med muslimska extremister i Tyskland.

Allt detta är utan tvivel sant. Merkel har gjort karriär av att släpa den tyska mitten-högern vänsterut, såsom exemplifierat av hennes generösa finansiella och propagandistiska stöd till det tyska vänsteristiska utbildnings- och PR-projektet ”kamp mot högern”. Hon har också gjort till vana att kasta eller driva ut ur sitt parti de som inte tycks vara tillräckligt ångerfulla över den tyska historiens oavbrutna ondska. Genom hela sin karriär, för vilket hon i allmänhet har fått goda betyg från den amerikanska pressen, har Merkel varit beredd att förenas med den antifascistiska vänstern. Hon har upprepade gånger undvikit att ta ansvar när det gäller att handskas med det växande muslimska hotet i tyska städer. Alla tecken tyder på att våldsbrottslighet, bestraffning av de som kritiserar den muslimska invasionen av Tyskland och användandet av allmänfinansierad undervisning till att installera multikulturell indoktrinering är åtminstone lika illa under Merkel som de var under hennes socialdemokratiske föregångare Gerhard Schröder. Men nu, till slut, leds vi att tro, talar hon ut om en stor dagsaktuell fråga; påvlig okänslighet. Hon ”tror inte” att Benedikt har varit villig att förtydliga Vatikanens hållning gällande Förintelsen.

Antagligen ägnar sig Merkel återigen åt sitt vanliga krypande för media. Endast den kognitivt handikappade skulle inte ha märkt att påven och Vatikanen kontinuerligt har uttalat sig mot nazistbrottens ”fasa”. En kommentar av Vatikanens talesman Federico Lombardi sägandes att ”påvens åsikt gällande ämnet Förintelsen har blivit uttryckt mycket tydligt” är om något en underdrift. Påven har uttryckt sin moraliska position gällande nazisterna i en synagoga, på Auschwitz’ mark, och i cirka tusen andra situationer. Till och med den selektivt inställsamma Merkel måste ha hört vad Benedikt hade att säga om nazistförbrytelser.

Men Associated Press kan ha en bättre vinkel på detta än Vatikan-talesmannen fader Federico: ”Som en ung man i Tyskland, tjänstgjorde Benedikt, då kallad Joseph Ratzinger, under en kort tid i Hitlerjugend.” Jamen där är det riktiga scoopet! Påven, som ivrigt döljer sitt misstänkt klingande surkålsätar-namn med någon slags latinsk pseudonym, är i verkligheten en förhärdad nazist. Han hjälpte bara en annan nazist genom att ta bort den ordentligt förtjänta exkommuniceringen av vännen till ärkebiskop Lefebvre. Anledningen till denna snällhet är uppenbar: I likhet med Williamson har Ratzinger aldrig kommit över Tredje rikets fall. Det är bra att vi alla lever i globala demokratiska samhällen. Man kan bara tänka sig hur vinklade våra informationskällor skulle vara i, låt säga, Turkiet eller Ryssland.

Avslöjade Benedikts relation till Tredje riket någon som helst sympati för Hitlers tyranni? Svaret för vem som helst utom en yrande antifascist är ett eftertryckligt ”nej”. Varken unge Ratzinger eller hans fromma föräldrar, som hörde till det minst nazifierade partiet i Tyskland, Centrumpartiet, hade något samröre med Hitlers styre. Ratzinger försökte undvika militär eller någon annan sorts inblandning med regimen, men han tjänstgjorde i en ungdomsenhet som hjälpte det tyska civilförsvaret mot den allierade bombningen av försvarslösa tyska civila. Naturligtvis, om Joseph hade varit en trevligare kille, hade han kanske hoppats på att de allierade skulle ha jämnat ännu fler tyska städer med marken, och han skulle ha kunnat assistera den invaderande sovjetarmén i att lokalisera tyska flickor att våldta. Men alla kan ju inte vara en perfekt antifascist.

Men för att återvända till hans till synes avskyvärda felsteg, varför skulle han förolämpa ”världsopinionen”, så som den representeras av media, genom att ta bort exkommuniceringen av lärjungar till Lefebvre? Anledningen är självklar. Han ansåg inte att det fanns tillräckliga doktrinära anledningar till att dessa präster skulle ha blivit exkommunicerade överhuvudtaget. Så vitt jag vet exkommunicerar Katolska kyrkan inte medlemmar för att hysa politiskt inkorrekta historiska tolkningar. Katoliker är fria att tro vad de vill om hur många offer som Hitler eller Stalin dödade. De kan till och med tro, om de väljer det, att Cardinals slog Steelers i förra veckans Super Bowl, utan att bli utkastade från församlingen för sin snurrighet.

Kyrkans styre är dock auktoriserat att exkommunicera de som förkastar kyrkodisciplin eller som öppet förnekar någon grundläggande doktrin. Hur som helst har Vatikanen, under ungefär det senaste århundradet, inte kastat ut bekännande katoliker särskilt ofta. Det som hände med Lefebvre och hans anhängare var inte något som brukade inträffa. Det var riktat mot de ultratraditionalister som motsatte sig de förändringar som infördes av Andra Vatikankonciliet. Lefebvre och hans anhängare förkastade kyrkans läror, såsom de proklamerades genom Andra Vatikankonciliet, om användandet av liturgiska varianter och gällande vissa förändringar av prästens roll inom nattvarden.

Det är fullt möjligt att den nuvarande påven ansåg att sådana åtgärder var överdrivet hårda när det gällde för övrigt hängivna katoliker, som tycktes ta miste i ortodoxins riktning. Och i synnerhet när de katoliker som befinner sig på den motsatta sidan av det politisk-kyrkliga spektrumet fortsätter att stödja hållningar som är totalt antitetiska till katolska moraliska hållningar. Katoliker i hela Västvärlden kämpar nu för sådana religiöst oförsvarbara ställningstaganden som homosexuella äktenskap och abort på beställning**, men har än så länge inte drabbats av de konsekvenser som ultratraditionalisterna råkade ut för. Om medias förståelse av religion tillämpades, skulle den enda oförlåtliga synden vara att hysa en politiskt inkorrekt åsikt. På basis av detta skulle påven behöva exkommunicera och låta kvarstå som exkommunicerade alla vars åsikter inte var acceptabla för mediaeliten och för politiker som Merkel, som bugar och skrapar inför den tredje statsmakten.

Tyvärr gick påven detta vänstertyranni till mötes i går, när han satte ett villkor för Williamsons återvändande till kyrkan, nämligen att Williamson måste acceptera den auktoriserade 6-miljonerssiffran för judiska offer för Förintelsen. Detta grumlar naturligtvis vattnen, även om Williamson tvingas skriva under på det som är objektivt sannolikt. För nu framstår det som om Williamson hade blivit exkommunicerad för att ha sagt något som var politiskt inkorrekt.

Det som för mig dock är den mest retfulla aspekten hos denna överlagda hysteri är det underförstådda antagandet att endast de massmord som begicks av nazister eller ”fascister” förtjänar att fördömas. Bland dem som nu vrider sig på marken i teatralisk indignation återfinns de vanliga kommunistiska apologeterna i Tyskland och annorstädes, de självutnämnda samvetsföredömen som aldrig skulle tänka sig att lägga märke till eller ens tillåta någon annan att lägga märke till Stalins eller Maos ohyggligheter. I Tyskland kan en för övrigt ärlig akademiker eller journalist mycket väl frukta för att jämföra Stalins brott med Hitlers på grund av att någon som gör detta mycket väl kan ställas inför juridiska processer för att ”trivialisera Förintelsen”.

Och detta är kopplat till det som nu försiggår med den ”nya Vatikanskandalen”. Den organiserade hysterin mot anständigheten av att häva exkommuniceringen av Williamson kommer från de som trivialiserar vänsterfolkmord, de som behöver strida mot fascistiska fantasifoster för att avleda uppmärksamhet från lika förskräckliga mord associerade med deras heroiska regimer och de som systematiskt utrotar medborgerliga rättigheter i Väst- och Centraleuropa. Denna hysteri används självklart för att förstärka den nya röda terror som har gripit tag i Västvärlden i antifascismens namn. Och de inom media- och utbildningsetablissemanget som ägnar sig åt den förtjänar att hamna under det som nu är en klar möjlighet i delar av Europa, muslimskt styre. Det är en möjlighet som den multikulturella, antinationella vänstern i Tyskland, med det passiva samtycket från ”konservativa” som Merkel, har berett vägen för medan de begraver sin civilisation – i skam. Det är inte Williamson utan hans skrikande fiender som borde väcka mest fruktan. Synd att påven inte stod fast vid sin linje!

* Om jag inte misstar mig, framförde Williamson dock att han trodde att de mest seriösa bland de så kallade revisionisterna hade kommit fram till att ”between two and three hundred thousand Jews perished in Nazi concentration camps, but not one of them by gassing in a gas chamber” (källa: http://www.youtube.com/watch?v=k6C9BuXe2RM&eurl=) – alltså att 200.000 till 300.000 judar skulle ha omkommit i nationalsocialistiska koncentrationsläger, men att ingen av dem skulle ha omkommit i gaskammare; övers. anm.

** Det kan väl i och för sig diskuteras om det är religiöst oförsvarbart med fri abort – det torde finnas många katoliker (såväl som troende från andra kyrkor och samfund) som menar att det är religiöst försvarbart, men de som gör det befinner sig, som jag förstår saken, i tydlig konflikt med Katolska kyrkans uttalade ståndpunkt i denna fråga; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/history_the_holocaust_and_the_doctrines_of_the_church/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Israel och vi

Av Tom Piatak, 19/1 2009

Om jag var tvungen att bo i Mellanöstern, skulle jag vilja bo i Israel, ett modernt, demokratiskt land med en produktiv ekonomi, inklusive en spirande högteknologisk sektor, och ett rikt kulturellt och intellektuellt liv. Det finns mycket att beundra i Israel, en dynamisk och välmående nation delvis skapad av överlevande från Förintelsen. Om jag var en israel, hade jag antagligen stött den nyliga invasionen av Gaza, som föregicks av hundratals Hamas-raketer som avfyrades in i Israel. Varför, undrar då den aktningsvärda Ilana Mercer, visar inte fler paleokonservativa entusiasm för det sätt på vilket den amerikanska alliansen med Israel har utvecklats, med en del till och med uttryckande bekymring över den israeliska operationen i Gaza?

En anledning är att till följd av Amerikas långvariga ekonomiska och militära stöd till Israel, inklusive tillhandahållandet av de vapen som Israel använder för att kuva Gaza och med mer bistånd än vi ger till något annat land, klandras Amerika ofta i den muslimska världen för Israels gärningar. När islamister oundvikligen försöker hämnas Gaza, kanske de försöker döda amerikaner såväl som israeler, även om Hamas själv aldrig har angripit amerikanska mål. Det är därför rimligt att amerikaner är oroliga för följderna av israelisk våldsanvändning mot araber. Det är faktiskt så att tunga argument har förts fram hävdande både att vår koppling till Israel hjälpte till att underblåsa det hat som fann ett mordiskt uttryck den 11/9, och att vår invasion av Irak delvis drevs fram av en tro att en förstörelse av Saddam Husseins regim skulle gynna Israel. Om inte annat, är det åtminstone så att våra nära band till Israel komplicerar våra relationer med de länder som kontrollerar den enda vara som är av vital betydelse för USA i Mellanöstern, olja. Amerika betalar ett högt pris för vårt obetingade stöd till Israel.

Israel har storligen gynnats av det militära, ekonomiska, och diplomatiska stödet från USA. Det var faktiskt så att Richard Nixons luftbro till Israel under 1973 års krig kan ha räddat Israel från att bli överkört av de arab-arméer som anföll henne. Även om förkämpar för vårt orubbligt lojala stöd till Israel tycker om att säga att Israel i gengäld har varit Amerikas närmaste allierade, så är det svårt att hitta bevisen för det påståendet. Sedan Israels skapande 1948 har Amerika utkämpat fyra större krig tillsammans med våra allierade, Koreakriget, Vietnamkriget, Kuwaitkriget, och Irakkriget, inklusive invasionen av Afghanistan. Storbritannien stred vid vår sida i vart och ett av dessa krig utom Vietnam, skickandes 63.000 trupper till Korea, 43.000 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 45.000 trupper till Irak i Irakkriget. Australien har stridit vid vår sida under alla dessa krig, skickandes 17.000 trupper till Korea, nästan 50.000 trupper till Vietnam, 1.800 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 2.000 trupper till Irak i Irakkriget. För närvarande finns det 8.745 brittiska och 1.050 australiska trupper utstationerade i Afghanistan, och en australier som tjänstgör i Afghanistan vann precis Victoriakorset. De brittiska och australiska politiker som skickade sina trupper för att strida vid vår sida har ibland betalat ett rejält politiskt pris: Tony Blair förlorade i praktiken kontrollen över sitt parti till följd av Irak, och motstånd mot australisk inblandning i Vietnam hjälpte till att föra fram Australiens arbetarparti till sin första valseger. Även andra länder har ibland stått för stora bidrag till våra krigsansträngningar: nästan 5.000 sydkoreanska trupper dödades och över 10.000 sårades när de stred vid vår sida i Vietnam. Antalet trupper som Israel skickade till Korea, Vietnam, Kuwaitkriget, och Irakkriget är noll. Det är naturligtvis inte förvånande att Israel inte utgjorde en del av någon av koalitionerna som Amerika samlade i Persiska viken, eftersom israelisk inblandning i något av krigen i viken hade varit katastrofal, undergrävande våra försök att rekrytera arabiska och muslimska allierade och till hjälp för islamisterna i deras försök att rekrytera nya personer till att döda amerikaner.

Det som är ännu värre är att israelerna ibland har återgäldat amerikanskt stöd med arrogans och förakt. Ehud Olmert skröt nyligen om hur han ringde George Bush mitt i ett tal och sade till honom att instruera Condoleezza Rice att USA skulle avstå från att rösta för en säkerhetsrådsresolution som vi hade hjälpt till att utforma. På 90-talet och in i detta årtionde, sålde Israel känslig militär utrustning till det röda Kina, och på 80-talet rekryterade israelerna Jonathan Pollard till att spionera på oss, med en del av informationen som Pollard stal från oss antagligen hamnande i Sovjetunionens händer. Till att börja med nekade Israel till att ha haft något samröre med Pollard, men Israel erkände så småningom att Pollard faktiskt var en israelisk agent och inte en frilansare; Israel har dock ignorerat våra förfrågningar om att att redovisa för allt som Pollard tog. På ett sätt är det ändå svårt att klandra israelerna för deras ringaktning för amerikanska politiker. År 1967 dödade israeliska flygare och sjömän 33 amerikanska sjömän och en civilperson under anfallet mot USS Liberty, och sårade ytterligare 171 amerikanska sjömän. Trots att utrikesministern, CIA-chefen, och många vid National Security Agency alla trodde att det israeliska anfallet mot Liberty var medvetet och inte ett misstag, en uppfattning som bekräftades, enligt en Chicago Tribune-artikel från 2007, av flera före detta amerikanska militär- och underrättelseanställda som hade tillgång till NSA-avlyssningar av meddelanden till de israeliska piloter som anföll Liberty, betalade Israel inget politiskt pris. Faktiskt var det så att Washington beordrade tillbakadragandet av flygplan som hade skickats av USS America för att försvara Liberty, och inga av de utmärkelser som delades ut till Libertys överlevande, inklusive Medal of Honor som vanns av hennes kapten, nämnde ens identiteten på den nation som anföll fartyget. Det är svårt att inte hysa förakt för Amerika när vi uppför oss på det viset.

Tyvärr är paleokonservativa nästan de enda inom högern som tycks vara villiga att uttrycka bekymring över sådana förolämpningar mot amerikansk ära från Israel. Under kampanjen 2008, vid ett forum sponsrat av en pro-Israel-grupp, var den demokratiska veteran-aktivisten Ann Lewis, som var rådgivare till Hillary Clinton, oense med en Obamarådgivare som hade föreslagit att USA kanske skulle vilja distansera sig från vissa policys hos Israels Likud-parti: ”USA:s presidents roll är att stödja de beslut som fattas av Israels folk. Det är inte vår sak att välja och vraka bland de politiska partierna.” Lewis applåderades av de närvarande, och representanten för McCain-kampanjen vid forumet kritiserade inte Lewis för påståendet att presidentens roll var att fungera som en nickedocka för Knesset. De flesta amerikanska konservativa tycks vara oförmögna att erbjuda något annat än den mest ljumma kritiken av Israel eller hennes nitiska supportrar. NRO var tyst om Olmerts nyliga eruption, och jag minns inte mycket kritik från högern av Ann Lewis’ märkliga tolkning av konstitutionens artikel II. Deroy Murdock kritiserade försöket att ordna ett frisläppande av Jonathan Pollard eftersom det ”dåraktigt förstärker den antisemitiska stereotypen att amerikanska judar delar dubbla lojaliteter mellan USA och Israel”, och Jonah Goldberg motsatte sig Pollards frisläppande, som begärdes av den israeliska regeringen, eftersom ”Pollard skämde ut sig själv, Amerika, och Israel genom att spionera på USA”, vilket är ungefär som att säga att anledningen till att Alger Hiss förtjänade att bli fängslad var för att han skämde ut Sovjetunionen. Den verkliga anledningen till att motsätta sig frisläppandet av Pollard har naturligtvis inget att göra med stereotyper eller skammen som han drog över Israel. Pollard borde inte släppas eftersom han förrådde Amerika och äventyrade vår nationella säkerhet på en utländsk makts befallning, nämligen Israel.

Vägran att kritisera uppförande som skulle ha kritiserats om något annat land hade ägnat sig åt det är bara ett tecken på att Amerika har skapat den sortens ”passionerade bindning” till Israel som vår förste och störste president varnade för i sitt avskedstal. Fred Barnes skrev faktiskt nyligen i Weekly Standard att en av Bushs största bedrifter var att han passerade Ronald Reagan i att vara ”Israels bäste vän i Vita huset.” Jag misstänker att miljontals amerikaner som stödjer Israel och betraktar avskedstalet som gammalt och betydelselöst skulle hålla med Barnes om det. Och som amerikaner har de varje rätt till den uppfattningen. Men Ilana Mercer borde inte vänta sig att paleokonservativa, som brukar ta allvarligt på grundlagsfädernas råd för utrikespolitik, och som i allmänhet är på sin vakt mot utländskt inflytande och utländska härvor, kommer att vara bland dem som hyllar amerikanska politiker för okritiskt stöd till något utländskt land, ens om det är Israel.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/israel_and_us/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

En kollision mellan Bibi och Barack?

Av Patrick J. Buchanan, 27/1 2009

”Där det inte finns någon lösning, finns det inget problem”, observerade geostrategen James Burnham en gång spydigt.

Ex-senatorn George Mitchell, den senaste amerikanske förhandlaren till att plocka upp Palestina-portföljen, kan komma att upptäcka vad det var Burnham menade.

För Israels treveckorskrig mot Gaza, där palestinier dog i förhållandet 100 mot en gentemot israeler, tycks ha varit, liksom Israels krig i Libanon, ytterligare en pyrrusseger för den judiska staten.

År 1982, efter ett mordförsök på deras ambassadör i London, körde Menachem Begin och Ariel Sharon igenom Libanon till Beirut, bombarderande staden i veckor tills Arafat gick med på att dra ut PLO och bege sig till Tunisien.

Israelernas triumf förvandlades snabbt till aska i deras munnar.

Veckor av bombardemang av Beirut vände världsopinionen mot Israel. Försvarsminister Sharon blev hårt kritiserad för att ha möjligjort en massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila. Det som var ytterst betydelsefullt, som den framtida israeliske premiärministern Yitzhak Rabin sorgset observerade, var att Israel, genom att invadera ett lugnt Sydlibanon, ”släppte ut shia-anden ur flaskan”.

Sydlibanon förvandlades till indianland. Hizbollah, fött ur Israels invasion, skulle 18 år senare komma att tvinga ut en blödande israelisk försvarsmakt (IDF) och deras libanesiska allierade ur landet, förvandlande Israels en gång vänliga norra gräns till en ny stridsfront i det arabisk-israeliska kriget.

Dessutom kom amerikanerna, som övertalades att skicka marinkårssoldater för att träna den libanesiska armén, att straffas med terroristbombningar av den amerikanska ambassaden och marinkårsförläggningen vid Beiruts flygplats, med 241 amerikanska döda.

President Reagan skulle komma att dra sig ur, och amerikanerna kom aldrig tillbaka.

År 2006 använde Ehud Olmert bakhållet mot en israelisk patrull och kidnappningen av två soldater vid gränsen till att starta ett andra libanesiskt krig.

Hizbollah förlorade hundratals med soldater, men dess status sköt i höjden då den blev den första arabiska styrkan som stred mot Israel och trädde fram obruten och oslagen. Och de tusentals Hizbollah-raketer som regnade ner på Galileen förstörde för alltid myten om israelisk osårbarhet.

Nu, i kölvattnet av kriget mot Gaza, som nästan alla i Israel stödde, kommer eftertankarna. Av 1.400 döda från flygräder och invasion, var en tredjedel palestinska barn. En al-Jazira-video av de döda och döende civila, placerad bredvid en video med Barack Obama avnjutande en golfrunda på det natursköna Hawaii, var förödande för USA:s image, då amerikanska vapen hade använts av Israel för att leverera döden och förödelsen.

Liksom Hizbollah, har Hamas trätt fram djupare förankrat, medan moderaterna som Mahmoud Abbas framställs som quislingar. Nu har en spricka uppenbarats mellan Obama, som har efterfrågat ett lyftande av den israeliska blockaden mot Gaza för att tillåta förnödenheter och handel att flöda fritt, och ett Israel som är beslutsamt att behålla sitt strypgrepp på Hamas.

Inte i något av dessa tre krig blev det israeliska flygvapnet utmanat eller IDF besegrat. När det gäller offer, led Hizbollah och Hamas, libaneserna och Gazaborna, alla många gånger fler döda och sårade.

Ändå, när man ser tillbaka, var något av dessa tre krig nödvändiga? Gjorde något av dem Israel säkrare än då den libanesiska gränsen var lugn? Ser framtiden ljusare ut i dag än 1982, efter freden med Egypten och tillbakadragandet från Sinai, innan kriget mot Beirut?

Tre månader innan han startade Gaza-kriget, berättade Olmert för två journalister att Israel, för att åstadkomma en varaktig fred, skulle behöva återlämna Golanhöjderna till Syrien och nästan hela Västbanken till palestinierna, och återlämna östra Jerusalem till araberna som bor där.

”I slutänden kommer vi att vara tvungna att dra oss tillbaka från lejonparten av territorierna, och för de territorier som vi behåller i våra händer kommer vi att behöva ge kompensation i form av territorier inom staten Israel i ett förhållande som är mer eller mindre 1:1.”

”Den som vill hålla kvar hela (Jerusalem) kommer att behöva föra in 270.000 araber inom det suveräna Israels staket. Det kommer inte att fungera.”

Nej, det kommer det inte.

Liksom Rabin 1994 och Ehud Barak år 2000, två av de mest dekorerade soldaterna i Israels historia, hade Olmert dragit slutsatsen, sent i livet, att det är antingen land för fred, med alla dess risker, eller ändlösa krig för Israel.

Ändå, efter den intervjun, startade han december-blitzen och invaderade Gaza, dödande och sårande 5.000 palestinier, vilket förvandlade remsan till en zon av permanent hat och gjorde Hamas, som han försökte detronisera och utan tvivel sårade, ännu starkare.

Ursinniga över att Hamas inte förstördes eller avväpnades, lutar israelerna i riktning mot ”Bibi” Netanyahus Likudparti, som motsatte sig uttåget från Gaza, motsätter sig ett uttåg från Västbanken, som aldrig kommer att dela med sig av Jerusalem och som kallar Gaza för ”Hamastan”.

Om han skulle vinna, förefaller en kollision mellan Bibi och Barack vara oundviklig. Den israeliska lobbyn, evangelikalerna, de neokonservativa och en kongress som endast kunde hitta fem medlemmar till att motsätta sig en resolution som stödde allt som israelerna hade gjort och gjorde mot Gazas befolkning, kommer att backa upp Bibi.*

Där det inte finns någon lösning finns det inget problem.

* Här torde Buchanan, när det gäller evangelikaler och kongressen, mena att de flesta inom dessa grupper kommer att backa upp Netanyahu – det bör finnas en hel del kritiska röster bland evangelikaler när det gäller nivån på, och karaktären av, USA:s stöd till Israel, och även inom USA:s kongress bör det finnas några enstaka ledamöter som avviker från mängden (Ron Paul, bland andra); övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30428


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

”Att försvara Västerlandet”

Av Daniel Larison, 13/1 2009

Richard har en artikel om Israel i Gaza som innehöll detta stycke:

Den nyliga konflikten är ”frontlinjen” (var har vi hört det förut?) i en kamp mellan ”Västerlandet” – den där stora abstrakta, innehållslösa konstruktionen som vi är tänkta att försvara – och ”de som utkämpar ett heligt krig” mot ”civilisationen”.

Richard beskrev den åsikt som förs fram av Melanie Philips, men den kunde lika gärna ha kommit från Ilana Mercers nyliga VDARE-inlägg som uppmanade paleos att sluta upp bakom Israel. Mer om det om en stund. Som Richards uttalande indikerar, är ”Västerlandet” en fras som kan ha många olika betydelser. En av fördelarna med dess innehållslöshet är att den kan användas av praktiskt taget alla som bor i Västeuropa och Nordamerika för att hänsyfta till vad de än råkar värdesätta. Sålededes kan Christopher Hitchens göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” (dvs., sekulär modernitet) mot religiös fanatism, medan John Hagee, låt säga, skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” mot islam genom att glorifiera bombningen av Libanon och jag skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” genom att opponera mig mot Christopher Hitchens och John Hagee i deras respektive fixa idéer. Hitchens är, naturligtvis, extremt kritisk mot Israel, och Hagee är slaviskt stödjande till att Israel väljer de mest militaristiska policys som man kan tänka sig (det vill säga, han anses vara ”pro-Israel” i Washington), och båda skulle antagligen kunna komma på något vis att hävda att varje position är ett sant uttryck för deras hängivenhet till ”Västerlandets” värden. Om vi ska komma någonvart, tror jag att vi först måste sluta upp med att använda denna undflyende, inexakta fras och prata om vad det verkligen är som vi vill försvara. ”Västerlandet” har för det mesta varit en fras som har använts för att rättfärdiga indragandet av amerikaner, direkt eller indirekt, i andra folks krig under flera generationers tid. Vi borde bekymra oss över det amerikanska intresset och lämna försvar av ”Västerlandet” till någon som tillmäter detta meningslösa koncept någon betydelse.

Punkten där Mercer tar miste, är hennes antagande att paleos faktiskt valde den serbiska eller ryska sidan under 90- och 00-talet i deras konflikter. Det är värt att notera att interventionister ofta åberopade västerländska ”värden” i både Balkan- och Tjetjenienkrigen som anledningar att välja separatisternas sida eller åtminstone att straffa regeringen som försöker kväsa ett uppror, så det är naturligt att vi borde vara en aning på vår vakt mot argument som lindas in i liknande termer. Hon beskriver paleo-positionen som stödjande ”västerländska intressen” i dessa konflikter (och lägger dessutom till Cypern), när den allmänna paleo-positionen rörande Balkan- och Tjetjenienkrigen innebar att USA inte borde liera sig med rebeller mot deras regeringar (ej heller borde USA liera sig med regeringar mot deras separatister – de är interna frågor!). Eftersom det inte fanns några amerikanska intressen i att ingripa på någon av sidorna, än mindre på rebellernas sida (och i synnerhet rebeller med kopplingar till jihadism), rådde paleos till neutralitet och icke-intervention i dessa fall. Naturligtvis är det sant att det fanns sympati för serbiska och albanska civila när de bombades av Nato, och det fanns sympati för ryska offer för tjetjensk terrorism, men i det stora hela fanns det ett samförstånd om att dessa konflikter var interna eller regionala problem som löstes bäst av dem som var direkt involverade och av de nationer som var mest direkt påverkade av konflikterna. Det som vi mest ihärdigt motsatte oss var att välja dessa rebellgruppers sida och i vissa fall till och med aktivt hjälpa dem med militärt ingripande. I den absolut osannolika händelsen av att Nato eller någon internationell styrka ingrep på palestiniernas vägnar mot Israel, föreställer jag mig att de flesta av oss skulle vara bland de första att motsätta sig åtgärden.

En del av vår sympati med, och respekt för, européerna består av övertygelsen att europeiska konflikter är européernas sak att klara upp. Oavsett om de sedan är kapabla att reda ut konflikterna eller ej, är det deras angelägenhet, inte vår. Det är det ständiga misslyckandet att minnas detta som har kostat Amerika så mycket under det senaste århundradet. Om jag kan tala för de flesta paleos, är vår syn på Främre Orientens konflikter till stor del densamma: rättvisa förbindelser med alla nationer kombinerat med neutralitet. Naturligtvis skulle en pragmatisk kompromissposition innebära att vi erkänner att vi inte kommer att lämna regionen den närmaste tiden, alltså borde vi upprätthålla goda relationer med de allierade som vi har, men det innebär inte att vi borde stödja dåraktiga, kontraproduktiva och i slutänden självskadande policys från dessa allierade som leder till skada både för dem och för oss. Mercers argument tillåter inte möjligheten av en position som tillåter kritik i kontexten av fortsatt stöd. Detta är, naturligtvis, samma falska val som har presenterats för amerikaner gång efter annan: stöd den korkade regeringspolicyn X eller bli ansedd som antiamerikansk och opatriotisk.

Mercer vill definitivt inte spela ut Främre Orientens-kristna-kortet i sitt argument under efterdyningarna av kriget i Libanon, om inte maroniterna och andra kristna samhällen där ska ignoreras i allt detta. Ingen som jag känner bland paleos hyser några illusioner om de palestinska kristnas status. Vi vet att Palestinska myndigheten diskriminerar och trakasserar palestinska kristna, men på samma gång vet vi att kristna kyrkor utsätts för trakasserier av den israeliska staten delvis på grund av den arabiska etniciteten hos deras medlemmar och biskopar.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/larison/2009/01/13/defending-the-west/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.