En falsk kris – och en verklig

Av Patrick J. Buchanan
15/7 2008

Förra veckan pryddes världspressens förstasidor av foton av fyra iranska raketer, avfyrade i en salva, på väg i riktning mot skyn.

Bilden var kraftfull, och meddelandet förstärktes av ledaren för det iranska revolutionära gardet. Om Israel anfaller Iran, sade Ali Shirazi^[1], kommer Tel Aviv att ”sättas i brand”.

USA:s reaktion var snabb och vredgad. ”Rice säger att USA kommer att försvara viken”, deklarerade rubriken över AP-storyn som inleddes:

”Condoleezza Rice visade Amerikas muskler i Mellanöstern i torsdags, kraftfullt varnande Iran att USA inte kommer att ignorera hot och kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att försvara vänner och intressen i Persiska viken. [...]

Rice sade att Irans ledare bör förstå att Washington inte kommer att avfärda provokationer från Teheran och har förmågan att bemöta dem.’Jag tror inte att iranierna heller är så värst förvirrade rörande kapaciteten och kraften hos Förenta staterna att göra just det.’”

Och vad blev följderna av förra veckans missilkris i viken? Spänningen steg, förstärkande Teherans ansatte Mahmoud Ahmadinejad. Och oljepriserna sköt upp från 136 dollar per barrel till rekordnivån 147 dollar.

Enbart den elvadollar-per-barrel-ökningen innebär 25 miljoner dollar om dagen i färska vinster för Ahmadinejad et consortes. Och eftersom Förenta staterna importerar 13 miljoner av de 20 miljoner barrels vi konsumerar dagligen, innebär den elvadollars-prisökningen 143 miljoner dollar mer som sugs ut ur den amerikanska ekonomin varje dag – in i Kanadas, Mexikos, Venezuelas, Saudiarabiens och Opecs skattkistor.

Kan vi inte se vilka som gynnas och vilka som betalar för detta krigsprat?

Varje dag som krigstrummorna ljuder blir mullorna rikare och vi blir fattigare. Vilket väcker frågan: Var denna mini-missilkris hopkokad av mullorna för att skörta upp Onkel Sam? För vid veckoslutet tycktes det som om amerikanerna hade blivit blåsta, rejält.

Lördagens New York Times rapporterade att fotot av de fyra iranska missilerna avfyrade i en salva hade blivit manipulerat.

En raket dyker upp två gånger i samma foto. Den stora missilen var, vid närmare granskning, inte den nya Shahab-3b, som har en räckvidd på 1 900 kilometer, utan en Shahab-3a, med en räckvidd på 1 400 kilometer.^[2] Den tillverkas inte längre.

Missilerna avfyrade tillsammans med Shahab-3a-roboten visade sig vara Scudmissiler, en kortdistansrobot som inte utgör något hot mot Israel.

Den andra dagens avfyring visar sig ha varit av en ensam sjömålsrobot. Iransk tv visade en avfyrning från tre vinklar, vilket fick det att framstå som att tre missiler hade avfyrats i följd.

”Kontentan är att iranierna driver med oss”, sade Charles Vick, en expert på Irans missilstyrkor.

Biträdande utrikesminister William Burns^[3] kylde sedan ned temperaturen rörande Irans påstådda snabbprogram för att skaffa kärnvapen.

”Iran har ännu inte bemästrat (uran) anrikning”, sade Burns, ”och som ett direkt resultat av FN-sanktioner är Irans förmåga att skaffa teknik eller föremål viktiga för deras missilprogram, till och med föremål med dubbla användningsområden, försvagad.”

Även om ex-ledaren för Mossad, Shabtai Shavit, säger att Iran kan vara ett år från en bomb – och kommer att använda den mot Israel – lade Iran, enligt USA:s senaste National Intelligence Estimate, ner sitt kärnvapenprogram 2003.

Iran, säger Burns, har ännu inte bemästrat tekniken att förvandla urangas till bränsle för användning i kraftverk, och än mindre bombmaterial. Och även om Iran en dag är kapabla att anrika till vapennivå, skulle hon fortfarande behöva bygga och testa en atombomb, sedan göra den till ett vapen så att den passar på en missil och utplacera en missilstyrka. På det hela taget, säger Burns, har Irans framgång med urananrikning varit ”måttlig”.

Det finns alltså ingen överhängande kris för att berättiga krig med Iran.

Likväl, vad gör Nancy Pelosis demokratiska representanthus?

Runt 220 medlemmar, en majoritet, har stött House Concurrent Resolution 362. Denna verkliga krigsresolution ”kräver” att president Bush startar en blockad för att hindra all iransk import av raffinerade petroleumprodukter och inför ”stränga inspektionskrav på alla personer, fordon, skepp, flygplan, tåg, och all last som kommer in i eller ut från Iran.”

Ett demokratiskt representanthus som kom till makten förkastandes språngmarschen till krig mot Irak är på väg att rösta för att kräva att Bush begår en krigshandling mot Iran.

Galjonsfigurerna för 362 är liberale Gary Ackerman från New York och konservative Mike Pence från Indiana. Men kraften bakom dem är den hos den israeliska lobbyn Aipac, som marscherar i takt med Israel.

Förra veckan var Mossads chef, Meir Dagan, här för att lägga fram skälen för krig mot Iran. Denna vecka möter försvarsminister Ehud Barak Dick Cheney och kanske Bush. Nästa vecka är det ledaren för Israels försvarsmakt.

Israel och deras femte kolonn i denna stad försöker hetsa oss till krig med Iran. Bush borde avvisa dem, och det amerikanska folket borde säga till sina kongressledamöter: Röstar ni för 362, röstar vi inte på er.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I originaltexten stod det ”Ali Shira”, men det var antagligen ett misstag.
[2] Uppgifterna om Shahab-missilernas räckvidd är överförda från originaltextens engelska mil till kilometer och avrundade. Det bör även påpekas att Iran inte torde vara särskilt benäget att lämna ut tillförlitliga uppgifter om sina missilers räckvidd, och dessutom hänger räckvidden samman med stridsspetsens vikt; detta gör att den uppgivna räckvidden för missilerna enligt min mening bör tas med en rejäl nypa salt.
[3] I originaltexten stod det ”Nick Burns”, men det var troligtvis ett misstag. Buchanan förväxlade antagligen USA:s biträdande utrikesminister William Joseph Burns med dennes föregångare på posten, R. Nicholas Burns, som avgick den 29 februari 2008.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27521

Vilka planerar vårt nästa krig?

Av Patrick J. Buchanan
27/6 2008

Om de ondskans-axelmaktsnationer som namngavs i hans State of the Union Address 2002, har president Bush ofta sagt: ”De Förenta staterna kommer inte att tillåta världens mest farliga regimer att hota oss med världens mest destruktiva vapen.”

Han misslyckades med Nordkorea. Kommer han att acceptera ett misslyckande i Iran, även om om det inte finns några direkta bevis på att Iran har ett aktivt kärnvapenprogram?

William Kristol från The Weekly Standard sade i söndags att ett amerikansk anfall mot Iran efter valet är mer sannolikt om Barack Obama skulle vinna. Antagligen skulle Bush lita på att John McCain höll Iran kärnvapenfritt.

Ändå, att starta ett tredje krig i Mellanöstern mot en nation tre gånger så stor som Irak, och överlåta utkämpandet av det till en ny president, skulle vara en kapning i dagsljus av kongressmakten över krig och en kriminellt ansvarslös handling. För det är endast kongressen som har myndighet att godkänna krig.

Ändå, till och med i dag, pressar Israel in Bush i ett förebyggande krig med ett öppet hot om att anfalla Iran själva om Bush skulle vägra ta emot bägaren.

I april höll Israel en femdagars civilförsvarsövning. I juni skickade Israel 100 F-15- och F-16-plan, med tankflygplan och helikoptrar för att plocka upp nedskjutna piloter, mot Grekland i ett simulerat anfall, en generalrepetition för krig. Planen flög 1 400 kilometer, avståndet till Irans urananrikningsanläggning vid Natanz.

Ehud Olmert kom hem från ett junimöte med Bush berättandes för israeler: ”Vi nådde enighet rörande behovet av att ta hand om det iranska hotet. [...] Jag åkte därifrån med mycket färre frågetecken rörande medlen, tidtabell-begränsningarna och amerikansk beslutsamhet. [...]

George Bush förstår allvaret av det iranska hotet och behovet av att övervinna det, och ämnar att agera i frågan innan hans mandatperiod tar slut. [...] Det iranska problemet kräver brådskande uppmärksamhet, och jag ser ingen anledning till att skjuta upp detta bara för att det kommer att vara en ny president i Vita huset om sju och en halv månad.”

Om Bush diskuterar krig mot Iran med Ehud Olmert, varför diskuterar han inte det med kongressen eller nationen?

Den 6 juni hotade vice premiärminister Shaul Mofaz: ”Om Iran fortsätter sitt kärnvapenprogram så kommer vi att anfalla dem.” Oljepriset sköt upp nio procent.

Bluffar Israel – eller planerar de att anfalla Iran om Amerika ryggar tillbaka?

Tidigare flyganfall mot PLO-ledningen i Tunis, mot Osirak-reaktorn i Irak och mot den antagna platsen för en kärnrektor i Syrien i september ger Israel en hög grad av trovärdighet.

Likväl, att anfalla Iran skulle inte vara en barnlek.

Israel saknar stealth- och kryssningsrobots-kapaciteten för att systematiskt nöta ner Irans luftförsvar och besitter inte längre överraskningsmomentet. Israeliska plan och piloter skulle sannolikt gå förlorade.

Israel saknar även förmågan att stanna kvar över målet eller genomföra uppföljningsräder. U.S. Air Force bombade 1991 Irak i fem veckor med hundratals dagliga flygningar innan general Schwarzkopf rörde på sig.

Dessutom, om Iran har uppnått kapaciteten att anrika uran så har hon säkert flyttat centrifuger till delar av landet som Israel inte kan nå – och kan antagligen replikera det som går förlorat.

Israel skulle även behöva flyga över Turkiet, eller Syrien och USA-ockuperade Irak, eller Saudiarabien för att nå Natanz. Turkar, syrier och saudier skulle vägra Israel tillstånd och kanske göra motstånd. Att USA:s militär skulle låta Israel flyga över Irak skulle göra oss till en medbrottsling. Hur skulle det gå hem hos européerna som stödjer våra sanktioner mot Iran och vill att den nukleära frågan ska lösas på diplomatiskt vis?

Och vem kan med säkerhet förutsäga hur Iran skulle reagera?

Skulle Iran anfalla Israel med raketer, inbjudande vedergällning med Jericho-missiler och kryssningsrobotar från israeliska ubåtar? Skulle hon stänga viken med självmords-båtanfall mot tankrar och amerikanska krigsfartyg?

Med oljan vid 135 dollar per barrel förefaller det som att israeliska flyganfall mot Iran skulle säkerställa ett 2 000-punkters fall för Dow och en världsrecession.

Vad skulle Hamas, Hizbollah och Syrien göra? Alla tre befinner sig nu i indirekta förhandlingar med Israel. Amerikanska styrkor i Afghanistan och Irak skulle av Iran kunna fås att betala ett högt pris i blod som skulle kunna tvinga Förenta staterna till att starta sitt eget flygkrig som hämnd, och till att avsluta ett krig som Israel hade påbörjat. Men ett amerikanskt krig mot Iran är inte ett beslut som Bush kan delegera till Ehud Olmert.

I tisdags åkte ordföranden över Joint Chiefs of Staff, amiral Michael Mullins, iväg till Israel. CBS News citerade amerikanska tjänstemän erkännandes att resan kommer ”just när israelerna sätter igång massiva påtryckningar för att få Bushadministrationen att slå till mot Irans nukleära komplex.”

Vicepresident Cheney sägs vara positivt inställd till amerikanska anfall. Försvarsminister Robert Gates och Mullins sägs motsätta sig.

På väg genom kongressen, driven av Israel-lobbyn, är House Resolution 362, som kräver att president Bush inför en amerikansk blockad av Iran, en krigshandling.

Är det inte på tiden att det amerikanska folket rådfrågades om nästa krig som planeras för oss?

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27228

Moral – trotskistisk vs. kristen

Av Patrick J. Buchanan
24/6 2008

Rättfärdigade Hitlers brott de allierades terrorbombning av Tyskland?

Visst gjorde de, svarar Christopher Hitchens i sin Newsweek-respons till min nya bok, Churchill, Hitler, and ”The Unnecessary War”: ”Det flagranta beviset av den slutgiltiga lösningen har alltsedan dess varit nog för att skingra de flesta tvivel om, säg, visdomen eller moralen av att fälla bombmattor över tyska städer.”

Ateist, trotskist och nyfödd neocon, omfamnar Hitchens moralen av lex talionis: öga för öga. Om tyskar mördade kvinnor och barn, hade britterna moralisk rätt till att döda tyska kvinnor och barn.

Enligt brittiska historiker beordrade dock Churchill den inledande bombningen av tyska städer under sin första dag på jobbet, den allra första dagen av slaget om Frankrike, den 10 maj 1940.

Efter Frankrikes fall skrev Churchill till lord Beaverbrook, ministern för flygplanstillverkning: ”När jag tittar mig omkring för att se hur vi kan vinna kriget, ser jag att det endast finns en säker väg [...] en absolut ödeläggande, utrotande attack av mycket tunga bombplan från detta land på det nazistiska hemlandet.”

”Utrotande attack”, sade Churchill. Vid den senare delen av 1940 förhöll det sig så att, skriver historikern Paul Johnson, ”Brittiska bombplan användes i stor och ökande skala för att döda och skrämma den civila tyska befolkningen i deras hem.”

”Införandet av terrorbombning var ett mått på Storbritanniens desperation”, skriver Johnson. ”Så långt som flygstrategi angår”, tillägger brittiske historikern A.J.P. Taylor, ”överträffade britterna tysk förskräcklighet först i teori, sedan i praktik, och en nation som påstod sig strida för en moralisk sak var stolt över utsträckningen av sina omoraliska gärningar.”

Kronologin är avgörande för Hitchens argument.

Den senare delen av 1940 var ett fullt år innan massdeportationerna från de polska gettona till Treblinka och Sobibór började. Churchill hade beordrat den urskillningslösa bombningen av tyska städer och civila innan nazisterna hade börjat genomföra den slutgiltiga lösningen.

Efter Hitchens moral och logik skulle tyskar vid Nürnberg ha kunnat hävda en rätt att döda kvinnor och barn eftersom det var vad britterna gjorde mot deras kvinnor och barn.
Efter eldbombningen av Dresden 1945 skickade Churchill ett meddelande till sina flygchefer: ”För mig tycks det som att tidpunkten har anlänt när frågan om bombning av tyska städer enbart för att öka terrorn, om än under andra förevändningar, borde ses över.”

Churchill tillstår här vad britterna hade haft för sig i Dresden.

Under kristen teori och rättfärdigt-krig-teori är det medvetna dödandet av civila i krigstid förbjudet. Nazister hängdes för sådana krigsförbrytelser.

Begick de allierade krigshandlingar för vilka vi hängde tyskar?

När vi drar oss till minnes att Josef Stalins domare satt bredvid amerikanska och brittiska domare vid Nürnberg, och en av åklagarna där var Andrej Vysjinskij, chefsåklagare vid Stalins skenrättegångar, måste svaret bli ja.

Medan Adolf Hitler och nazisterna sannerligen var skyldiga till att ha bedrivit anfallskrig i september 1939, hade Stalin och hans kamrater deltagit i våldtäkten av Polen tillsammans med nazisterna, och hade dessutom våldtagit Finland, Estland, Litauen och Lettland. Tiotusentals civila i de tre baltiska länderna mördades.

Ändå, vid Nürnberg, satt sovjeterna till doms över sina nazistiska medbrottslingar, och var djärva nog att anklaga nazisterna för massakern på den polska officerskåren vid Katynskogen, som sovjeterna själva hade begått.

Amerikaner stred sida vid sida med brittiska soldater i ett rättfärdigt och moraliskt krig från 1941 till 1945. Men vi hade som allierad ett bolsjevikiskt monster vars händer var dränkta i blodet från miljontals oskyldiga som hade mördats i fredstid. Och att ha Stalins domare sittande bredvid amerikaner vid Nürnberg gav de rättegångarna en aspekt av hyckleri som aldrig kan suddas ut.

Vid Nürnberg dömdes amiral Erich Raeder till livstids fängelse för invasionen av det neutrala Norge. Ändå anlände Raeders skepp 24 timmar innan brittiska skepp och marinkårssoldater tillhörande en operation som Winston Churchill hade förfäktat.

Britterna hade planerat att kränka norsk neutralitet först och ta över norska hamnar för att förneka Tyskland tillgång till den svenska järnmalm som skeppades via dem. För att ha lyckats där Churchill misslyckades fördömdes Raeder som krigsförbrytare och skickades i fängelse.

Londonavdelningen av den internationella militärtribunalen beslutade att vid Nürnberg skulle endast axelmakters brott åtalas och att det bland dessa brott skulle återfinnas ett nyuppfunnet ”brott mot mänskligheten”. Detta dekret utgavs den 8 augusti 1945, 48 timmar efter att vi fällde den första atombomben över Hiroshima och 24 timmar innan vi fällde den andra över Nagasaki.

Vi och britterna beslutade förståndigt nog att inte åtala nazisterna för bombningen av London och Coventry.

Det var ett förståeligt beslut, och ett som general Curtis LeMay säkert instämde i, eftersom LeMay hade skrutit vid krigsslutet: ”Vi brände och kokte och bakade fler människor till döds i Tokyo den natten mellan 9–10 mars än som gick upp i ångor i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.”

Efter kriget höjdes en ensam senatsröst för att kritisera det som ägde rum i Nürnberg som ”segrarens rättvisa”. Tio år senare skulle en ung kollega utnämna den framlidne Robert A. Taft till ”en modets profil” för att ha höjt sin röst mot retroaktiv rättsskipning. Den unge senatorn var John F. Kennedy.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27156

Var Förintelsen oundviklig?

av Patrick J. Buchanan
Postad: 20/6/2008

”Vad skulle Winston ha gjort?”

Så frågar Newsweeks omslag, som visar upp ett foto i helfigur av premiärministern som hans folk röstade till den störste britten av dem alla.

En rejäl hyllning, när man inser att Churchills karriär sammanfaller med kollapsen av det brittiska imperiet och hans nations fall från världsledarskap till en tredje rangens stat.

Att Newsweek-omslaget kom till på grund av min bok ”Churchill, Hitler and ’The Unnecessary War’” förefaller uppenbart, med tanke på att en av de tre essäerna, av Christopher Hitchens, var en svidande recension. Även om han på sina ställen ger beröm, avslutar Hitchens på ett charmerande vis: Denna bok ”stinker”.

Förståeligt. Ingen britt kan med lätthet erkänna riktigheten av min centrala tes: Britterna sparkade bort sitt imperium. Genom kolossala blundrar förklarade Storbritannien två gånger krig mot ett Tyskland som inte hade angripit henne och inte ville ha krig med henne, stred under tio blodiga år och förlorade allt.

Oförmögen att möta sanningen söker Hitchens tröst i gamla myter.

Vi var tvungna att stoppa preussisk militarism 1914, säger Hitchens. ”Kaiserns policy visar att Tyskland letade efter en chans till krig över hela jordklotet.”

Nonsens. Om Kaisern letade efter ett krig hade han funnit det. Men 1914 så hade han varit vid makten i 25 år, befann sig långt in i medelåldern men hade aldrig utkämpat ett krig eller sett ett slag.

Från Waterloo till första världskriget utkämpade Preussen tre krig, alla under en sjuårsperiod, 1864 till 1871. Från dessa krig förvärvade hon två hertigdömen, Schleswig och Holstein, och två provinser, Alsace och Lorraine. Vid år 1914 så hade Tyskland inte utkämpat ett krig på två generationer.

Låter det som en nation ute efter att erövra världen?

Rörande Kaiserns stridslystna stöd till boerna, hans antändning av Agadirkrisen 1911^[1], hans byggande av en stor flotta, hans sökande efter kolonier i Afrika, så härmade han bara britterna, vars bifall och vänskap han desperat sökte under hela sitt liv och alltid förnekades.

I varje kris som Kaisern snubblade in i, inklusive hans korkade ”carte blanche” till Österrike efter att serbiska attentatsmän mördade den österrikiske tronföljaren, backade Kaisern tillbaka eller försökte backa tillbaka när krig utbröt.

Till och med Churchill, som innan 1914 anklagade Kaisern för att sträva efter ”världsherravälde”, gav med sig: ”Historien borde [...] frikänna Vilhelm II från att ha anstiftat och planerat världskriget.”

Vad ska man säga om andra världskriget? Nog var det nödvändigt att förklara krig för att stoppa Adolf Hitler från att erövra världen och genomföra Förintelsen.

Men fundera lite. Innan Storbritannien förklarade krig mot honom så krävde Hitler aldrig återlämnandet av några landområden förlorade till väst vid Versailles. Norra Schleswig hade gått till Danmark 1920^[2], Eupen och Malmédy hade gått till Belgien, Alsace och Lorraine till Frankrike.

Varför krävde inte Hitler tillbaka dessa landområden? Eftersom han sökte efter en allians, eller åtminstone vänskap, med Storbritannien och visste att varje framstöt mot Frankrike skulle innebära krig med Storbritannien – ett krig han aldrig ville ha.

Om Hitler var ute efter att erövra världen, varför byggde han inte en stor flotta? Varför krävde han inte den franska flottan när Frankrike kapitulerade? Tyskland tvingades ge upp sin Högsjöflotta 1918.

Varför byggde han sin egen Maginotlinje, Västvallen, i Rhenlandet, om han hela tiden avsåg att invadera Frankrike?

Om han ville ha krig med västvärlden, varför erbjöd han fred efter Polen och erbjöd ett slut på kriget, igen, efter Dunkerque?

Att Hitler var en rabiat antisemit går inte att förneka. ”Mein Kampf” är fylld med antisemitism. Nürnberglagarna bekräftar det. Men under de sex åren innan Storbritannien förklarade krig så fanns det ingen Förintelse, och under två år efter att kriget hade börjat, fanns det ingen Förintelse.^[3]

Inte förrän midvintern 1942 hölls Wannseekonferensen, där den slutgiltiga lösningen låg på bordet.

Den konferensen sammankallades inte förrän Hitler hade hejdats i Ryssland, var i krig med Amerika och hade på känn att undergången var oundviklig. Då började tågen rulla.

Och varför invaderade Hitler Ryssland? Denne skribent citerar Hitler tio gånger när han säger att endast genom att slå ut Ryssland skulle han kunna övertyga Storbritannien om att de inte kunde vinna och att de måste stoppa kriget.

Hitchens hånar denna uppfattning, åberopandes Hitler-galningen-teorin.

”Kan vi ha en bättre definition av rubbning och storhetsvansinne än fallet av en diktator som kör över sina egna generaler och invaderar Ryssland i vintertid [...] ?”

Christopher, Hitler invaderade Ryssland den 22 juni.

Förintelsen var inte en orsak till kriget, utan en konsekvens av kriget. Inget krig, ingen Förintelse.

Storbritannien gick i krig mot Tyskland för att rädda Polen. Hon räddade inte Polen. Hon förlorade imperiet. Och Josef Stalin, vars offer vid september 1939 översteg Hitlers i proportionen 1000 mot en, och som gick med Hitler i våldtäkten av Polen, innehade i slutänden hela Polen, och alla de kristna nationerna från Uralbergen till Elbe.

Det brittiska imperiet stred, blödde och dog, och tryggade Öst- och Centraleuropa för stalinism. Inte konstigt att Winston Churchill var så melankolisk när han var gammal. Inte konstigt att Christopher rasar mot boken. Som T.S. Eliot observerade, ”Mänskligheten kan inte stå ut med mycket verklighet.”

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I originaltexten talades det om ”his igniting the Agadir crisis in 1905”, men Agadirkrisen inträffade 1911 – inte 1905. Jag antar att Buchanan menar Agadirkrisen 1911, men han kan även mena Första Marockokrisen (som inleddes 1905), eller att fröna till Agadirkrisen såddes 1905. Christopher Hitchens rörde i sin essä i Newsweek ihop dessa båda kriser; det är möjligt att Buchanan gjorde misstaget att utgå från att Hitchens uppgifter var korrekta.
[2] Det stod 1919 i originaltexten, men norra Schleswig gick inte till Danmark förrän efter folkomröstningen den 10 februari 1920 (officiellt förenades norra Schlesvig med Danmark den 15 juni 1920); alltså ändrade jag till 1920.
[3] Buchanans datering av inledningen på ”Holocaust” (vilket är ordet som används i originaltexten) slår mig som märkligt sen; eventuellt ser han ”Holocaust” som liktydigt med ”den slutgiltiga lösningen”.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27107

Funderande över Obama

Postad av Paul Gottfried den 12 juni 2008*

Efter att just ha läst en kolumn av George Will som hävdade sannolikheten av ett Obama-presidentskap som varar till 2016, slog det mig att de flesta betraktare inte riktigt har reflekterat över detta riskabla språng som vi som konsumenter och globala demokrater (men inte som verkliga medborgare i en fungerande konstitutionell republik) är på väg att ta. Jag pratar inte här om de republikanska och neokonservativa röster som har höjts om ”nationell säkerhet” och andra frågor som McCain i sin anemiska vänster-siktande kampanj har framhävt. Partipolitiska och ”rörelsekonservativa” intressen är endast bakgrundsljud som periodvis stör vår resa som ett förfallande samhälle mot den mångkulturella, administrativa vänstern. Framför allt återspeglar de intresset hos en politisk elit som försöker hålla sig kvar på toppen eller annars hoppas behålla sina godsaker (såsom välbetald offentlig anställning i Washington).

Det som är skrämmande med Obama, men lockar mig till honom som ett välförtjänt öde för detta land, är att han kombinerar två lika motbjudande världsåskådningar: svart nationalism, som i fallet med hans pastor och hans kvoterings-berikade fru råkar vara riktad mot min ras, och egenheterna hos den amerikanska sociala vänstern. Barack (låt mig vara intim!) är antagligen den mest ”extreme” kandidaten som någonsin har kandiderat för presidentskapet för ett av våra två institutionaliserade, statsunderstödda partier. Om det är så, är det absurt att tro att hans frivilliga umgänge med vit-hatande svarta talesmän, knäppa feminister, och äkta socialister inte kommer att ha någon betydande effekt på hans presidentskap. Det är ännu dummare att tro att det värdelösa och ryggradslösa republikanska partiet eller den hittills tillmötesgående median kommer att kunna neutralisera rörelseenergin hos det som Obama strävar efter att genomföra. Om något verkligt motstånd mot hans presidentiella kurs utvecklas, lär det sannolikt komma från de vita etniska demokraterna i kongressen. Sådana politiker är villiga att stå ut med nästan varje slags social perversitet från deras galna parti men om det skadar deras väljares plånboksintressen, kan de börja klaga. Och medan deras väljare inte ogillar social ingenjörskonst så länge den utförs av en vit feminist, är de mindre benägna att låta sig dribblas med om manipulatören är svart – eller ens halvsvart.

Trots all min rädsla och avsky för Mr. Change och hans osmakliga yuppie-hjälpare, tror jag också att vårt land behöver gå genom något som hans presidentskap för att bli botat från dess multikulturella fascination av svart vänsterfolk. Med lite tur kanske vi också kan bli botade från vår fascination av alla livsstils- och antiborgerliga original som hopar sig likt svampar runt den snart krönte demokratiske kandidaten. Jag litar på att hans ledarskap kommer att visa sig vara ännu mer katastrofalt än jag nu föreställer mig. Antingen leder hans presidentskap till att vi blir mer jordnära som samhälle men även att vi hamnar i ett tillstånd av vrede mot vår politiska och mediala klass, eller så kommer vi att vara en bra bit på väg mot att gå med våra västeuropeiska ”med-demokrater” som mottagare av mångfald och social planering upp till öronsnibbarna. Men det är löjligt att tro att vi kan botas från våra sociala sjukdomar genom att stappla vidare med fler FOX News-typ-presidenter, som erbjuder oss korståg för demokrati utomlands medan de gradvis tillmötesgår vänstern där hemma. Det är bättre att vi alla hoppar in i galenskapen på samma gång.

* Översättningen (av Skåneländaren) postades den 10/7 2008, övers. anm.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/thinking_about_obama/

München, 1938

av Patrick J. Buchanan
Postad: 03/06/2008

När president Bush, inför Knesset, använde ordet ”appeasement” för att etikettera dem som skulle förhandla med Irans Mahmoud Ahmadinejad, åberopade han den mest kraftfulla analogin i varje debatt som handlar om krig och fred.

Ingen man önskar bli betraktad som en ”appeaser”.

Men, som denne skribent har upptäckt sedan min bok ”Churchill, Hitler and ’The Unnecessary War’: How Britain Lost Its Empire and the West Lost the World” lanserades på Memorial Day, finns det en djup källa av okunnighet om vad som hände under den septembermånaden för 70 år sedan.

Varför begav sig Neville Chamberlain till München? Hur ledde München till andra världskriget?

Fröna till krisen såddes vid fredskonferensen i Paris 1919. Där karvade de segerrika allierade ut den nya nationen Tjeckoslovakien ur det österrikisk-ungerska imperiet.

Men i stället för att följa sin princip om självbestämmande, placerade de allierade under sju miljoner tjeckers styre tre miljoner tyskar, tre miljoner slovaker, 800 000 ungrare, 150 000 polacker och 500 000 rutener. Dessa dåraktiga beslut spottade på Woodrow Wilsons 14 punkter, under vilkas villkor tyskarna, österrikarna och ungrarna hade lagt ned sina vapen.

1938 hade Tyskland rest sig, återupprustat och fört Österrike in i riket, och krävde att självbestämmanderätt nu skulle ges till de tre miljoner tyskarna i Tjeckoslovakien, som högljutt krävde att bli fria från Prag för att återförenas med sina stamfränder.

Storbritannien hade ingen allians med, och ingen förpliktelse att strida för, tjeckerna. Men Frankrike hade. Och Storbritannien fruktade att om Adolf Hitler brukade våld för att föra sudettyskarna tillbaka till tyskt styre, skulle Frankrike kanske strida. Och om Frankrike förklarade krig skulle Storbritannien bli indraget, och ett andra blodbad skulle följa såsom det hade gjort 1914.

Chamberlain begav sig till München eftersom han inte ansåg att hållandet av tre miljoner tyskar inuti en nation till vilken de hade överlämnats mot sin vilja var värt ett världskrig.

Dessutom så var Storbritannien oförberett för krig. Hon hade ingen värnplikt, inga Spitfires, inga divisioner redo att skickas till Frankrike. Varför skulle det brittiska imperiet begå självmord genom att förklara krig mot Tyskland, för att stödja ett Paris-fredsfördrag som han, Chamberlain, ansåg hade orättfärdigt och ohederligt prackats på ett besegrat Tyskland?

Chamberlain ansåg inte det – och, efter tre resor till Tyskland under den septembermånaden, verkställde han överförandet av sudettyskarna till Berlins styre, där de önskade vara. Han kom hem i triumf för att hyllas som den störste fredsmakaren genom alla tider.

Varför är då ”München” och ”appeasement” smädelseord?

Svaret ligger i vad som hände sedan.

Chamberlain återvände från München till ett begeistrat mottagande, viftande ett papper som han och Hitler hade signerat, och deklarerade: ”För den andra gången på 60 år så har en brittisk premiärminister återvänt från Tyskland med en ärofull fred. Jag tror det är fred för vår tid.”

Detta var uppenbart nonsens. Hitler hade redan vänt sig mot nästa sak på hans meny, Danzig, en stad bestående av 350 000 tyskar, avskiljd från riket vid Versailles och gjord till en fristad för att ge det nya Polen en port till havet. Hitler ville inte ha krig med Polen. Han ville faktiskt ha den sortens allians med Polen som han hade med Italien. Men först måste Danzig lösas.

Även här höll den brittiska regeringen med: Danzig borde återlämnas. Av alla amputationer av tyska landområden och folk vid Versailles, betraktade europeiska statsmän, till och med Winston Churchill, Danzig och den polska korridoren som delade Tyskland i två som den mest skandalösa. Problemet var polackerna, som vägrade diskutera Danzig.

Sedan, i mars, började Tjeckoslovakien plötsligt falla sönder. Sudetenland hade annekterats av Tyskland. Ungern hade tagit tillbaka sina förlorade landområden, och Polen hade annekterat den omtvistade regionen Teschen. Slovakien och Rutenien gick nu mot att förklara självständighet, och Prag började marschera mot provinserna.

Hitler ingrep för att garantera Slovakiens självständighet och gav Ungern grönt ljus för att återannektera Rutenien. Den tjeckiske presidenten Hacha bad då om att få träffa Hitler, som hunsade honom under tre timmar till att signera bort tjeckisk självständighet och göra sin nation till det tyska protektoratet Böhmen och Mähren. Chamberlain, nu förödmjukad, hånad av backbenchers från Tory, i panik över falska rykten om tyska attacker mot Rumänien och Polen, gjorde den största blundern i brittisk historia. Utan att vara tillfrågad utställde han en krigsgaranti till Polen, bemyndigande en polsk diktatur av överstar som hade gått med Hitler i att stycka Tjeckoslovakien till att dra det brittiska imperiet i krig med Tyskland över en stad, Danzig, som britterna ansåg borde återlämnas till Tyskland.

Det var inte München. Det var krigsgarantin som garanterade kriget som fällde imperiet, och gav oss Förintelsen, 50 miljoner döda och staliniseringen av halva Europa.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=26791

Villiga bödlar? – Förintelsen, tyskar, och kollektiv skuld

Postad av Alfred-Maurice de Zayas den 3 juni 2008^[1]

Det manikeistiska syndromet [...] good guys mot bad guys [...] de enkla generaliseringarna [...] affärsverksamheten med skuld och utpressning [...] det fortsätter [...]

Patrick Buchanan är känd som en populist och hängiven konservativ, men han är även en retsticka: Han tar upp de viktiga frågorna andra ignorerar; han slår sönder de helgade idolerna; han ställer besvärande frågor och föreslår svaren som de flesta helst inte vill höra. Han får oss att tänka och för det borde vi vara tacksamma.

I Where the Right Went Wrong exponerade han de neokonservativas lögner och deras katastrofalt felaktiga förutsägelser om Irak. Nu, i Churchill, Hitler and ”The Unnecessary War”, utmanar och provocerar han återigen oss till att ompröva det vi tar för givet. Han påminner oss om Robert Gascoyne-Cecil Salisbury och andra boerkriget, om Churchill och livsmedelsblockaden mot Tyskland 1918–19, som ledde till 750 000 tyska civilas död till följd av svält eller undernäring, om den oförståndiga garantin till Polen 1939, om de kriminella bombmattorna mot civila mål i Tyskland 1941–45 och om C.P. Snows avslöjanden i sina Godkin-föreläsningar vid Harvard University 1960.

Min kommentar här går bortom Buchanan, eftersom jag kommer att titta närmare på en fråga som medvetet har undvikits av generationer av historiker och statsvetare – graden till vilken det tyska folket hade kännedom om Förintelsen under 1939–1945. Hitler och Himmlers skuld är uppenbar och väldokumenterad, men vilken skuld tillskriver vi den genomsnittlige tysken, vilken skuld fortsätter vi att lägga på barnen och barnbarnen till de olyckliga tyskar som, i en mycket verklig mening, var de första offren för Hitlers terror?

Möjligheten till psykologisk utpressning förblir stark än i dag. Den enkla slutledningen under de senaste 60 åren har varit att eftersom ”tyskarna” begick Förintelsen, så är de för alltid fördömda. Men vilka var ”tyskarna”? Menar vi inte, kanske, nazisterna? Daniel Jonah Goldhagen vill i sin hatfyllda bok Hitler’s Willing Executioners få oss att tro att alla tyskar visste och alla tyskar var antisemiter. Men den verkliga historiska frågan – den avgörande frågan – är den som rör vetskap och samtycke.

De flesta historiker och statsvetare bortser från frågan genom att förutsätta både vetskap och samtycke. För dem så är inte oskuldspresumtionen gällande när det rör sig om Förintelsen. Det finns, i stället, en presumtion om skuld. Låt oss nu åter besöka situationen vid tidpunkten för Nürnbergrättegångarna 1945–46, när åklagarna ställde nyckelfrågorna: vem visste vad när? De anklagade gav svar som vi inte bara kan ignorera.

Vi lär oss att den ”slutgiltiga lösningen på den judiska frågan” inte var syftet med kriget utan en avvikelse som trädde fram med invasionen av Sovjetunionen under sommaren 1941 och de kriminella aktiviteterna från Einsatzgruppen. Men vilka kände till SD-kommandona, som kände till utrotningslägren? Och de som kände till det, vad kunde de göra eller vad gjorde de för att motarbeta fasan?

Tyskar visste att de levde i ett starkt antisemitiskt samhälle, men antisemitism var inte ett tyskt monopol, och pogromer hade länge varit vanliga i Tsarryssland, i Ukraina, i Polen, och annorstädes.

Från Nürnbergrättegångarna lär vi oss att Endlösung klassades i kategorin geheime Reichssache – det vill säga den högsta nivån av statlig sekretess. Med andra ord, nazi-regeringen försökte hålla det borta från allmän granskning – arkebuseringarna inträffade långt borta i de baltiska staterna, i Polen, i Sovjetunionen – och utrotningslägren – Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Lublin-Majdanek, Sobibór, Bełżec och Chełmno – befann sig alla utanför das Reich. Av en god anledning. Sant nog fanns Dachau i Bayern, men detta läger etablerades främst för att hysa tyska kommunister, socialdemokrater, och homosexuella.

Den vanlige tysken visste att ”judarna” skulle befinna sig i arbetsläger i öst – inte en bra plats att befinna sig på men skenbart säkrare än rikets städer, vilka var utsatta för frekventa flygbombningar. Naturligtvis såg tyskar att judar sammankallades för att samlas vid marknadsplatsen eller vid tågstationen varifrån de transporterades österut. Men borde varje tysk ha trott att transport till öst innebar döden? Varför? Vilka precedensfall hade de för att tro en sådan sak? I Amerika hämtades runt 120 000 japansk-amerikaner och runt 40 000 tysk-amerikaner också upp och transporterades till interneringsläger. Deras grannar såg det och gjorde ingenting för att motarbeta det. Men ingen i USA skulle ha drömt om att dessa stackars människor skulle bli utrotade. Om vi fritar oss själva från ansvar, varför lägger vi den ultimata skulden på tyskarna?

Naturligtvis bevittnade vissa tyska soldater massakrer. Men en arkebusering under sex år av krig är endast en sten i en större mosaik. Vem skulle ha haft någon möjlighet att känna till hela fasan av det som försiggick? Flera gånger i utskrifterna från Nürnberg får vi veta om Führerbefehl nummer 1 om sekretess. Här stipulerade Hitler:

a) Ingen skall ha någon kunskap om hemliga frågor som inte faller inom hans sfär.
b) Ingen skall få tillträde till mer information än han behöver för utförandet av uppgiften som han har ålagts.
c) Ingen skall få information tidigare än vad som är nödvändigt för uppdragen som han har blivit tilldelad.
d) Ingen skall vidareföra till underordnade fler hemliga order eller vid en tidigare tidpunkt än vad som är oumbärligt för att nå syftet. (IMT, Nuremberg, Vol. VIII, s. 236)

Denna order sattes upp i varje statligt kontor, och varje soldat gjordes medveten om den. Även om en individ fick reda på något om Förintelsen var det, följaktligen, nästan omöjligt att undersöka vidare. Det fanns ett undantag: militär rättvisa. Följaktligen var exempelvis armédomaren Wilken von Ramdohr, som jag personligen intervjuade, instruerad att åtala en ung tysk soldat för att ha förtalat SS, eftersom soldaten under hempermission hade klagat över att SS dödade judar i öst. Domare Ramdohr försökte undersöka genom Reichssicherheitshauptamt, som insisterade på en fällande dom. I slutänden lade Ramdohr ned fallet eftersom saken inte hade blivit klargjord av myndigheterna i Berlin. Ramdohr straffades genom att förflyttas från sin post, men han överlevde kriget för att kunna berätta (se Alfred de Zayas, The Wehrmacht War Crimes Bureau).

Det mest remarkabla vittnesmålet i Nürnberg var kanske det från SS-domaren Georg Konrad Morgen, som under en rutinundersökning av korruption rörande SS-officerare under driften av koncentrationsläger fick reda på dödandet i Lublin-Majdanek. Därifrån gick han vidare till att undersöka korruption i Auschwitz, fick reda på dödandet där, arresterade den högste politiske officeren där, Untersturmbannführer Grabner, och försökte få till stånd åtal mot bland andra Christian Wirth och Adolf Eichmann. Den 7 augusti 1946 sade han under ed: ”Till att börja med föreföll Wirths beskrivning helt fantastisk för mig, men i Lublin såg jag ett av hans läger. Det var ett läger som samlade hans offers tillhörigheter. Från högarna av saker – där fanns ett enormt antal klockor – var jag tvungen att inse att något fruktansvärt pågick [...]” (IMT, Vol. XX, s. 495). Den 8 augusti förklarade han att det fanns ett helt system av desinformation och förställning: ”Vissa judiska fångar med kopplingar utomlands valdes ut och förmåddes att skriva brev till utlandet där de berättade hur bra de hade det i Auschwitz, så att allmänheten fick intrycket att dessa välkända människor var i livet och kunde skriva och att de mådde bra.” (ibid., s. 506).

På frågan ”under normala omständigheter, vad hade du behövt göra efter att du hade fått reda på alla dessa fruktansvärda saker?” svarade Morgen ”Jag var en domare inom militär straffrätt. Ingen krigsrätt i världen skulle kunna ställa överbefälhavaren, för att inte säga statsöverhuvudet, inför rätta [...] det var inte möjligt för mig som Obersturmbannführer att arrestera Hitler [...] men under tiden hade fronten avancerat, Auschwitz var ockuperat och domaren som hade skickats dit var tvungen att upphöra [...] och i januari 1945 satte total desorganisation in vilket gjorde vidare rättsligt åtal omöjligt.” (ibid., s. 510). På frågan ”Ansåg du inte att det var din plikt att informera allmänheten eller att lätta ditt samvete på något vis genom att ropa ’mord’?” svarade Morgen: ”Jag var bunden av den grundläggande ordern nummer 1, angående sekretess rörande statens affärer, och kunde endast närma mig cheferna för de främsta departementen personligt. Något som helst misstag som jag skulle ha gjort när jag kontaktade andra departement skulle ha fått allvarliga konsekvenser för mig och skulle ha gett mina fiender en förevändning för att förhala utredningen [...] [dessutom var det så att] jag hade behövt ha tillgång till [...] pressen och radion, vilket jag inte hade. Om jag hade vräkt det ur mig i varje gatuhörn så hade ingen trott mig, eftersom detta system gick bortom mänsklig fantasi. Jag skulle ha låsts in som sinnessjuk” (ibid., s. 511).

Nürnbergdokumenten visar vidare att Himmler personligen hade tagit eden från de SS-kommandos som ålades morden på judar och förklarade uttryckligen att den som sade någonting om aktionen skulle dödas. (IMT, Bd. XXI, s. 533). Himmler underströk ytterligare vikten av sekretess i sitt ökända tal till höga SS-officerare som kände till Endlösung, när han den 4 oktober 1943 talade i Posen, inte om ”utrotningen” av judarna, utan om deras ”evakuering”: ”[Detta] är ett ärofullt blad som inte har omtalats och aldrig ska omtalas.”^[2] (Nuremberg Document 1919-PS, IMT, Vol. 29, s. 145). Och när runt 200 SS-folk som hade varit involverade i morden bad om att bli förflyttade till fronten, så blev de nekade tillstånd av Himmler på grund av att det var för riskabelt att skicka dessa SS-officerare för att blandas med de reguljära soldaterna. (Institut für Zeitgeschichte, München, IfZ-Archiv, ZS 1931, Treblinka Prozess. Der Leitende Oberstaatsanwalt bei dem Landgericht Düsseldorf, Gesch. Nr. 8 I Ks 2/64. Niederschrift Francke-Griksch).

Vittnesmålen från storamiral Karl Dönitz och general Alfred Jodl antyder på ett liknande vis avsaknad av någon verklig kunskap om Förintelsen. Är detta trovärdigt? Antagligen. Faktiskt är det så, om man är upptagen till 100% av att utkämpa ett ”totalt krig”, att man tenderar att koncentrera sig på ens egna överväldigande uppslukande militära plikter. Men hur var det med pressfolket? Hans Fritzsche, en av de tre personer som frikändes vid Nürnbergrättegångarna, var chef för nazi-radion. Den 18 juni 1946 vittnade han:

Jag, som en journalist som arbetade under den perioden, är fast övertygad om att det tyska folket var omedvetet om massmorden av judarna, och påståenden om detta ansågs vara rykten; officiellt förnekade gång efter gång [...] [N]är ryssarna, efter att de återtog Kharkov, påbörjade rättsprocesser under vilka dödande med gas nämndes för första gången. Jag sprang till dr Goebbels med dessa rapporter och frågade honom om hur det låg till. Han sade att han skulle få saken undersökt [...] Nästa dag skickade han mig en not innehållande ett förnekande [...] Dr Goebbels informerade mig utförligt att gasbilarna som nämndes i den ryska rättsprocessen var rent påhitt och att det inte fanns något verkligt bevis som stödde det. Det var inte utan anledning som folket som skötte dessa bilar sattes under strikt sekretessförbud. Om det tyska folket hade fått reda på dessa massmord så hade de definitivt upphört att stödja Hitler. (IMT, Vol. XVII, s. 181).

De ovanstående vittnesmålen vid Nürnbergrättegångarna har enorma konsekvenser för skuldfrågan. Men historiker har tydligen inte gjort sin läxa – eller så tycks de vilja ignorera dessa uttalanden, så att de kan upprätthålla deras förutfattade idé om kollektiv kunskap och kollektiv skuld.

Slutsatser

När jag bodde i Tyskland under 1970- och 1980-talet som en Fulbright-stipendiat och senare som en stipendiat för Max Planck-sällskapet, undersökte jag dessa saker i arkiven och intervjuade mer än 150 före detta militärdomare. Jag intervjuade även amiral Dönitz och Albert Speer. Jag är övertygad om att Führerbefehl Nr. 1 om sekretess faktiskt var framgångsrikt med att hålla Förintelsens fasa hemlig till de sista månaderna och veckorna av kriget. Förre kanslern Helmut Schmidt (SPD), en Wehrmachtofficer med vilken jag har korresponderat frekvent, har också återkommande försäkrat att han aldrig hade hört talas om det under kriget och först fick veta om Auschwitz efter kapitulationen. Är alla dessa människor lögnare? Jag tror inte det. Trots allt så hålls vissa statshemligheter hemliga – som, låt säga, Manhattanprojektet!

Det är avgörande att man förstår att Hitler visste att tyskarna inte skulle godkänna Förintelsen. Rykten förkastades som fiendepropaganda. Endast ett fåtal tyskar visste verkligen vad som försiggick, och många av dem begick självmord vid slutet av kriget för att fly från åtal. Andra gick in i motståndsrörelsen mot Hitler, just på grund av deras vetskap om vissa aspekter av Endlösung, även om de inte hade något sätt som de kunde klarlägga hela bilden på. Greve Helmuth James von Moltke, ledaren för den konspiratoriska ”Kreisauer Kreis”, hade tillgång till viss information eftersom han arbetade inom den militära underrättelsetjänsten. 1943 skrev han följande rader till sin förre Oxfordprofessor Lionel Curtis: ”i Tyskland så vet folk inte vad som händer.” Moltke själv kände inte till de sanna dimensionerna av brottet, eftersom han trodde att endast hundratusentals hade dödats – inte miljoner! (se Peter Hoffmann, German Resistance to Hitler, s. 132).

Ledaren för den tyska underrättelsetjänsten, amiral Wilhelm Canaris, och många andra gick på liknande vis in i motståndsrörelsen på grund av vad de hade lyckats få reda på om Förintelsen. De blev involverade i flera misslyckade attentatsförsök, mest beaktansvärt den 20 juli 1944. Detta var fallet med greve Claus von Stauffenberg, greve Peter Yorck von Wartenburg, Carl Goerdeler, och andra. Detta är, också, ett underutforskat kapitel av det andra världskriget. Det fanns mycket motstånd mot Hitler. Men de som vill förtala hela den tyska rasen som varandes ”eliminatoriska” antisemiter och födda angripare – dessa människor vill inte ens ha informationen som finns tillgänglig för alla i Nürnbergutskrifterna.

En grundlig undersökning av kollektiv kunskap och skuld har stor relevans, inte enbart för historieskrivning, utan för policyskapande och diplomati i det 21:sta århundradet. Vi borde tacka Pat Buchanan för att han är retstickan som har provocerat oss till att ta en andra titt.

Alfred-Maurice de Zayas är professor i internationell rätt vid The Geneva School of Diplomacy and International Relations och har tidigare tjänstgjort vid kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, som sekreterare för FN:s människorättskommitté, och som Chief of Petitions. Han är författaren bakom flera böcker, inklusive A Terrible Revenge: The Ethnic Cleansing of the East European Germans och Nemesis at Potsdam: The Anglo-Americans and the Expulsion of the Germans. Ni kan besöka hans webbplats här.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Denna översättning, av Skåneländaren, postades den 5 juli 2008.
[2] Min översättning av Himmlers ord baseras på de utskrifter som återfinns här (där orden kan läsas i sitt sammanhang, på tyska och engelska), och avviker en aning från det citat som återfinns i de Zayas’ originaltext.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Alfred-Maurice de Zayas, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/willing_executioners_the_holocaust_germans_and_collective_guilt/