Tänk er

Av Ron Paul, 9/3 2009

Tänk er för ett ögonblick att det någonstans i mitten av Texas fanns en stor utländsk militärbas, låt säga kinesisk eller rysk. Tänk er att tusentals beväpnade utländska trupper konstant patrullerade amerikanska gator i militärfordon. Tänk er att de var här med ändamålet att ”hålla oss säkra” eller ”främja demokrati” eller ”beskydda sina strategiska intressen”.

Tänk er att de opererade utanför amerikansk lagstiftning, och att konstitutionen inte gällde för dem. Tänk er att de då och då gjorde oavsiktliga fel eller agerade på grundval av dålig information och av misstag dödade eller terroriserade oskyldiga amerikaner, inklusive kvinnor och barn, vanligtvis med få till inga återverkningar eller konsekvenser. Tänk er att de installerade vägspärrar på vår mark och rutinmässigt sökte igenom och finkammade hela kvarter av hem. Tänk om amerikanerna var rädda för dessa utländska trupper, och med överväldigande majoritet ansåg att Amerika skulle må bättre utan deras närvaro.

Tänk om några amerikaner var så arga över att de befann sig i Texas så att de faktiskt slöt sig samman för att fördriva dem med våld, i försvar av vår mark och suveränitet, på grund av att statens ledarskap vägrade eller var oförmöget att göra det. Tänk er att de amerikanerna blev etiketterade som terrorister eller upprorsmakare på grund av sina försvarsåtgärder, och rutinmässigt dödade, eller fångade och torterade av de utländska trupperna på vår mark. Tänk er att ockupanternas attityd var att om de bara dödade tillräckligt många amerikaner så skulle motståndet upphöra, men i stället, för varje amerikan som dödades, tio till skulle ta till vapen mot dem, resulterande i ständig blodspillan. Tänk om de flesta av det utländska landets medborgare också ville att dessa trupper skulle återvända hem. Tänk om de valde en ledare som lovade att föra hem dem och sätta stopp för denna fasa.

Tänk om den ledaren ändrade sig så fort han tillträdde.

Verkligheten är den att vår militära närvaro på utländsk mark är lika stötande för människorna som bor där som väpnade kinesiska trupper skulle vara om de var stationerade i Texas. Vi skulle inte tolerera det här, men vi har under årtionden haft ett världsomspännande imperium och en mycket inkräktande utrikespolitik som skapar en hel del hat och agg mot oss.

Enligt vårt eget CIA var vår inblandning i Mellanösterns angelägenheter den främsta motiveringen till de fasansfulla attackerna den 11/9. Men i stället för att omvärdera vår utrikespolitik, har vi helt enkelt trappat upp den. Vi hade, sannerligen, rätt att ge oss efter dem som var ansvariga för 11/9, men varför känner så många amerikaner som om vi har rätt till en militär närvaro i runt 160 länder när vi inte skulle tolerera ens en utländsk bas på vår mark, av någon som helst anledning? Tänk på att de inte är ambassader, detta är militära anläggningar. Den nya administration ändrar ingenting väsentligt gällande det här. Att flytta runt trupper och leka med ordens betydelser åstadkommer inte de mål som det amerikanska folket har, som helt enkelt vill att våra män och kvinnor ska komma hem. 50.000 trupper lämnade kvar i Irak främjar inte freden mer än vad 50.000 ryska trupper i USA skulle göra.

Att stänga militärbaser och upphöra att bemöta andra nationer med hot och våld är inte isolationism. Det är det motsatta. Att öppna oss för vänskap, ärlig handel och diplomati är fredens och välståndets utrikespolitik. Det är den enda utrikespolitiken som inte kommer att köra oss bankrutta inom kort, vilket våra nuvarande handlingar med bestämdhet kommer att göra. Jag delar det amerikanska folkets besvikelse över den utrikespolitiska retorik som kommer från administrationen. Den sorgliga saken är att vår utrikespolitik så småningom KOMMER att förändras, som Roms gjorde, när alla budgetära och valutamässiga tricks för att finansiera den är uttömda.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090309_2735,TEMPLATE=postingdetail.shtml



Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Krigspartiets återkomst

Av Patrick J. Buchanan, 27/2 2009

”Riktiga män beger sig till Teheran!” brölade de neokonservativa, efter framgången för deras propagandakampanj för att få Amerika att marschera mot Bagdad och in i ett onödigt krig som har förspillt alla frukterna från vår seger i kalla kriget.

Nu är de tillbaka, på jakt efter det som alltid har varit deras stora mål: ett amerikanskt krig mot Iran. Det vore ett misstag att tro att de och deras medarbetare inte kan lyckas en andra gång. Betänk detta:

Då han blev vald av Israels president Shimon Peres till att bilda den nya regimen, deklarerade Likuds ”Bibi” Netanyahu: ”Iran försöker skaffa sig ett kärnvapen och utgör det största hotet mot vår existens sedan självständighetskriget.”

Som ett eko från Netanyahu skrek rubriker förra veckan om ett nytt alarmerande nukleärt genombrott av mullorna. ”Iran berett att bygga kärnvapen, säger analytiker”, sade CNN. ”Iran har tillräckligt med uran för att göra en bomb”, sade Los Angeles Times. Harmagedon tycktes vara nära förestående.

Tillfrågad om Irans kärnvapen i sitt vittnesmål inför senaten innan han blev tillsatt, slängde CIA-chefen Leon Panetta ur sig: ”Att döma av all den information som jag har sett, tror jag inte det finns något tvivel om att de försöker få den kapaciteten.”

På tisdagen fick Dennis Ross från Washington Institute for Near East Policy – en frontorganisation skapad av den israeliska lobbyn Aipac – ansvar för Iranfrågan. Aipacs främsta punkt på agendan? En amerikansk kollision med Iran.

I den neokonservativa Weekly Standard upprepar Elliot Abrams från Bushs Vita hus
Netanyahus linje, uppmanande Obama att sätta alla land-för-fred-överenskommelser med palestinierna på sparlåga. Varför?

”Den israelisk-palestinska konflikten är nu en del av en större strid i regionen om iransk extremism och makt. Israeliska tillbakadraganden nu riskerar att öppna dörren inte enbart till palestinska terrorister utan även till ombud för Iran.”

Kampanjen för att sammanfläta Hamas, Hizbollah och Syrien som nya ondskans axelmakter, en terroristkartell ledd av iranska mullor som är fast beslutna att bygga en atombomb och använda den på Israel och Amerika, har börjat. Helsidesannonserna och de syndikerade kolumnerna som kräver att Obama ska förgöra denna dödliga fara innan den förstör oss allesamman kan inte vara långt borta.

Men innan vi låter oss hetsas in i ytterligare ett onödigt krig, låt oss se över en del fakta som tycks säga emot krigspropagandan.

För det första, förra veckans bekräftelse av att Iran har tillräckligt med anrikat uran till en atombomb innebär inte att Iran håller på att bygga en atombomb.

För att konstruera en atombomb skulle de dryga 800 kilona låganrikat uran vid Natanz behöva gå igenom en andra kaskad av höghastighetscentrifuger för att producera cirka 25 kilo höganrikat uran (HEU).

Det finns inga bevis för att Iran vare sig har skapat kaskaden av höghastighetscentrifuger som är nödvändig för att producera HEU eller att Iran har avlett något av det låganrikade uranet från Natanz. Och inspektörerna från Internationella atomenergiorganet har fortfarande full åtkomst till Natanz.

Och snarare än att påskynda produktionen av låganrikat uran, är endast 4.000 av Natanz-centrifugerna i funktion. Runt 1.000 är overksamma. Varför?

Dr. Mohamed el-Baradei, som leder IAEA, tror att detta är en signal om att Teheran önskar att förhandla med USA, men utan att ge upp några av sina rättigheter till att anrika uran och driva kärnkraftverk.

För, till skillnad från Israel, Pakistan och Indien, varav ingen skrev under ickespridningsavtalet och alla bedrev hemliga program och byggde atombomber, skrev Iran under på NPT och har följt dess säkerhetsavtal. Det som de vägrar att acceptera är de mer vittgående kraven från FN:s säkerhetsråd eftersom dessa går längre än NPT och utsätter Iran för sanktioner för att de gör det som de har en laglig rätt att göra.

Dessutom har amiral Dennis Blair, som är USA:s underrättelsechef, just på nytt uttryckt konsensusen från 2007 National Intelligence Estimate att Iran för närvarande inte innehar och för närvarande inte strävar efter ett kärnvapenprogram.

Det väsentliga: Varken USA eller IAEA har avgörande bevis för att Iran har vare sig det klyvbara materialet för en bomb eller ett aktivt program för att bygga en bomb. De har aldrig testat en atombomb och har aldrig visat en kapacitet att göra en atombomb användbar som vapen, om de hade en.

Varför har vi då upphaussningen, hysterin, ropen efter ”Åtgärder denna dag!”? Det är för att leda bort Amerika från sina sanna nationella intressen och hetsa henne till att omfamna den främmande agendan från ett återuppvaknat Krigsparti som sin egen.

Inget av detta är ämnat att framställa iranierna som helgonlika själar som endast eftersträvar fred och framsteg. I likhet med Sydkorea, Japan och andra nationer med kärnkraftverk så kan de mycket väl vilja ha möjligheten att bryta sig ut ur NPT om det det skulle visa sig vara nödvändigt för att avskräcka, försvara sig mot eller besegra fiender.

Men det är inget hot mot oss för att rättfärdiga krig. Under årtionden levde vi under hotet om att hundratals ryska stridsspetsar kunde regna ner över oss inom timmar, och göra slut på vår nationella existens. Om avskräckning fungerade med Stalin och Mao så kan det fungera med ett Iran som inte har startat ett offensivt krig mot någon nation så länge som någon levande amerikan kan minnas.

Kan vi amerikaner säga samma sak?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30871


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Den långa reträtten

Av Patrick J. Buchanan, 20/2 2009

”Situationen i Afghanistan håller på att försämras”, sade president Obama, då han tillkännagav utstationeringen av ytterligare 17.000 USA-trupper.

”Jag är fullständigt övertygad om att man inte kan lösa problemet med Afghanistan, talibanerna, spridandet av extremism i den regionen, enbart med militära medel.”

”(D)et finns ingen militär lösning i Afghanistan”, säger försvarsminister Robert Gates. USA-befälhavaren general David McKiernan sade i går att styrkorna från USA och Nato är ”försatta i patt”.

Sådana medgivanden från vårt militära och politiska ledarskap under krigstid påminner om andra ord som hördes tillbaka i tiden år 1951, när general Douglas MacArthur höll sitt avskedstal till kongressen:

”(N)är krig väl har tvingats på oss”, sade MacArthur, ”finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det. Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.

I krig finns det ingen ersättning för seger.”

Men om seger över talibanerna har uteslutits av USA, har talibanerna uteslutit en seger över det amerikanska imperiet som kan mäta sig med den som deras fäder vann över Sovjetimperiet?

Vilket pris är vi beredda att betala, i ”mer tid utan ett avgörande”, för att avvärja ett sådant slut på ett krig som nu är inne på sitt åttonde år?

Det är bäst att Amerika förbereder sig för svåra dagar framöver.

För när man tar ett steg tillbaka från den dystra prognosen för Afghanistan, blir en ny verklighet tydlig. Den långa reträtten har börjat.

Oavsett om det är inom de 23 månader som general Petraeus förordar, eller de 16 månader som Obama lovade, kommer USA hem från Irak.

Reträtten från Centralasien är redan i gång. Fördrivna från K-2-flygbasen i Uzbekistan år 2005, har USA nu blivit beordrade att lämna Manas-flygbasen i Kirgizistan. Abchazien och Sydossetien, som slets bort från Georgien av Ryssland i augusti, kommer aldrig att återlämnas. Och vi vet alla om det.

Georgien och Ukraina, inser nu de flesta realister, kommer inte att släppas in i Nato. Vi kommer inte att strida med Ryssland över Krim. Och de amerikanska antirobot-robotar och radaranläggningar som George Bush avsåg att placera i Polen och Tjeckien kommer nu inte att placeras ut.

För Washington har saker på gång tillsammans med Ryssland, och priset för hennes samarbete är tillbakadragande av amerikanska militära styrkor från hennes bakgård och veranda. Och de varma ord som flödar mellan Moskva och Washington tyder på att överenskommelsen är gjord.

Med stigande spänningar i Korea, också, är det svårt att tro att president Obama kommer att förstärka markstyrkorna på halvön, när till och med Donald Rumsfeld presiderade över en nedskärning och en förflyttning av USA-trupper bort från den demilitariserade zonen.

I Latinamerika tycks USA ha förlikat sig med framväxten av en antiamerikansk radikalsocialistisk koalition, ledd av Venezuelas Hugo Chávez och omfattande Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Kuba.

President Bushs anhängare må klandra Obama för att han presiderar över en strategisk reträtt, men det är Bush-administrationen som försäkrade och påskyndade en sådan reträtt.

Som Robert Pape vid University of Chicago skriver i The National Interest: ”Amerika befinner sig i en nedgång utan motstycke. De självtillfogade såren från Irakkriget, växande statsskuld, allt mer negativa bytesbalanser och andra interna ekonomiska svagheter har kostat USA reell makt i dagens värld där kunskap och teknik snabbt sprider sig. Om de nuvarande trenderna fortsätter så kommer vi att se tillbaka på Bush-administrationens år som dödsstöten för amerikansk hegemoni.”

Papes hårda dom har sina rötter i hans historietolkning, att ”storleken på en ekonomi i förhållande till den hos potentiella rivaler avgör i slutänden maktens begränsning i internationell politik.”

Med andra ord, när en stor nations andel av världens produktion krymper, följer nationens strategiska position efter. Mellan 2000 och 2008 dök den amerikanska andelen av världens produktion från 31 procent till 23 procent, och väntas falla till 21 procent vid år 2013 – en nedgång på 32 procent på 13 år. Kinas andel av världens produktion under samma period kommer att mer än fördubblas till 9 procent.

Pape gick tillbaka till 1800-talet för att korrelera framväxten av stormakter som Storbritannien och den jämförbara tillväxten av deras andel av världens produktion. Han fann att Bush-nedgången saknar motstycke.

”Amerikas relativa nedgång sedan 2000 på runt 30 procent representerar en långt större förlust av relativ makt på kortare tid än något maktskifte bland europeiska stormakter ungefär från Napoleonkrigens slut till andra världskriget. Det är en av de största relativa nedgångarna i modern historia. Den är faktiskt, i storlek, tydligt distanserad av endast en annan stormaktsnedgång, Sovjetunionens interna kollaps 1991, som saknade motstycke.”

Med en ekonomi som fortfarande är tre gånger så stor som Kinas, fortsätter Amerika att vara världens mest kraftfulla nation, fullt kapabel att försvara alla sina vitala intressen. Vi kan, dock, inte längre försvara varje allierad till vilken vi gjorde ett åtagande under de sex årtiondena sedan Nato bildades.

Obamas uppgift: Bygg upp Amerikas produktiva kraft igen, och genomför ett strategiskt tillbakadragande från icke-vitala åtaganden.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30786


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Om att återinföra värnplikten

Av Ron Paul, 16/2 2009

Den nya administrationen har gjort en stor sak av idén med nationell tjänstgöring och frivilligarbete. Medan tjänstgöring till ens samhälles nytta definitivt är beundransvärd, så är det inte den federala regeringens sak att ”uppmuntra” till eller främja frivilligarbete. Dessutom så finns det oroande tecken på att nationell tjänstgöring skulle kunna förvandlas från frivillig till obligatorisk, eller de facto obligatorisk, exempelvis att tjänstgöring krävs för att erhålla akademisk examen, eller något i den stilen.

Träldom skulle avskaffas med det 13:e tillägget, men saker som Selective service* och inkomstskatt får mig att undra hur allvarligt vi verkligen tar på att försvara det som inte är annat än grundläggande frihet. Inkomstskatten förslavar arbetare under nästan 4 månader av ett år genom att konfiskera det som uppgår till alla deras löner under den tidsperioden. En värnplikt skulle kunna kräva själva ditt liv, utan ditt samtycke. Detta borde vara otänkbart i ett fritt samhälle.

Förespråkare för återinförande av värnplikten hävdar att den är nödvändig för att skydda friheten från fiender utomlands. Men de fiender till frihet som finns just här hemma då? Jag är övertygad om att det finns fler hot mot amerikansk frihet inom 16-kilometersradien av mitt kontor på Capitol Hill än som finns på resten av jordklotet. Om vi fick bort våra trupper från utländsk mark, är det mycket mer sannolikt att dessa upplevda utländska fiender till vår frihet backar tillbaka och låter oss vara. Vi har mer än tillräckligt med trupper för att sköta våra egna affärer och försvara oss själva. Det är endast för världsdominans som vi lider av truppbrist.

Likväl anser en del att rekryteringen till vår militär är för låg och att den yngre generationen inte villigt kommer att ställa upp för tjänstgöring, och måste rekryteras med våld. Jag tar stort avstånd från denna beskrivning av unga människor i dag. För det första tror jag att de inser att utrikespolitiken, så impopulär som den har varit under Bush, inte förändras nämnvärt under Obama, och har lite, om något, att göra med att försvara USA, och definitivt inte konstitutionen. För det andra är det många som ser vänner och bekanta som frivilligt har låtit sig rekryteras, och har lagt märke till hur soldaten och veteranen behandlas. Kanske istället för att klandra yngre generationer för att vara själviska, borde äldre generationer minnas sina löften till dem som frivilligt rekryteras till militärtjänstgöring och vara uppmärksamma på hur de behandlas. Varje hemlös veteran vid sidan av vägen, varje självmord, varje rapport om undermålig standard på veteransjukhus är ett tecken på hur vi sviker vår militär. Kanske borde vi titta på de frågorna om vi har problem med militär rekrytering, snarare än att trampa på friheten i namnet av att beskydda den.

Om inte det är tillräckligt med anledning, betänk att de flesta inom militären är emot värnplikt. Det finns en enorm skillnad mellan att tjänstgöra bredvid en annan frivillig, och att tjänstgöra bredvid en motvillig värnpliktig. Amerikaner behöver hålla utkik efter all propaganda som försöker föra oss tillbaka till värnplikten. Allt för ofta leder en bristfällig utrikespolitik till behovet av en värnplikt. Att avskaffa Selective service är en sak som vi skulle kunna göra för att motverka de försöken.

* Selective service är ett federalt organ vars huvuduppgift, som jag förstår saken, är att göra ett eventuellt införande av värnplikt enkelt och smidigt. Alla män som är amerikanska medborgare är förpliktade att registrera sig där inom 30 dagar från deras 18:e födelsedag (dessutom är en del utländska män mellan 18 och 26 år som bor i USA förpliktade att registrera sig). Selective service-systemet har dessutom gjort förberedelser för att inkalla vissa medborgare i åldrarna 20 till 54 år till tjänstgöring, om kongressen beordrar det. (Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Selective_Service_System) Övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090216_2679,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Obama och det stora spelet

Av Patrick J. Buchanan, 13/2 2009

Dagen innan Richard Holbrooke anlände i Kabul, anföll åtta självmordsbombare och beväpnade män justitie- och utbildningsdepartementen, dödande 26 och sårande 57.

Kabul var paralyserat då talibanerna uppvisade en förmåga att anställa förödelse inom hundra meter från presidentpalatset.

Anfallet kom medan president Obama både genomför en strategisk översikt och bestämmer hur många ytterligare amerikanska trupper som ska skickas.

Tidigare talades det om 30.000, vilket skulle föra upp USA:s totala antal till 63.000. Nu finns det rapporter om att Obama kanske inte kommer att sända mer än de tre brigader som lovades 2008, och endast en brigad nu.

Det är uppenbart att USA kollar sitt hålkort. Kan vi dra så att vi får en vinnande hand? Eller är denna hand en oundviklig förlorare – och vi måste begränsa våra förluster och avstå från potten? Det talas inte längre, någonstans, om ”seger”.

Ej heller är de diplomatiska nyheterna goda.

Förra veckan gav Kirgizistan oss sex månader för att lämna Manas, flygbasen som används för att försörja amerikanska styrkor. En vecka innan sprängde gerillastyrkor en bro i Khyberpasset, vilket kapade den 160 mil långa försörjningslinjen från Karachi till Kabul. Före det, bombade gerillastyrkor amerikanska lastbilsparkeringar i Pakistan.

Medan han var i Pakistan, fick Holbrooke berättat för sig av alla som han talade med att medan amerikanska Predator-räder kanske dödar talibaner och al-Qaida-folk, så är dödsfallen bland stamfolk i färd med att vända Pakistan mot oss.

Vad skulle ett vinnande av Afghanistan för demokrati gynna oss, om priset var en förlust av ett kärnvapenbeväpnat Pakistan till islamism?

Fördrivningen från Manas, efter att Kirgizistan tog emot rapporterade två miljarder dollar i bistånd från Moskva, väcker en fråga.

Återstartar Ryssland ”Det stora spelet” som hon spelade mot Viktorias imperium i Centralasien, som slutade med en brittisk-rysk entente 1907, vilken delade upp Iran i inflytelsesfärer, med båda sidorna överens om att hålla händerna borta från Afghanistan?

Då Ryssland har ett lika stort intresse av att undvika ett islamistiskt Kabul, och har bistått Natos försörjning av sina trupper, varför skulle Moskva försöka köra ut oss från en bas som är vital för krigsansträngningen?

Försöker Ryssland helt enkelt bli erkänt av USA som Centralasiens hegemon, den enda stormakten som bestämmer vem som får och vem som inte får använda före detta Sovjetbaser?

För om Manas stängs och Karachi-Khyber-Kabul-försörjningslinjen äventyras eller kapas, förefaller Obama endast ha tre alternativ.

Det första skulle vara att gå tillbaka, med mössan i handen, till Islam Karimov, den uzbekiske härskaren som är anklagad för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, och be honom återöppna Karshi-Khanabad-flygbasen (K2), från vilken vi förvisades 2005. Och vilket pris skulle Karimov begära?

Det andra är Rysslandsalternativet. Om Moskva nu har övertaget i de gamla Sovjetrepublikerna, vilket är Moskvas pris för att låta oss stanna i Manas eller använda andra Sovjetbaser över vilka de har vetomakt?

Svaret är uppenbart. Varken Georgien eller Ukraina ska föras in i Nato. Abchaziens och Sydossetiens självständigheter, som vanns i augustikriget mot Georgien, ska inte ifrågasättas. De amerikanska antirobot-robotarna som är planerade för Polen ska inte placeras ut.

I gengäld stoppar Ryssland all utplacering av robotar i Kaliningrad, binder upp sig för att återigen följa alla överenskommelser rörande konventionella styrkor i Europa och hjälper till med ansträngningen i Afghanistan. Ryssland går återigen med i Västvärlden, och Västvärlden håller sig borta från Rysslands veranda.

Bli inte förvånade om Ryssland gentemot ett översträckt amerikanskt imperium försöker ordna ett slut på Det stora spelet i Centralasien likt det som Nikolaj II:s ministrar erbjöd Edvard VII:s ministrar.

Och det tredje alternativet? Det är Iran.

Innan 11/9 var Iran mer fientligt till de antishiitiska talibanerna än vi var, och de har ingen önskan att se dem återvända. Teheran var faktiskt en anhängare till de amerikanska krigen i Afghanistan och Irak, då båda regerades av dödsfiender.

Den långa vägen för krigsmateriel från USA och Nato att nå Kabul via Iran skulle vara genom en Turkiet-Kurdistan-Iran-försörjningslinje. Den kortare skulle vara från iranska hamnar rakt in i Afghanistan.

Priset för en entente? Ett slut på det 30-åriga kalla kriget mellan USA och Iran och en strategisk uppgörelse där Iran tillåts utveckla fredlig kärnkraft, under uppsikt, USA häver sitt embargo, och regimskifte överlåts till det iranska folket.

President Ahmadinejad, som inte är någon dumbom, och som står inför ett ovisst val i år, signalerar redan intresse i förhandlingar med Obama.

En komplikation. Hur skulle ”Bibi” Netanyanhu och Avigdor Lieberman betrakta ett amerikanskt-iranskt närmande – för att förhindra en talibansk triumf i Kabul?

Trots det, om talibanernas fiender i Ryssland, Iran, Pakistan och Centralasien inte hjälper oss, kan detta krig inte sluta väl. Och om de inte vill hjälpa till, borde Obama begränsa Amerikas förluster, komma hem och låta deras grannar hantera en segerrik talibanrörelse.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30698


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Botemedel för vår ekonomiska sjukdom

Av Ron Paul, 2/2 2009

Jag har nyligen, vid flera tillfällen, fått möjlighet att på diverse nyhetsprogram diskutera ekonomin och vad som är fel med det så kallade ekonomiska stimulanspaketet. Jag har gång på gång sagt vad vi inte borde göra, och nu skulle jag vilja förklara vad vi borde göra.

Men för att förbättra situationen, måste du först ha en ordentlig förståelse av hur vi hamnade här. Statliga policys och central planering skapade husbubblan som nu håller på att kollapsa. För runt ett årtionde sedan gjorde staten utökat husägande och överkomliga bostäder till en offentlig målsättning. Genom Fannie Mae, Freddie Mac och marknaden för andrahands-inteckningslån, sporrade staten till kreativ billig avbetalning, mer allmänt tillgängliga inteckningslån-produkter, och avskräckte från det förgångnas marknadsprövade lånestandarder. Federal Reserve höll räntorna artificiellt låga, vilket tillförde mer bränsle till denna eld. Många relaterade sektorer blomstrade tillfälligt på grund av detta, och många människor kom in i hem som de annars inte skulle haft råd med. Den ökade efterfrågan på bostäder gjorde att priserna sköt i höjden tills bostäder på många marknader blev ännu mer oöverkomliga, vilket tvingade fram ännu fler kreativa inteckningslån, och försatte husägare i omöjliga lånefinansieringssituationer. Många riskfyllda investeringsformer, såsom inteckningslån-uppbackade säkerheter, derivat, och bytesaffärer med fallerade krediter, växte fram ur denna ohållbara situation. Då pantövertagandena började, kom korthuset att börja rasa. För många människor har förväxlat symtomen och smärtan från kollapsen med de problematiska policys som orsakade bubblan, som är det som verkligen behöver behandlas.

Först och främst, precis som att det bästa botemedlet för en baksmälla är att inte dricka så mycket, är en recession det bästa botemedlet för en recession. Det är dags att nyktra till och återvända till förståndig fri marknad, risk och belöning, tillgång och efterfrågan, utan politisk intervention. Politiker är bra på att värna de speciella intressenas behov, men mycket dåliga på att avgöra vad som behöver äga rum på marknaden. Staten borde hålla sig till att bestraffa bedrägeri och att upprätthålla kontrakt. När de använder skattelagstiftning, byråkratiska departement och deras manipulativa regler och förordningar till att diktera socialt och ekonomiskt uppträdande, hamnar vi i en situation med störningar och felinvesteringar. Att rädda banker, fortsätta misslyckade Fed-policys och belasta skattebetalaren med giftig skuld kommer att förvärra smärtan, och bestraffa den oskyldige.

Om kongressen verkligen ville göra något vettigt, skulle de sänka skatterna. Helst skulle vi avskaffa inkomstskatten helt och hållet och få bort Internal Revenue Service från ekonomins rygg, vilket vore till enorm fördel. Vi borde även skära ned på spenderandet, ta bort vartenda okonstitutionellt departement och program, varenda slösaktig statlig inkräktning på folkets frihet och pengar, med vårt massiva utländska imperium som startpunkt. Kostnaden för vårt imperium håller på att få oss på knäna, precis som den gjorde med Sovjetimperiet. Kongressen borde avskaffa Federal Reserve och ta tillbaka dess ansvarsområden, för att säkerställa sunda pengar utom räckhåll från starka bankintressens manipulation.

Detta skulle innebära verklig förändring och verklig ekonomisk stimulans. Planerna som diskuteras i Washington handlar bara om mer av samma sak. Så länge som ingen på allvar överväger botemedlet, kommer vi tyvärr att förlänga sjukdomen.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalmeddelandet gjordes av Ron Paul, det kan höras här:
http://www.lewrockwell.com/paul/paul503.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.