Besvarande mina respondenter

Postad av Paul Gottfried den 15 april 2008


Min senaste fullängds-essä^[1] på Taki framkallade så många tankfulla kommentarer, inklusive essäer av Daniel Larison^[2] och Richard Spencer (och ett långt inlägg av Gerald Russello på American Conservatives webbplats), att jag producerar detta detaljerade klargörande. Den centrala kritiken i kommentarerna som har mottagits var mer eller mindre det följande: För det första så har jag överdrivit skillnaden mellan de paleokonservativa och den yngre generationen av dem som attackerar de neokonservativa från höger. Båda grupperna har sagt ungefär samma saker om välfärdsstatens ondska, dåraktigheten av att basera en utrikespolitik på Wilsonsk retorik, och vänsterursprunget och vänsterkosmologin hos de neokonservativa härskarna av den ”konservativa rörelsen”. Det kan inte göras någon större åtskillnad bland högerfolk baserad på generationsskillnader. Där de skiljer sig åt, enligt Russello, är att paleos visar en djupare kunskap om filosofi och historia än de som kommer efter dem gör. Den skillnaden tyder på en större intellektuell räckvidd för de palokonservativas sida, som har lyckats vara mer än ”journalister och aktivister”.

Mina respondenter är kanske inte är medvetna om detta faktum, men Heritage Foundations Policy Review publicerade 1986 en artikel beställd från mig om framträdande andragenerations-paleokonservativa. Nästan alla de egenskaper jag nu associerar med post-paleo-högern är de som jag då tillskrev de paleokonservativa, som då för det mesta var mellan 40 och 50 år. Men mina bedömningar av hur paleokonservatismen skulle utvecklas visade sig inte vara korrekta; en dominerande anledning till denna felbedömning är att tiderna inte gynnade vår sida. Utan eutuxia^[3] eller Fortuna i ens läger, och i synnerhet stående inför en svår och mäktig fiende, har en politisk högerrörelse ingen större chans att komma någonstans i vår tid och vårt samhälle.

Det som skiljer de två högergrupper som jag diskuterar från varandra är mer än en åldersskillnad eller vitheten på håret hos den äldre gruppen. De paleokonservativa är för det mesta rotade i världsåskådningen och mentaliteten hos den efterkrigstida konservativa rörelsen, och förutom deras temporära allianser med den politiske vilden och antikrigs-libertarianen Murray Rothbard, såg de vanligtvis den konservativa rörelsen som något som kunde räddas. Det kalla kriget och det republikanska partiet hade ett formande inflytande på det paleokonservativa sinnet. Förutsägbarheten med vilken Pat Buchanan alltid har funnit ett sätt att i elfte timmen sluta upp kring den republikanske presidentkandidaten, inklusive W, och lovorden som Pat, Paul Craig Roberts, Charley Reese, och andra paleos från deras generation skänker till Reagan och andra republikanska presidenter avslöjar deras politiska referenspunkter. Min bok om den konservativa rörelsen har inte genererat några kommentarer från denna generation av paleokonservativa men den har fått uppmärksamhet från de postpaleokonservativa. Anledningen kan vara att mina attacker är riktade mot hela den efterkrigstida konservativa rörelsen. Till skillnad från mina tidigare behandlingar av ämnet är min nya bok inte försiktigt begränsad till några få neokonservativa mål. De postpaleokonservativa har inga problem med att diskutera ett verk som är kritiskt mot en rörelse och ett politiskt parti som de ser som korrupt och arkaisk(t).

Postpaleos är också mindre hämmade när det gäller att diskutera ämnen vilka för de paleokonservativa tydligt har varit borta från dagordningen sedan Sam Francis’ död, till exempel kognitiva skillnader mellan raserna, förtjänsten av att orsaka en svår förlust för GOP^[4] mot dess mera öppet vänsterorienterade opposition som en förutsättning för en omgruppering inom högern, och olika sorters nietzscheansk kritik av kristendomen. Även om sådan öppenhet till hållningar som hade förnärmat den amerikanska konservativa rörelsen för tjugofem år sedan inte alltid utmärker alla postpaleos, är deras distans till tänkesättet hos en rörelse till vilken de aldrig tillhörde typisk för dem. På vissa sätt är de också mindre borgerliga och mer tydligt yuppie än gruppen som de är destinerade att ersätta. Men de är också mer tydligt kopplade till en amerikansk höger som existerade innan den efterkrigstida konservativa rörelsen dök upp.

Notera att jag inte ger en beskrivning som nödvändigtvis passar mina preferenser. Generationsmässigt känner jag mig mer kopplad till de paleokonservativa, som vid det här laget kanske betraktar mig som en belastning, än till dem som tar deras plats. Jag delar också Gerald Russellos fäbless för teoretiker framför aktivister men här kan vissa modifikationer vara på sin plats. Ett, det finns inget som tyder på att postpaleos inte funderar över sin historiska situation eller att de har läst i mindre omfattning än den generation som grundade den efterkrigstida konservativa rörelsen. Ej heller är de unga bidragarna till denna webbplats [originaltexten publicerades på Takimag.com, övers. anm.] mindre militanta aktivister än dem som grundade National Review 1955. De är helt enkelt mer alienerade från den ”konservativa rörelsen” och dess vänsterliberala understödssystem än sina föregångare. Två, det som är livsviktigt för varje politisk rörelse är aktivism. Problemet med den sortens aktivism som de från min generation kritiserade var dess tanklösa stöd för GOP och dess krypande för ledarna för neokonservativa stiftelser. Om vår sida ska komma någonstans behöver vi våra egna påstridiga aktivister. Annars kan vi resignera och förlika oss med att mötas i städskrubbar av krympande dimensioner. Anledningen till att Jonah Goldberg nu bor på Glenn Beck show, medan dess värd inte har visat något intresse för mig eller den briljante herr Russello är att herr Goldberg har framgångsrika aktivister bakom sig. Man kan fnysa åt den publicitet som Goldberg solar sig i, men alternativet är att inte vinna någon allmän uppmärksamhet.

Slutligen, låt mig beröra den känsliga frågan om religiösa tvister. Medan den protestantiska reformationen bidrog socialt och ekonomiskt till de tidiga vågorna av europeisk modernisering, precis som den katolska världen gjorde när det gällde fysik och kosmologi, bidrog ingen sida i 1500-talets religiösa schism till våra nuvarande problem i den samtida västvärlden. Dessutom, idén att katoliker på något vis motstått nutida vänstertrender mer effektivt än protestanter är uppenbart oriktig. I den engelsktalande världen har katoliker för det mesta placerat sig politiskt och socialt till vänster, och sådana traditionellt katolska länder som Spanien och Irland är minst lika upplösta som deras protestantiska grannar. Faktumet att Holland nu har en katolsk majoritet har inte resulterat i att det landet har rört sig mot den sociala eller kulturella högern. Även om det finns katolska undantag från regeln, i synnerhet i Östeuropa, hittar man samma sorts undantag i protestantiska länder som har blivit relativt förskonade från den sena modernitetens syror. Medan det flamländska Vlaams Belang till stor del är katolskt, är de schweiziska konservativa som leds av Christoph Blocher övervägande kalvinister. Ingendera av dessa framgångsrika grupper av europeiska anti-mångkulturalister beter sig dock som den antikatolske skränfocken James Hagee eller som de mer nitiska antiprotestanter jag har stött på inom den amerikanska högern. Europeiska högerpopulister av alla trosriktningar visar solidaritet i att försvara sin gemensamma civilisation. Det sista som högern behöver vid det här laget är en återgång till 1500-talets religionsstrider.

När det gäller denna fråga tänker jag återkommande på ett speciellt förbryllande uttalande som jag hörde från en nylig katolsk konvertit som berättade för mig att USA hade varit ett ”utmärkt land om det bara hade varit katolskt”. Min tanke när jag hörde detta var att min interlokutör inte hade betraktat världen på väldigt länge. Varför gäller hans förmenta katolska tillgång inte för vår norra granne Quebec, en tidigare agrar region som nu vältrar sig i statspåtvingad, antikristen PK? Quebecs katolska historia, övervägande katolska befolkning, och bourbonska flagga med franska liljor har inte på något vis förhindrat dess nedgång till mångkulturellt mörker. Quebec lyckades faktiskt dumpa sin ärvda politiska och kulturella karaktär under mindre än två generationer. Det genomgick samma u-sväng som det en gång kalvinistiska Holland gjorde under samma tidsspann. Det är därför osannolikt att USA, om det hade varit ett katolskt land 1790, skulle ha undvikit de kulturella härjningar som hemsökte den andra halvan av 1900-talet – eller att dess katolska invånare skulle ha befunnit sig mindre långt ut på vänsterkanten än vad många av dem gör vid denna tidpunkt.

Gällande alla kristnas nyhedniska kritiker till höger, är jag förbluffad över att sådana intellektuella tror sig ha någon fungerande lösning på det som plågar vår civilisation. Dessa kritiker lägger vanligtvis fram en kraftigt uppfräschad, noga utvald version av vad antikens folk verkligen trodde; eller så agerar de som om vi kan få folk som har upphört att tro på den bibliska gudomen att bygga sina liv kring Woden, Jupiter eller någon annan förkristen gud. Som Carl Schmitt korrekt noterade, ”historiska sanningar är sanna endast en gång”. Det är inte mer sannolikt att kristna som har avfallit från sin tro skulle ta till sig grekisk-romerska eller germanska gudomar än att de skulle begrava avlidna släktingar i egyptiska pyramider. Även om det naturligtvis finns excentriska eller bokälskande undantag, ofta boende i sina änkemödrars källare, talar jag om regeln och inte de isolerade undantagen från den.

_________________________________________


Översättarens anmärkningar:

[1] Essän finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/en-gravskrift-ver-paleokonservatismen.html
[2] Daniel Larisons replik finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/efter-paleokonservatismen.html
[3] ’Eutuxia’ är mig veterligen ett grekiskt ord som kan tolkas som ’god tur’.
[4] ’GOP’ är en förkortning för ’Grand Old Party’, som i sin tur är ett smeknamn på USA:s republikanska parti.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/responding_to_my_respondents/

Efter paleokonservatismen

Postad av Daniel Larison den 7 april 2008

Paul Gottfried har skrivit* en gravskrift över paleokonservatismen, och den kommer säkerligen att generera ganska mycket kontroverser bland paleos och till och med bland dem som kanske mer identifierar sig med det som han kallar för ”post-paleo-högern”. Det finns en hel del i den att fundera över. Jag är inte säker på att jag håller med om att paleokonservatismen är död eller döende. I framtiden kommer den kanske inte att vara mindre marginell än vad den är i dag, men jag förväntar mig inte att den ska försvinna. Ibland har jag sett folk omnämna mig som ”neo-paleo”, vilket är en så klumpig och bisarr beskrivning att jag hoppas på att aldrig få se den igen, så jag kan måhända på något vis betraktas som ”post-paleo”, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad som skiljer ”post-paleo” från det som föregick detta, möjligen förutom generationsskillnaden.

Vad är ”post-paleo-högern”? Dr Gottfried säger:

Denna post-paleo-höger kommer att följa de paleokonservativa när det gäller att bryta med den ”konservativa rörelsen” som den nu existerar eller som den har blivit rekonstruerad sedan 1980-talet. Den kommer att sträva efter att återvända till de konstitutionellt liberala traditionerna hos anti-New Deal-koalitionen. Decentralisering, begränsning av invandring som en källa till social oro och som en ursäkt för expansionen av statens sociala ingenjörskonst, och det totala förkastandet av en global demokratisk utrikespolitik kommer antagligen att vara grundpelarna för den nya politiska grupperingen. Något som är mycket viktigt är att dess förespråkare inte kommer att ha några ”patriotiska” illusioner om vår managerial regime.

Jag håller definitivt med om att dessa borde vara prioriteringarna, oavsett om man vill kalla det för paleo eller post-paleo, men för mig tycks det som att ”post-paleo-högern” i grunden har samma prioriteringar och mål som paleokonservativa har haft under de senaste tjugo åren och ännu längre tillbaka och att ”post-paleo-högern” har anammat dem tack vare paleokonservativas argument. Så ”post-paleo-högern” tycks vara en andra våg eller andra generation av paleokonservatism. Dr Gottfried säger att den nya koalitionen inte kommer att vara ”en paleo-koalition”, men vad betyder detta? Kommer inte prioriteringarna konstitutionalism, decentralism, invandringsbegränsning och förkastande av demokratistisk hegemoni att fortsätta att locka en koalition som i stora drag liknar de väljare som backade upp herr Buchanan i hans försök att bli president?

Dr Gottfried har rätt i att den stora obalansen gällande resurser och institutionellt stöd har varit avgörande för neokonservatismens framgång, och han har även rätt i att dess uppgång har varit en del av en speciell uppsättning historiska omständigheter som kommer att försvinna. Vanligtvis varar institutionellt stöd för idéer längre än dessa idéers relevans eller inflytande, så tyvärr kan vi vänta oss att neokonservatismen i någon form kommer att fortsätta i åratal framöver. Jag är faktiskt rädd att den kan återfå styrka under nästa administration, oavsett om den är i opposition eller i regering, eftersom dess anhängare och försvarare kommer att fortsätta att hävda att den ”riktiga” neokonservatismen aldrig riktigt prövades under Bush-åren. (Så lyder ideologens självrättfärdigande: idén var perfekt, men vi gick helt enkelt inte långt nog, och dessutom så blev vi hela tiden utsatta för sabotage från kontrarevolutionärer.) En Obama-administration kommer att låta de neokonservativa konsolidera sin position inom högern och spela sin normala roll som den ”respektabla” oppositionen, medan en McCain-administration skulle ge dem en viss bekräftelse och nytt beskydd.

I den utsträckning som högersympati för Obama representerar en ”post-paleo”-acceptans av ”ju sämre desto bättre”, har jag ett visst hopp för en sådan post-paleo-rörelses möjligheter, även om samma argument kanske skulle kunna hävdas för en McCain-seger som ytterligare avslöjar neokonservativa villfarelser. Om det å andra sidan handlar om att stödja Obama på grund av den felaktiga tron att Obama faktiskt är betydelsefullt ”bättre”, så tror jag att den kommer att ha avslöjat sig vara föga mer än en modebetingad pose utan någon långvarig lockelse. Det finns en viktig skillnad mellan ”jag är konservativ och jag stödjer Obama eftersom jag vet att hans vinst kommer att bidra till en kraftig backlash mot Washington och etablissemangets konsensus till följd av hans fruktansvärda policys” och ”jag är konservativ, men jag stödjer Obama!” Det förra är en beräkning av vad som skulle vara i ens bästa långsiktiga intresse, medan det senare framstår som ett uttryck för att vilja vara trendig och up-to-date. Hur ”post-paleos” förklarar sitt stöd för Obama, om de stödjer honom, kommer att ha en avgörande betydelse för huruvida de är effektiva i att fungera som en ”motkraft” mot neokonservativa och deras allierade.

* Den essä av Paul Gottfried som Larison refererar till finns i svensk översättning här, övers. anm.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/after_paleoconservatism/

En gravskrift över paleokonservatismen

Postad av Paul Gottfried den 6 april 2008


I oktober 2004, svarade min långvarige vän Sam Francis på en nylig kommentar av Franklin Foer i The New York Times om de paleokonservativa som en växande antikrigs-opposition mot de neokonservativa. Foer, en redaktör på New Republic, trodde att ett nederlag för Bush i valet hösten 2004 kanske skulle leda till ett förkastande av hans neokonservativa rådgivare och till att den Gamla högern åter kom i gunst. Sam och jag hade våra tvivel. I ett brev som publicerades i the Times, noterade jag att obalansen mellan de två sidornas styrkor var så överväldigande att oavsett vad som hände i valet, var det osannolikt att de paleokonservativa skulle vinna inflytande. Sam erbjöd denna tolkning: ”En Bush-seger skulle med större sannolikhet innebära deras [de paleokonservativas] utradering eftersom neokonservativ dominans skulle låsas fast. Men även om Bush förlorar, är det tveksamt om särskilt många republikaner skulle hoppa på paleo-tåget”. För Sam representerade detta en iögonfallande historisk motsägelse: trots den dåliga publicitet som de paleokonservativa tog emot var han övertygad om att ”fler vanliga konservativa håller med dem än de neokonservativa”. Därför, om de ”kunde lära sig att spela mer effektivt, kunde de dela ut en bättre hand till sig själva i framtiden, även om det är utanför det republikanska partiet.”

Med tillbörlig respekt för min nu döde kamrat, tror jag inte att det största problemet för de paleokonservativa har varit deras oförmåga att spela kort effektivt. Deras avsaknad av resurser ställda inför en sant formidabel opposition är så stor att jag inte har en aning om vad för slags kortkombination som skulle fungera för dem inom en överskådlig framtid. Deras åldrande, förbittrade ledare har spenderat så lång tid stridande i skyttegravarna att de har börjat vända sig mot varandra. Den oupphörliga harangen mot protestanter som vissa katolska paleos nu ägnar sig åt är både löjlig och kontraproduktiv. Vi lever i ett övervägande protestantiskt land vars institutioner (innan de korrumperades) var knutna till ett tydligt kalvinistiskt samhälle. (För protokollet så var kalvinister i majoritet bland sydstatare såväl som bland yankees.) Att uttala sig entusiastiskt om storheten hos den katolska medeltiden fungerade väl i det tidiga 1800-talets Frankrike och Rhenlandet, men vid det här laget är sådana lyriska eruptioner (tillsammans med uttalad avsmak för reformationen) en aning malplacerade. Det som amerikanska traditionalister behöver försvara är en svårt denaturerad liberal protestantisk statsform som snabbt är på väg att förfalla. Jag begriper inte hur åberopanden av Maria Stuart och Pius IX ska komma att rädda vårt politiska samhälle, eller de ännu mer förfallna katolska regionerna av västra och södra Europa.

Notera att detta inte är en kommentar om europeiska kontrarevolutionära tankegångar och absolut inte om den samlade medeltida filosofin. Jag pratar bara om den graden till vilken vissa paleos har förfallit till en karikatyr av det som Peter och Brigitte Berger skrev om dem i Commentary 1987, i en beskrivning som för övrigt inte var sann vid tidpunkten då den skrevs. Enligt paret Berger var de neokonservativas opponenter till höger nymedeltida katolska romantiker som inte hade något gott att säga om den moderna världen. Till följd av ålder och frustration, kan de paleokonservativa vara på väg mot att faktiskt förtjäna denna stereotyp.

Det fanns dock en tid, ungefär mellan mitten av 1980-talet och det tidiga 1990-talet, när de paleokonservativa såg ut som en upprorsstyrka. 1992 fann de i Pat Buchanan en kraftfull utmanare om presidentposten, tillika en som lyssnade på deras råd. De paleokonservativa och paleolibertarianerna hade bilagt gamla dispyter och samlats i John Randolph Club, en grupp vars möten i Washington samlade journalistiska dignitärer, inklusive – men absolut inte enbart – Buchanan. Även om National Review under det tidiga 1990-talet hade lierat sig med Commentary-gänget, fortsatte Buckley själv att hålla kanalerna öppna till det andra lägret. Observatörer från NR och den då okände David Frum kom till Randolph Club-möten. Ett tal som hölls av Murray Rothbard vid en sådan samling den 18 jan 1992 har blivit legendariskt. I det så lade han fram sin berömda vision av ett ”upphävande av det tjugonde århundradet”:

Med inspirationen av Sovjetunionens död framför oss, vet vi nu att det kan göras. Med Pat Buchanan som vår ledare ska vi slå sönder socialdemokratins klocka. Vi ska slå sönder Great Societys klocka. Vi ska slå sönder välfärdsstatens klocka.

Vi ska slå sönder New Deals klocka. Vi ska slå sönder Woodrow Wilsons New Freedoms och ständiga krigs klocka. Vi ska upphäva det tjugonde århundradet.

Rothbards djärva retorik väckte avsevärd uppmärksamhet genom hela landet.

Så gjorde även en kommentar 1989 av vänsterreportern Daniel Lazare, att ”trots deras tillbakablickande idéer har traditionalisterna ungdomens fulla vigör, medan de neokonservativa efter åtta år av Reaganism och mindre än ett år av Bush, börjar visa sin ålder.” Detta var även intrycket som John Judis hade givit i sina essäer om de ”Konservativa krigen”, som hade blivit publicerade i The New Republic tre år tidigare. På basis av de efterforskningar som jag hade gjort för den andra upplagan av The Conservative Movement, observerade Pat Buchanan 1991 med förakt att ”de neokonservativa är endast lopporna på den konservativa hunden”, och antog att de var ett problem som snart skulle tas bort. En sådan åsikt föreföll inte udda.

Även om jag trodde att Pat var överoptimistisk, verkade det då för mig som att de paleokonservativa hade vind i seglen. Det var min konklusion i den andra utgåvan av TCM, även om den som konsulterade kapitlen om neocon-finansiering skulle ha lärt sig att våra fiender till sitt förfogande hade mer än hundra gånger den årliga finansiering som vi hade. De hade även sina kolumnister väl utspridda över hela den liberala pressen; och de hade sina anhängare drivande kommersiella tryckerier och förskansade i elituniversitet. De neokonservativa var uppenbarligen en del av det liberala etablissemanget, medan vi snart skulle bli det som vi då kallade våra motståndare, ”inkräktare på högern”.

Det var en osmaklig gesäll, då skrivande för National Review, William McGurn, som framhöll den verkliga obalansen mellan de motsatta sidorna i hans nedlåtande kommentarer om Murrays Randolph Club-tal. Enligt McGurn så var den neokonservativa paniken, som i synnerhet kom från Heritages president, onödig. De paleokonservativa skulle inte komma någonstans ”när väl deras presidentkandidat hade försvunnit”. Deras talesmän hade stil, och de intog reaktionära positioner som väckte uppseende, i synnerhet gällande invandring, men de hade inte mycket av de tillgångar som deras motparter hade.

En jämförelse som här kommer i åtanke är mellan, å ena sidan, Holland och Sverige och, å andra sidan, Frankrike och England som stormakter runt 1650. Även om de två mindre makterna såg imponerande ut under den tidiga moderna perioden till följd av någon speciell, temporär fördel, såsom en effektiv handelsflotta eller en vältränad infanteristyrka, skulle skillnaderna mellan dessa regionala makter och de mer befolkade och rika europeiska länderna i slutänden bli avgörande. Den i grunden svagare sidan kunde fås att se mer kraftfull ut än sin motståndare, men endast under en kort tidsperiod. På ett liknande vis såg de paleokonservativa en gång under en kort period ut att vara ett större hot mot de uppåtstigande neokonservativa än de egentligen var – och den illusionen kunde hållas vid liv från Reaganadministrationens slut till och med George Bush den äldres första period.

Paleosidans svagheter visade sig så småningom: plågsamt begränsad finansiering, utestängning från riksmedian, förtalade som ”rasister” och ”antisemiter”, och slutligen, stridigheter inom deras egna led. Blickandes tillbaka var allt detta förutsägbart, även om det för mig var svårt att fatta hur totalt fallet kom när det anlände. Ett exempel på obalansen till vilken jag refererar är de olika öden som drabbade två nyliga böcker om amerikansk konservatism, en publicerad av mig, den andra av David Frum. Medan min bok inte har sålt fler än 700 exemplar på engelska (även om den tydligen går bättre i rumänsk översättning), har Frums verk sålt ungefär 100 gånger så många. Den har även i stor utsträckning blivit recenserad i rikspressen, och har blivit gullad med av liberala såväl som neokonservativa kolumnister, och mest skamlöst av den förutsägbare neocon-lismaren E.J. Dionne i (den kvasi-neokonservativa) Washington Post. Min egen bok har knappt blivit recenserad överhuvudtaget och de enda annonser för den som jag har sett är de som jag har betalat för.

Min utgivare, Palgrave-Macmillan, menar att det finns föga intresse för min bok bland journalister, trots det anmärkningsvärda faktum att den samtidigt kommer ut på flera utländska språk, inklusive ryska. Mina idéer är uppenbarligen inte acceptabla för vår rikspress, som inte har något intresse av att sprida min ”alternativa tolkning” av vad som har hänt med den amerikanska högern sedan 1950-talet. (Behändiga lögner fungerar tydligen bättre!) Men min bok är endast ett isolerat exempel på ett mycket större problem för vår sida, nämligen obalansen gällande resurser som gör det möjligt för liberalerna och de neokonservativa att mörklägga en hel politisk inriktning och den verklighetsbild som presenteras av dem som identifieras med den. Om vi förfogade över ekvivalenten till FOX News, The Wall Street Journal, och ungefär hälften av ledarside-utrymmet i rikspressen, skulle våra åsikter antagligen få samma uppmärksamhet som David Frums.

Oavsett vilka problem som vår sida står inför, förefaller det dock inte sannolikt att de neokonservativa och deras möjliggörare kommer att kontrollera ”den amerikanska högern” för alltid. Liksom de paleokonservativa, men på ett mycket mer dramatiskt och framgångsrikt vis, är de neokonservativa produkter av ändrade historiska omständigheter, och som Carl Schmitt en gång klokt observerade: ”En historisk sanning är sann endast en gång.” Det finns ingen anledning att anta att de speciella omständigheter som hjälpte de neokonservativa under deras framväxt till att få total kontroll över den etablerade högern kommer att fortsätta att vara rådande för alltid. Den framväxten var beroende av tidsbundna förutsättningar: välvilligt inställda gynnares mediedominans (varav många var barn och barnbarn till östeuropeiska judiska invandrare), slutförandet av en bisarr allians mellan delar av denna mediaelit och dispensationalistiska kristna, det republikanska partiets och den efterkrigstida konservativa rörelsens nedfärd till ett intellektuellt tomrum, och sammansmältningen av högern med marxistisk och/eller jakobinsk revolutionär ideologi. Därför är det dåraktigt att tro att den nuvarande maktkonstellationen kommer att förbli på plats utan förändring.

Ännu mindre sannolikt är det att de paleokonservativa kommer att fortsätta att spela rollen som den underlägsna, förlöjligade oppositionen till det neocon-liberala etablissemanget. Denna nuvarande högeropposition kom i spel när de neokonservativa tog över den konservativa rörelsen på 1980-talet. Dess bedrift var att ha fortsatt strida mot en formidabel, världshistorisk motståndare, men den har inte varit kapabel att göra några framsteg i denna konfrontation. Och med ännu större säkerhet än deras fiender, som fortfarande är berusade av maktens arrogans, kommer de paleokonservativa inte att vara kvar för alltid.

Just nu är en motkraft till den neokonservativa dominansen på väg att materialisera sig. Den består främst av yngre (trettio-någonting) skribenter och politiska aktivister; och även om de fortfarande är starkt underfinansierade, bygger denna uppåtgående generation broar till höger. Deras kontakter är med desillusionerade, tidigare allierade till den ”konservativa rörelsen” och med dem som gladeligen skulle hoppa över om det fanns yrkesmässiga alternativ till att tjäna neokonservativa herrar. Det onda imperiet är sprödare än det ser ut, och hade dess yngre motståndare haft rejälare resurser, skulle detta imperium ha varit under belägring, oavsett hur högljutt den liberala pressen slöt upp kring dess neokonservativa samtalspartners. Daniel Lazare hade rätt när han för tjugo år sedan lade märke till den begränsade hållbarheten hos neokonservativ ideologi. Trots alla deras resurser har de neokonservativa inte haft något intressant att säga under åtminstone tre årtionden. På FOX, när de blekta blondinerna inte framvisas, presenteras man nonstop med de åldrande ansiktena och trötta rösterna hos denna neokonservativa elit. I ett mindre kontrollerat samhälle med mera öppen diskussion, hade dessa spöken bleknat bort för länge sedan.

Ron Paul-kampanjen var användbar som en mötesplats för en post-paleo-höger som drog in yngre aktivister. Pauls plattform kombinerade libertarianska och traditionalistiska ställningstaganden på ett sätt som förståeligt nog upprörde de reguljära republikanerna, det vill säga de som har presenterat för oss det mest skröpliga exemplaret av neocon-ideologi som man kunde ha funnit för ett presidentval. För dessa partigängare och deras neokonservativa rådgivare, stod Ron Paul i direkt opposition mot policys från sådana osannolika ”konservativa” jättar som Wilson, FDR, och Truman. Detta negativa omdöme är naturligtvis korrekt: Paul och hans förkämpar återvände till den sanna amerikanska högern, identifierad med Taft-republikanism. Och även om Paul inte klarade sig så bra som vi hade hoppats, så varslar bidragen till hans kampanj och de miljontals röster han fick i val om begynnelsen av en ny koalition till höger. Den kommer inte längre att vara en paleo-koalition, men den kommer att attrahera yngre högeraktivister som vill slippa den nuvarande neocon-hegemonin och som är villiga att samarbeta i en allians som kan åstadkomma detta. På en praktisk nivå, kan vi vithåriga paleos inte göra mer för att främja vår sak. Vi har stridit så mycket att vi har blivit radioaktiva även sett från synvinkeln hos de som sympatiserar med oss. Våra möjligheter att uttrycka våra åsikter har blivit begränsade av den stridslystnad vi tidigare har visat. Endast yngre krigare kan fortsätta vår strid.

Denna post-paleo-höger kommer att följa de paleokonservativa när det gäller att bryta med den ”konservativa rörelsen” som den nu existerar eller som den har blivit rekonstruerad sedan 1980-talet. Den kommer att sträva efter att återvända till de konstitutionellt liberala traditionerna hos anti-New Deal-koalitionen. Decentralisering, begränsning av invandring som en källa till social oro och som en ursäkt för expansionen av statens sociala ingenjörskonst, och det totala förkastandet av en global demokratisk utrikespolitik kommer antagligen att vara grundpelarna för den nya politiska grupperingen. Något som är mycket viktigt är att dess förespråkare inte kommer att ha några ”patriotiska” illusioner om vår managerial regime. Till skillnad från Bill Kristol och George Will kommer de att se Amerikas nuvarande managerial state som en monstruös inrättning som måste avvecklas. Att döma av dess riktning, kommer denna ungdomliga höger att vara mer libertariansk än traditionalistisk. Även om ingen skulle hävda att denna inriktning inte har influerat många paleokonservativa, kommer den bland deras efterföljare att vara central för deras rebelliska politik.

Denna yngre generation visar inget annat än förakt för idén att man kan göra regimen bättre eller mer dygdig genom att trimma bort en del av dess överflöd. Ej heller ger de efter för de förvirrade eller cyniska ”idealister” som uppmanar oss att föra ”demokratiska” värden eller institutioner till icke-västerländska samhällen. Man kan redan känna igen denna yngre generations prägel i ropet på att straffa republikanerna genom att stödja Barack Obama i presidentvalet. Denna tydligt leninistiska taktik, sammanfattad av maximen ”det sämsta är det bättre”, må verka främmande för de flesta paleos; men den är det naturliga svaret från en yngre, mindre hämmad generation av högerfolk på en outhärdlig politisk situation. Dessutom ser denna nya generation inte sig som den sista fasen av den efterkrigstida konservativa rörelsen utan som en återgång till den mellankrigstida anti-New Deal-högern. Den har kommit att bli föraktfull mot konservatismen som steg fram på 1950-talet under National Reviews egid, eftersom allt den vet om denna rörelse är järngreppet från den neokonservativa härskande klassen. Till skillnad från den äldre generationen, vårdar detta yngre högerfolk inga ömma minnen om hur saker var innan 1980-talet eller möjligen innan 1970-talet. För att understryka min poäng: på intet vis identifierar sig dessa aktivister med rörelsen som är föremålet för min nyliga, negligerade bok. Enligt Jeffrey Hart, skrivande i The American Conservative, kom William F. Buckley innan sin död fram till slutsatsen att rörelsen som han hade grundat redan var på väg att ta slut. För post-paleo-högern har den rörelsen inte ens börjat.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/a_paleo_epitaph/

Varför anföll Japan oss?

Patrick J. Buchanan

11/12/01

Av alla dagar som kommer att ”leva i vanära” i amerikansk historia, sticker två ut ur mängden: 11 sep 2001, och 7 dec 1941.

Men varför satte Japan, med en tiondel av vår industriella kraft, i gång ett överraskningsanfall mot den amerikanska flottan vid Pearl Harbor – ett fall av statsterrorism som måste starta ett krig till döds som hon inte kunde vinna? Var de galna? Nej, japanerna var desperata.

För att förstå varför Japan gick till angrepp, måste vi gå tillbaks till första världskriget. Japan hade varit vår allierade. Men när hon försökte inhämta sin andel av bytet vid Versailles, sprang hon in i en hårdnackad Woodrow Wilson.

Wilson motsatte sig Japans anspråk på tyska koncessioner i Shandong, hemort till Konfucius, vilka Japan hade erövrat till ett pris av blod. Tokyo hotade med att lämna förhandlingarna om hon förvägrades vad hon hade blivit lovad av britterna. ”De bluffar inte”, varnade Wilson, medan han kapitulerade. ”Vi gav dem vad de inte borde ha”.

1921, vid Washington Naval Conference, pressade USA britterna till att avsluta deras 20-åriga allians med Japan. Genom att blidka amerikanerna upprörde och alienerade britterna en stolt nation som hade varit en lojal vän.

Japan var nu isolerat, med Stalins ruvande imperium i norr, ett Kina på uppgång i öst och, i söder, västerländska imperiemakter som avskydde och misstrodde henne.

När inbördeskrig bröt ut i Kina, ockuperade Japan under 1931 Manchuriet som en buffertstat. Detta var sättet som européerna hade samlat ihop sina imperier på. Trots detta, var västvärlden ”chockad, chockad” över att Japan skulle ge sig in på en väg av ”aggression”. En japansk diplomat sade: ”Precis när vi har lärt oss spela poker, ändrar de spelet till bridge.”

Japan beslöt sig nu för att skapa i Kina vad britterna hade i Indien – en vidsträckt koloni att exploatera som skulle placera henne bland världsmakterna. 1937, efter en sammanstötning vid Marco Polo-bron nära Peking, invaderade Japan och, efter fyra års strider, inklusive den fruktansvärda Nanjingmassakern, kontrollerade Japan kuststäderna, men inte inlandet.

När Frankrike kapitulerade i juni 1940, gick Japan in i norra Franska Indokina. Och trots att USA inte hade några intressen där, lade vi ett embargo på stål och metallskrot. Efter att Hitler hade invaderat Ryssland i juni 1941, gick Japan in i södra Indokina. FDR beordrade att alla japanska tillgångar skulle frysas.

Men FDR ville inte skära av oljan. Som han sade till sitt kabinett den 18 juli innebar ett embargo krig, eftersom det skulle tvinga ett olje-svultet Japan till att ta kontrollen över oljefälten i Nederländska Indien. Men en utrikesdepartements-advokat vid namn Dean Acheson formulerade sanktionerna på ett sätt ämnat att blockera alla japanska inköp av amerikansk olja. När FDR fick reda på det, i september, kunde han inte backa tillbaka.

Tokyo var nu splittrat mellan ett Krigsparti och ett Fredsparti, med det senare vid makten. Premiärminister Konoe kallade in ambassadör Joseph Grew och erbjöd sig i hemlighet att möta FDR i Juneau eller var som helst i Stilla havet. Enligt Grew var Konoe villig att avstå från Indokina och Kina, förutom en buffertregion i norr för att skydda henne från Stalin, i utbyte mot att USA mäklade fred med Kina och öppnade upp oljeledningen. Konoe sade till Grew att kejsar Hirohito kände till hans initiativ och var redo att beordra Japans reträtt.

Rädd för ett ”andra München”, försmådde Amerika förslaget. Konoe föll från makten och ersattes av Hideki Tojo. Ändå var krig inte oundvikligt. Amerikanska diplomater förberedde att erbjuda Japan ett ”modus vivendi”. Om Japan drog sig ur södra Indokina skulle USA delvis lyfta oljeembargot. Men Chiang Kai-shek blev ”hysterisk”, och hans amerikanske rådgivare, en viss Owen Lattimore, ingrep för att stoppa förslaget.

Stående inför valet mellan imperiets död och att slåss för dess liv, beslöt sig Japan för att ta kontroll över oljefälten i Nederländska Indien. Och den enda styrkan som var kapabel att intervenera var den amerikanska flotta som FDR praktiskt nog hade flyttat från San Diego ut till Honolulu.

Och så anföll Japan. Och så blev hon krossad och tvingad ut ur Vietnam, ut ur Kina, ut ur Manchuriet. Och så föll de till Stalin, Mao och Ho Chi Minh. Och så blev det, att amerikanska pojkar, inte japanska pojkar, skulle dö stridandes mot koreaner, kineser och vietnameser för att försöka blockera aggressionerna hos en barbarisk asiatisk kommunism.

Nu är Japan avväpnat och Kina är en asiatisk jätte vars militär skryter om att driva amerikanerna tillbaka över Stilla havet. Hade FDR träffat prins Konoe hade där kanske inte varit något Pearl Harbor, inget Stillahavskrig, inget Hiroshima, inget Nagasaki, inget Korea, inget Vietnam. Hur många av våra fädrer och onklar, bröder och vänner, hade fortfarande kunnat vara vid liv?

”För av alla sorgsna ord från tunga eller penna, de sorgsnaste är dessa: ’det kunde ha varit’” Några tankar medan Krigspartiet slår på trumman för ett fullskaligt amerikanskt krig mot Irak [originaltexten är från 2001, övers. anm.] och radikal islam.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.theamericancause.org/patwhydidjapan.htm

Var andra världskriget värt priset?

Postad: 11 maj 2005
1:00 a.m. Eastern

Av Patrick J. Buchanan
© 2008 Creators Syndicate Inc.



I debatten mellan Bush och Putin om andra världskriget, hade Putin den klart svåraste uppgiften. Försvarandes Rysslands meritlista i det ”Stora fosterländska kriget”, uttalade den ryske presidenten: ”Vårt folk försvarade inte bara sitt hemland, de befriade 11 europeiska länder.”

De länderna är, antagligen: Litauen, Lettland, Estland, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Finland.

För att utröna huruvida Moskva verkligen befriade de länderna, så kan vi fråga de söner och döttrar till den generation som överlevde befrielse av en röd armé som plundrade, våldtog och mördade sig fram västerut genom Europa. Såsom vid Katynskogen, den armén utrotade de verkliga hjältarna som stred för att bevara sina länders nationella och kristna karaktär.

För Bush, så blev dessa länder inte befriade. ”Medan vi högtidlighåller en seger för sex årtionden sedan, är vi uppmärksamma på en paradox”, han sade:

För en stor del av östra och centrala Europa, medförde seger järnstyret av ett annat imperium. V-E Day markerade fascismens slut, men den gjorde inte slut på förtrycket. Överenskommelsen i Jalta följde den orättfärdiga traditionen av München och Molotov-Ribbentroppakten. Återigen, när mäktiga regeringar förhandlade, var små nationers frihet på något vis umbärlig. [...] Fångenskapen av miljoner i centrala och östra Europa kommer att minnas som en av de största oförrätterna i historien.

Bush berättade den fruktansvärda sanningen om vad som verkligen triumferade i andra världskriget öster om Elbe. Och det var inte frihet. Det var Stalin, århundradets mest avskyvärde tyrann. Där Hitler dödade sina miljoner, mördade Stalin, Mao, Ho Chi Minh, Pol Pot och Castro sina tiotals miljoner.

Leninismen var det 20:e århundradets digerdöd.

Sanningarna som Bush modigt tillkännagav i Riga, Lettland, väcker frågor som för länge var gömda, begravda eller ignorerade.

Om Jalta var ett förräderi av små nationer lika omoraliskt som Molotov-Ribbentroppakten, varför ärar vi Churchill och FDR? Vid Jalta avträdde detta par i hemlighet de små nationerna till Stalin, tillsammans signerande en cynisk ”Declaration on Liberated Europe” som var en monstruös lögn.

När FDR och Churchill överlämnade dessa folk till ett stalinistiskt helvete drivet av ett monster som de växelvis och tillgivet kallade ”onkel Joe” och ”gamle björnen”, varför är de inte i historieböckerna jämsides med Neville Chamberlain, som sålde ut tjeckerna i München genom att lämna över Sudetenland till Tyskland? Sudettyskarna ville åtminstone vara tillsammans med Tyskland. Inga europeiska kristna folk omfamnade någonsin sina sovjetiska tillfångatagare eller stalinistiska quislingar.

Andra frågor väcks. Om Storbritannien uthärdade sex års krig och hundratusentals döda i ett krig som hon förklarade för att försvara polsk frihet, och polsk frihet förlorades till kommunism, hur kan vi säga att Storbritannien vann kriget?

Om västvärlden gick i krig för att hindra Hitler från att dominera Öst- och Centraleuropa, och Öst- och Centraleuropa hamnade under ett tyranni ännu mer avskyvärt, som Bush antyder, vann den västerländska civilisationen kriget?

1938 ville Churchill att Storbritannien skulle strida för Tjeckoslovakien. Chamberlain vägrade. 1939 ville Churchill att Storbritannien skulle strida för Polen. Chamberlain höll med. Vid slutet av kriget som Churchill ville ha och fick, befann sig Tjeckoslovakien och Polen i Stalins imperium.

Hur kan då män utropa Churchill som ”århundradets man”?

Det är sant att amerikanska och brittiska styrkor befriade Frankrike, Holland och Belgien från nazistisk ockupation. Men innan Storbritannien förklarade krig mot Tyskland, behövde inte Frankrike, Holland och Belgien bli befriade. De var fria. De blev invaderade och ockuperade först efter att Storbritannien och Frankrike förklarade krig mot Tyskland – på Polens vägnar.

När man beaktar förlusterna som Storbritannien och Frankrike led – hundratusentals döda, armod, konkurs, slutet för imperierna – var andra världskriget värt priset, med tanke på att Polen och alla de andra nationerna öster om Elbe ändå förlorades?

Om målet för västvärlden var Nazitysklands förgörelse, så var det en ”hejdundrande” framgång. Men varför förgöra Hitler? Om det var för att befria tyskar, så var det inte värt det. Tyskarna röstade trots allt fram Hitler.

Om det var för att hålla Hitler ute från Västeuropa, varför förklara krig mot honom och dra in honom i Västeuropa? Om det var för att hålla Hitler ute från Central- och Östeuropa, så skulle, oundvikligen, Stalin ärva Central- och Östeuropa.

Var det värt att utkämpa ett världskrig för – med 50 miljoner döda?

Kriget som Storbritannien och Frankrike förklarade för att försvara polsk frihet slutade med att göra Polen och hela Öst- och Centraleuropa tryggt för stalinism. Och vid festligheterna i Moskva fanns amerikaner och ryssar på de mest framträdande platserna, leende – inte britter och fransmän. Förståeligt nog.

Ja, Bush har öppnat upp en rejäl burk maskar.

______________________________________________________



Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här: http://www.worldnetdaily.com/news/articl...E_ID=44210

Darwin, ensam, räcker inte

Postad av Tom Piatak den 4 maj 2008

Ben Steins film Expelled har genererat gott om kommentarer, för det mesta negativa. Många har hävdat att den är obskurantistisk och fientlig till vetenskap, ett veritabelt första skott i ett större krig mot kunskap. Trots att den begagnade sig av samma sorts tekniker som renderade Michael Moore en Oscar (och gott om bra kritik), har den ett positivt betyg på 9% hos rottentomatoes.com, det slags betyg som endast slasherfilmer och liknande brukar erhålla. Nyfiken på en film som har genererat sådan fientlighet, gav jag mig i väg och såg den, och upptäckte en effektiv polemik som, medan den var propagandistisk och ensidig, också bidrog med tänkvärdheter. Det var faktiskt så att filmen fokuserade långt mer på problemen som vetenskapen ställs inför av framväxten av bullrande ateister som Richard Dawkins och PZ Myers än på kritik av evolution.

Föreställningen att Steins film utgör ett hot mot vetenskapen är kraftigt överdriven. Även om Stein och hans kompanjoner inte accepterar ett resultat av vetenskapligt tänkande, Darwins teori om naturligt urval, framförs det inte i filmen – trots en del av de besynnerliga uttalanden som Stein har gjort i intervjuer – att det är något fel med vetenskap i sig. Och påståendet att Darwin är central för det moderna vetenskapliga företaget är långsökt. En vän som är en research scientist med en fil.dr. i Fluid and Thermal Science skrev till mig efter att vi hade diskuterat filmen och sade att oavsett vad som må gälla för biologer och paleontologer, är det så att ”Till och med en ytlig kunskap om evolutionsteorin är totalt onödig för studierna av de flesta av de övriga områdena inom physical science (för att inte nämna de flesta av alla andra fält)”. Darwin är ganska överflödig för fysik, kemi, astronomi, medicin, och ingenjörsvetenskap, för att inte nämna ekonomi och politik. Det var faktiskt så att den bäste presidenten under min livstid, Ronald Reagan, var kritisk till darwinism, och så var även den bäste presidentkandidaten sedan Reagan, Pat Buchanan. Att dra slutsatsen att människor som förkastar Darwin på grund av deras tolkning av kristendomen är korkade, som Steins belackare tenderar göra, är i sig själv ganska dumt.

Det är lika felaktigt att konkludera att skepsis till Darwin innebär skepsis till vetenskap i allmänhet. Man kan både vara skeptisk till Darwin och tacksam till Pasteur. Faktiskt är det så att ingen gör filmer som är kritiska till Avogadros tal, Plancks konstant, Krebscykeln, termodynamikens första lag, eller något annat vetenskapligt begrepp man kan komma på. Amerikaner har höga tankar om vetenskapsmän och vetenskap, till vilka/vilken de frikostigt skänker miljarder av sina skattedollar varje år utan invändningar.

Det som bekymrar många amerikaner gällande Darwin är inte en allmän oro över vetenskap, utan en oro att darwinism för med sig ateism och farhågor rörande dess sociala och politiska konsekvenser. Denna första oro förvärras naturligtvis av personer som Dawkins och Myers, som dyker upp i Steins film förkastande religion som en ”primitiv vidskeplighet” och sägande att religion borde inta en ställning jämförbar med stickning, likt en hobby som en del finner nöje i men som inte har någon inverkan på samhälle eller kultur. Där fick Bach och Michelangelo. I filmen förespråkar båda männen även användandet av vetenskap för att bekämpa religion, ett ämne som regelbundet hetsar upp dem till hatanfall, som med Dawkins påstående att religiös undervisning av barn är en sorts ”barnmisshandel” och Myers nyliga fördömande av Benedikt XVI som ett ”skenheligt monster”. En rejäl kontrast till agnostikern Charles Murray, som drog slutsatsen efter sin uttömmande studie av mänskliga bedrifter att ”det var kristendomens förvandling av [den klassiska] intellektuella grunden som gav det moderna Europa dess rörelseenergi och som drev europeiska bedrifter så långt före alla andra kulturers runt om i världen” och som sade till Reason magazine i en intervju om sin bok att ”den mest korkade av alla religiösa trosriktningar är självsäker ateism”.

Och det råder inget tvivel om att det som Dawkins och Myers nasar är en alternativ religion. I filmen säger Dawkins att han inte vet vad som orsakade att livet först trädde fram (även om han spekulerar att utomjordingar kan ha sått liv genom hela kosmos), men han är säker på att Gud inte hade något med det att göra. Myers har attackerat en biolog vid Brown University, Kenneth Miller – som har försvarat darwinism i rättssalen men som också har förklarat varför Darwin går ihop med hans katolicism – som en ”kreationist”. Detta är inte vetenskap, det är ett dogmatiskt insisterande på att ingen vetenskapsman någonsin får säga att han ser bevis för Gud i naturen. Och en dåraktig dogmatism, om Dawkins och Myers mål är att främja darwinism. Som Steve Sailer observerade i sin betydelsefulla artikel ”Darwin’s Enemies on the Right”, ”Darwin tycks förlora i förhållande till allmänheten främst när hans supportrar tvingar in honom i en Thunderdome-dödsmatch man mot man med den Allsmäktige. De flesta människor tycks vara villiga att acceptera darwinism så länge de inte behöver tro på enbart darwinism”. Det skulle vara förståndigt av dem som är ivriga att försvara Darwin från Stein att spara något av sin ammunition för Dawkins och Myers och gelikar, som tillfogar Darwin mer skada än vad Stein någonsin skulle kunna göra.

Allmän motvillighet till att tro på ”enbart darwinism” är också förståelig. En av akademikerna som figurerar i Expelled är en professor från Cornell University som berättar för Stein att när han kom till att tro på Darwin, förlorade han sin tro på Gud, moral, och fri vilja, och att han tänkte skjuta skallen av sig om hans hjärntumör (som var på tillbakagång) kom tillbaka. Det är väldigt lätt att förstå hur människor som tar till sig nihilism i slutänden förespråkar våld, och det finns antagligen inget mer kontroversiellt segment i filmen än delen som fokuserar på nazism. Tyvärr för Steins kritiker var det Rudolf Hess, och inte Ben Stein, som deklarerade att ”nationalsocialism är inget annat än tillämpad biologi”. Boken på vilken Stein baserade detta segment av filmen, historikern Richard Weikarts From Darwin to Hitler, fick goda recensioner av historiker vid sådana fundamentalistiska nästen som Cambridge och Yale. Det är faktiskt så, som Edward T. Oakes, S.J., hävdade i sin recension av Wiekarts bok, att det inte är svårt att se en likhet mellan Darwins uttalande i Descent of Man att ”Vid någon framtida tidpunkt [...] kommer de civiliserade raserna av människan med nästan absolut säkerhet att utrota och ersätta de barbariska raserna i hela världen” och Hitlers uttalande i Mein Kampf att ”En starkare ras kommer att ersätta de svagare, eftersom driften till liv i dess slutliga form kommer att decimera varje löjlig boja av den så kallade ’humaniteten’ hos individer, för att skapa rum för den sanna ’naturens humanitet’ som förgör den svage för att skapa rum för den starke”. Till och med Richard Dawkins har uttryckt skepsis för de sociala följderna av darwinism, berättandes för Österrikes Die Presse den 30 juli 2005 att ”Ingen anständig människa vill leva i ett samhälle som fungerar i enlighet med darwinistiska lagar [...] Ett darwinistiskt samhälle skulle vara en fasciststat”.

Naturligtvis gör inget av detta darwinismen osann. Och idén att en tro på Darwin nödvändigtvis leder till nazism är absurd. Men det hjälper till att förklara allmänhetens motvilja till att tro på ”enbart darwinism”. Många bemärkta konservativa har hävdat att 1900-talets atrociteter visar på behovet av religion. Aleksandr Solzjenitsyn konkluderade att fasan som kom över Ryssland inträffade på grund av att ”män har glömt Gud”. Walker Percy, vars sista roman The Thanatos Syndrome utforskade kopplingen mellan det nazistiska eugenikprogrammet och dagens eutanasi och abort, sade att ”Jag försökte visa hur, medan sanningen bör segra, det är en katastrof när endast en sorts sanning segrar på en annans bekostnad. Om endast en sorts sanning segrar – vetenskapens abstrakta och tekniska sanning – då står ingenting i vägen för en förnedring av och en förstörelse av mänskligt liv för det som tycks vara rimliga kortsiktiga mål”.

Steins film når inte alls upp till Solzjenitsyns och Percys visdom. Förutom en kort intervju med den anglikanske prästen och forskaren John Polkinghorne, finns det inte mycket i filmen som handlar om hur vetenskap och religion kompletterar varandra. Jag övertygas av visdomen hos vetenskapsmän som Kenneth Miller, som inte ser någon motsägelse mellan kristendom och Darwin. (Faktiskt visade en undersökning bland forskare i min hemstat Ohio att 84% inte såg någon motsägelse mellan Gud och Darwin). Jag håller i själva verket med Steve Sailer om att darwinism kan förstärka konservatismen genom att visa att det finns en mänsklig natur, och att utopiska planer som inte tar den mänskliga naturen med i beräkningen är dömda att misslyckas. Men enbart Darwin räcker inte. Den amerikanska allmänheten är inte villig att tro på enbart Darwin, och Darwin, ensam, kan leda till en farlig nihilism. Vad som behövs är ett erkännande av att både vetenskap och religion har varit oumbärliga för Västvärldens framväxt, och Västvärlden kan inte överleva utan vare sig det ena eller det andra. Som den polske kosmologen och prästen Michał Heller deklarerade efter att ha vunnit detta års Templetonpris, ”Vetenskap ger oss Kunskap, och religion ger oss Mening. Båda är nödvändiga förutsättningar för den anständiga existensen”. Till vilket jag endast kan tillägga, ”Amen”.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/darwin_alone_is_not_enough/

Sättet på vilket vår värld slutar

[originaltexten är från den 1/5 2008, övers. anm.]

av Patrick J. Buchanan

”This is the way the world ends/Not with a bang but a whimper”*, skrev T.S. Eliot i det avslutande versparet i ”The Hollow Men”.

Eliots dikt skrevs efter att det första världskriget 1914–1918 hade tagit bort 9 miljoner soldater, sårat dubbelt så många, fällt Romanovs, Hohenzollerns och Habsburgs imperier, och fört in Lenin, Stalin, Mussolini och, snart, Adolf Hitler på världsscenen.

Läsare har tillskrivit olika betydelser till Eliots ord. En collegeprofessor i engelska föreslog att Eliot såg tillbaka till det ”gny” i vaggan i Betlehem som signalerade slutet för den gamla världen, Pax Romana, och den nya kristna erans tillkommelse.

Vissa såg det som gnyet från en man ställd inför bödelns yxa. Andra säger att Eliot syftade på den medelålders huvudpersonen i ”The Love Song of J. Alfred Prufrock”, som hade ”measured out my life with coffee spoons” och snart skulle ”wear the bottoms of my trousers rolled”.

Nyliga rapporter pekar mot att Gud har ett annat slut i åtanke för oss.

En grupp från Augusta i Georgia, The National Policy Institute, har fört samman fertilitetstalen med kontinenterna och raserna på planeten jorden – för att skapa en bild av hur världen kommer att se ut år 2060.

1950 utgjorde vita 28 procent av världsbefolkningen och afrikaner 9 procent, en proportion på tre mot en. 2060 kommer proportionen att vara densamma. Men färgerna kommer att vara omvända. Människor av afrikansk börd kommer att utgöra 25 procent av världens befolkning. Människor med europeisk härstamning kommer att ha fallit till 9,8 procent.

Mer slående är att den vita befolkningen krymper inte bara i relativa utan även i absoluta termer. Tvåhundra miljoner vita människor, en av var sjätte på jorden – ett tal lika stort som hela Frankrikes, Storbritanniens, Nederländernas och Tysklands befolkning – kommer att försvinna till år 2060.

Den kaukasiska rasen är på väg att sluta som mohikanerna.

Arabiska folk, 94 miljoner vid Israels födelse 1948, som i antal var överträffade sju mot en av européer, kommer att växa till 743 miljoner år 2060, en tiofaldig ökning, och kommer att utgöra 75 procent av den vita befolkningen.

FN:s befolkningsstudie från mitten av 2007, som pekar mot försvinnandet av den västerländska människan under 2000-talet, fyller ut NPI:s bild.

Vid år 2050 kommer en fjärdedel av allt folk i Östeuropa att ha försvunnit. Ukraina kommer att förlora en tredjedel av sin befolkning. Ryssland, 150 miljoner vid Sovjetunionens upplösning, 142 miljoner i dag, kommer att vara nere på 108 miljoner. Sådana förluster ställer det som Hitler och Stalin tillsammans gjorde mot dessa länder i skuggan.

CIA-chefen Michael Hayden sade denna vecka att Ryssland kommer att tvingas importera arbetare från Kaukasus, Centralasien och Kina, förvärrandes redan allvarliga rasliga och religiösa spänningar i en nation som har tusentals kärnvapen.

Med ryssar öster om Uralbergen överträffade i antal 100 mot en av kineserna, råder det inget större tvivel om vem som kommer att kontrollera Sibiriens olja, gas, guld och timmer och hungrigt titta över Berings sund vid Alaska.

Vid år 2050 kommer Irans befolkning att ha stigit från dagens 71 miljoner till 100 miljoner. Pakistan kommer att lägga till 84 miljoner och nästan nå 300 miljoner, dagens amerikanska befolkning. Afghanistans befolkning kommer att tredubblas från 27 miljoner till 79 miljoner. Iraks kommer att gå från 29 miljoner till 62 miljoner. Dessa nationers öden kommer att vara bortom kapaciteten hos en åldrande, minskande, döende västvärld att diktera.

FN-statistiken visar dock att befolkningarna i norra, västra och södra Europa stabiliseras eller minskar endast obetydligt.

Hur kan detta vara fallet när bara Island och Albanien har fertilitetstal – 2,1 barn per kvinna – som kan stoppa befolkningsminskningar, och alla de övriga har födelsetal som skulle placera björnar, fåglar och vargar på listan över utrotningshotade arter?

Svar: Västeuropas befolkningar hålls uppe av invandrare från Maghreb och Mellanöstern, Asien och Afrika – och babyboomen bland dessa svarta och bruna folk lyfter och förändrar den gamla kontinentens ansikte för alltid. Islam återvänder till Iberien, Italien och Balkan. Tredje världen kommer för att kolonisera moderländerna.

Och Amerika? Enligt Pew Research Center kommer Förenta staternas latinamerikanska befolkning att tredubblas till 127 miljoner vid år 2050, medan Mexikos befolkning växer till 130 miljoner. En utradering av den amerikanska gränsen, eller sammansmältning av de två länderna, eller den mexikanska lingvistiska, kulturella och sociala annekteringen av Amerikas sydvästra del tycks vara ödesbestämd.

Ändå, i en annan Pew-undersökning från oktober av 45 000 personer i 47 länder, uttryckte en majoritet i 46 en rädsla för en förlust av deras traditionella kultur.

Sextiotvå procent av amerikanerna sade till Pew att vi borde göra mer för att skydda vår livsstil. Tre fjärdedelar av amerikanerna ville ha striktare regler för invandring. Ändå röstade alla tre presidentkandidaterna för en amnesti för de 12 till 20 miljonerna illegala invandrare.

Förhoppningsvis kommer folken från Asien, Afrika och Mellanöstern, som är på väg att ärva jorden medan vi går bort, att behandla oss bättre än våra förfäder behandlade dem under de fem århundraden som den västerländska människan styrde världen.

Annars kommer vi alla att försvinna med en smäll.

COPYRIGHT 2008 CREATORS SYNDICATE INC.

* ’a whimper’ torde här kunna översättas med ’ett gny’, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=577