Obamas första 100 dagar

av Patrick J. Buchanan
28/10/2008

Det är obestridbart att en kraftfull tendens är i rullning för det demokratiska partiet, med en vecka kvar till valdagen.

Bushs popularitetstal är 27 procent, strax över Richard Nixons Watergate-nadir och nästan nere på Carter-Truman-bottennivåer. Efter att var och en av dessa presidenter nådde sina bottnar – 1952, 1974, 1980 – tog oppositionspartiet över Vita huset.

Dessutom så anser 80 till 90 procent av amerikanerna att nationen är på väg i fel riktning, och sedan mitten av september, när McCain fortfarande var knappt före, har Dow förlorat 4.000 punkter – fem till sex biljoner dollar i värde.

Barack Obama, nu i ledning med åtta procent i ett genomsnitt av rikstäckande väljarbarometrar, har andra fördelar.

Inte en enda blå stat anses ligga illa till eller ens stå på spel, medan Obama leder i sex avgörande röda stater: Florida, North Carolina, Virginia, Ohio, Missouri och Colorado. Om McCain förlorar en av de sex skulle han behöva vinna Pennsylvania för att kompensera de förlorade elektorsrösterna. Men de senaste väljarundersökningarna från Pennsylvania visar Barack i en tvåsiffrig ledning.

Stater som på sistone har rört sig in i stå-på-spel-kategorin är Nevada, North Dakota, Montana och Indiana. Alla röstade två gånger för George W. Bush.

Det är inte bara så att Obama leder i de nationella och delstatliga väljarbarometrarna, han har mer pengar, annonserar betydligt mer, har en överlägsen organisation på marken, drar större folkmassor, och har mer entusiasm och fler media-anhängare. Och nya röstregistreringar lutar starkt åt demokraterna.

Trots att amerikaner betraktar kongressen med ett förakt som gränsar till avsky – fem av sex amerikaner anser att den har gjort ett dåligt jobb – kommer demokratiska majoriteter med säkerhet att växa. Det är faktiskt så att med demokrater föredragna av väljare med 10 procent mer än republikaner så skulle Nancy Pelosis majoritet kunna växa med 25 platser och Harry Reid skulle kunna finna sig ha en filibuster-säker majoritet med 60 senatorer.

Demokraterna har redan 49, plus två oberoende: socialisten Bernie Sanders och oberoende Joe Lieberman. Deras utmanare leder nu i New Hampshire, Virginia, North Carolina, New Mexico, Minnesota, Oregon och Colorado, med en chans att plocka åt sig Georgia, Alaska, Kentucky och Mississippi.

Vi kan kanske vänta oss en omvänd version av vad som hände 1980, när Reagan vann en tioprocentig vinst över Jimmy Carter, och republikaner tog senaten och, i samarbete med Boll Weevil Democrats*, i praktiken tog kontroll över representanthuset.

Med sina skattesänkningar, sin försvarsupprustning och tillbakarullnings-politik mot ”ondskans imperium” så gav Reagan oss några av de bästa åren i våra liv som kulminerade med Amerikas epokgörande seger i kalla kriget.

Vad erbjuder Obama-Pelosi-Reid-triumviratet?

Kongressledamoten Barney Frank ropar efter nya skattehöjningar för de mest framgångsrika och en 25-procentig budgetminskning inom alla delar av försvaret. Senator John Kerry talar sig varm för nytt och massivt federalt spenderande, à la FDR:s New Deal. I synnerhet, så är det nästan säkert att vi kan vänta oss:

– Snabb amnesti för 12 till 20 miljoner illegala invandrare och en kampanj för att göra dem till medborgare och registrera sig, som under Bill Clinton-åren. Detta kommer att innebära att Nevada, Colorado, New Mexico och Arizona snart kommer att röra sig utom räckhåll för GOP-presidentkandidater, som Kalifornien har gjort.

– Gränssäkerheten kommer att sättas på sparlåga, och Amerika kommer i praktiken att ha en öppen gräns mot ett Mexiko med 110 miljoner invånare.

– Skatter kommer att höjas för de fem procent som har högst löner, som i dag bär 60 procent av USA:s inkomstskattebörda, och tiotals miljoner checkar kommer att skickas ut till de 40 procent av lönearbetarna som inte betalar någon federal inkomstskatt. Som mannen sade, omfördela rikedomen, sprid ut den.

– Socialbidrags-skatter kommer att höjas för de mest framgångsrika av oss, och reavinstskatter kommer att höjas från 15 till 20 procent. Bushs skattesänkningar kommer att rivas upp och arvsskatter kommer att återinföras.

– Ytterligare två eller tre liberala aktivister av Ruth Bader Ginsberg-John Paul Stevens-snitt kommer att nomineras till Högsta domstolen. Amerikanska district courts och appellationsdomstolar kommer att späckas med ”progressiva”.

– Särskilda beskydd för homosexuella kommer att skrivas in i alla medborgarrättslagar, och homosexuella i militären kommer att inbjudas till att komma ut ur garderoben. ”Don’t ask, don’t tell” kommer att vara dött.

– De homosexuella äktenskap som delstatsdomare har tvingat Kalifornien, Massachusetts och Connecticut till att godkänna, kommer en Obama-kongress eller Obama-domstol att kräva att alla 50 delstaterna godkänner.

– en ”rätt att välja-lag” som ogiltigförklarar alla delstatsbegränsningar på aborter kommer att antas. Amerika kommer att bli den nation i världen som är mest för abort.

– Positiv särbehandling – anställning och befordringar på basis av ras, kön och sexuell läggning tills angivna kvoter har nåtts – kommer att drivas igenom rigoröst genom hela USA:s offentliga och privata sektor.

– Allmän sjukförsäkring kommer att införas, som täcker legala och illegala invandrare, vilket ger ytterligare en kraftfull magnet för att världen ska komma till Amerika, om nödvändigt genom att överträda hennes gränser.

– En federal räddningsaktion för delstater och kommuner för att upprätthålla delstaternas och lokala myndigheters spenderande skulle kunna komma i december eller tidigt nästa år.

– Det första biljondollars-budgetunderskottet kommer att inträffa under det första året av en Obama-presidentperiod. Det kommer att vara det första av många.

Välkommen till Obamaland!


* ”Boll Weevil Democrats” var (förhållandevis) konservativa demokrater som ofta kom från sydstaterna, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29227


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Democrats and Republicans: An Election Meditation

av Clyde N. Wilson

Enträgna läsare vill veta vad det det är för skillnad på de två stora politiska partierna. Jag har försökt komma med lite hjälpsam vägledning.

Demokrat. Någon som anser att när människor som har levt ett liv i rikedom men uppfört sig illa hamnar i svårigheter så borde de räddas av icke-rika människor som har jobbat hårt och följt reglerna.

Republikan. Någon som anser att när människor som har levt ett liv i rikedom men uppfört sig illa hamnar i svårigheter så borde de räddas av icke-rika människor som har jobbat hårt och följt reglerna.

* * * *

Demokrat. Någon som tycker det är bra att göra kommande generationer arvlösa och lämna över landet till hela världens ratade fattiga.

Republikan. Någon som tycker det är bra att göra kommande generationer arvlösa och lämna över landet till hela världens ratade fattiga – så länge han kan göra en kortsiktig vinst.

* * * *

Demokrat. Någon som anser att USA har rätt att invadera vilket land som helst för att tvinga fram feminism och mångkulturalism.

Republikan. Någon som anser att USA har rätt att invadera vilket land som helst för att tvinga fram feminism och mångkulturalism och få lite belöning för det – oavsett om landet i fråga har gjort oss något ont eller ej och så länge som rätt människor tjänar pengar.

* * * *

Demokrat. Någon som ser framtiden som ett jämlikt, mångkulturellt paradis för hela mänskligheten.

Republikan. Någon som ser framtiden som ett jämlikt, mångkulturellt paradis för hela mänskligheten med tekniska under och höga vinster.

* * * *

Demokrat. Någon som anser att Högsta domstolen är instrumentet som ska tvinga progressiv politik på en motvillig allmänhet.

Republikan. Någon som anser att Högsta domstolen är instrumentet för att tvinga fram enmansstyre, så länge som republikaner är vid makten.

* * * *

Demokrat. Någon som anser att abort är en bra sak.

Republikan. Någon som inte har en åsikt om abort men som har fått berättat för sig att man vinner röster på att säga att man är emot det.

* * * *

Demokrat. Någon som anser att syftet med staten är att tillhandahålla bidrag till byråkrater, minoritetsgrupper, och rikt folk.

Republikan. Någon som anser att syftet med staten är att tillhandahålla bidrag till rikt folk, byråkrater, och minoritetsgrupper.

* * * *

Demokrat. Någon som hoppas att om man verkar för positiv särbehandling för allting så får man så småningom en positiv-särbehandling-president.

Republikan. Någon som inte kan begripa att om man verkar för positiv särbehandling för allting så får man så småningom en positiv-särbehandling-president.

23/10/2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Clyde N. Wilson, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=758


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Ursprunget till politisk korrekthet

Ursprunget till politisk korrekthet

Ett tal till Accuracy in Academia av Bill Lind

Varianter av detta tal har hållits för ett antal AIA-möten inklusive 2000 Conservative University vid American University

Var kommer allt detta ifrån som ni har hört talas om under denna morgon – offer-feminismen, rörelsen för homosexuellas rättigheter, den påhittade statistiken, den omskrivna historien, lögnerna, kraven, och resten av det – var kommer det ifrån? För första gången i vår historia, måste amerikaner frukta för vad de säger, för vad de skriver, och för vad de tänker. De måste vara rädda för att använda fel ord, ett ord fördömt för att vara stötande eller okänsligt, eller rasistiskt, sexistiskt, eller homofobiskt.

Vi har sett andra länder, i synnerhet under detta århundrade, där detta har varit fallet. Och vi har alltid betraktat dem med en blandning av medlidande, och för att vara ärlig, en del humor, eftersom det har slagit oss som så märkligt att människor skulle tillåta en situation att utvecklas där de skulle frukta för vilka ord de använde. Men vi har nu denna situation i detta land. Vi har den huvudsakligen på college-campusar, men den sprider sig genom hela samhället. Var kommer det ifrån? Vad är det?

Vi kallar det ”politisk korrekthet”. Namnet uppstod som något av ett skämt, bokstavligt talat i en tecknad serie, och vi tenderar fortfarande tänka på det som endast halvt allvarligt. I själva verket är det dödligt allvarligt. Det är vårt århundrades stora sjukdom, sjukdomen som har lämnat efter sig tiotals miljoner döda människor i Europa, i Ryssland, i Kina; ja, faktiskt över hela världen. Det är sjukdomen ideologi. PK är inte roligt. PK är dödligt allvarligt.

Om vi ser på det analytiskt, om vi ser på det historiskt, får vi snabbt reda på exakt vad det är. Politisk korrekthet är kulturell marxism. Det är marxism översatt från ekonomiska till kulturella termer. Det är ett bemödande som går tillbaka, inte till 1960-talet och hippies och fredsrörelsen, utan tillbaka till första världskriget. Om vi jämför de grundläggande principerna hos politisk korrekthet med klassisk marxism är parallellerna mycket tydliga.

För det första så är båda totalitära ideologier. Den totalitära naturen hos politisk korrekthet avslöjas ingenstans mer tydligt än på college-campusar, varav många vid detta stadiet är små murgrönetäckta Nordkoreor, där studenten eller fakultetsmedlemmen som vågar sig på att överträda någon av de linjer som har dragits av aktivisterna för genusfeminism eller homosexuellas rättigheter, eller den lokala svarta eller latinamerikanska gruppen, eller någon av de andra helgonförklarade ”offer”-grupper som PK kretsar kring, snart finner sig vara i juridiska svårigheter. Inom det lilla rättssystemet på colleget ställs de inför formellt åtal – något slags hemligt processande^[1] – och straff. Det är en glimt av den framtid som politisk korrekthet ämnar för nationen som helhet.

Det är faktiskt så att alla ideologier är totalitära eftersom essensen hos en ideologi (jag vill notera att konservatism när den är korrekt förstådd inte är en ideologi) är att ta någon filosofi och säga att med denna filosofi som grund måste vissa saker vara sanna – som att hela vår kulturs historia är historien om kvinnors förtryck. Eftersom verkligheten motsäger det, måste verkligheten förbjudas. Det måste förbjudas att erkänna vår historias verklighet. Människor måste tvingas leva på en lögn, och eftersom människor av naturen är ovilliga att leva på en lögn, de använder naturligtvis sina öron och ögon till att titta ut och säga: ”Vänta lite. Detta är inte sant. Jag inser att det inte är sant”, måste statens makt sättas bakom kravet att leva på en lögn. Det är därför ideologi undantagslöst skapar en totalitär stat.

För det andra, den politiska korrekthetens kulturella marxism har, i likhet med ekonomisk marxism, en monofaktoriell förklaring av historien. Ekonomisk marxism säger att all historia bestäms av ägande av produktionsmedlen. Kulturell marxism, eller politisk korrekthet, säger att all historia bestäms av makt, av vilka grupper – definierade i rasliga, könsliga, eller andra termer – som har makt över vilka andra grupper. Inget annat spelar någon roll. All litteratur handlar faktiskt om det. Allt i det förflutna handlar om just den saken.

För det tredje, precis som i klassisk ekonomisk marxism är vissa grupper, d v s arbetare och bönder, a priori goda, och andra grupper, d v s bourgeoisien och kapitalägare, är onda. I den politiska korrekthetens kulturella marxism är vissa grupper goda – feministiska kvinnor (endast feministiska kvinnor, icke-feministiska kvinnor anses inte existera), svarta, latinamerikaner, homosexuella. Dessa grupper bestäms vara ”offer”, och därför automatiskt goda oavsett vad någon av dem gör. På liknande vis bestäms vita män vara automatiskt onda, därigenom blivande motsvarigheten till bourgeoisien i ekonomisk marxism.

För det fjärde, både ekonomisk och kulturell marxism är beroende av expropriation. När de klassiska marxisterna, kommunisterna, tog över ett land som Ryssland så exproprierade de bourgeoisien, de tog bort deras egendom. På liknande vis, när de kulturella marxisterna tar över ett universitetscampus så exproprierar de genom saker som kvoter för antagningar. När en vit student med överlägsna kvalifikationer vägras tillträde till ett college till förmån för en svart eller latinamerikan som inte är lika kvalificerad, blir den vita studenten exproprierad. Och i själva verket är affirmative action, i hela vårt samhälle i dag, ett system för expropriation. Företag ägda av vita får inte ett kontrakt på grund av att kontraktet är reserverat för ett företag ägt av, låt säga, latinamerikaner eller kvinnor. Alltså är expropriation ett nyckelverktyg för båda formerna av marxism.

Och slutligen, båda har en analysmetod som automatiskt ger svaren de vill ha. För den klassiska marxisten, är det marxistisk ekonomi. För den kulturella marxisten, är det dekonstruktion. I grund och botten tar dekonstruktion vilken text som helst, tar bort all betydelse från den och sätter tillbaka vilken som helst sorts betydelse som önskas. På så vis får vi fram, exempelvis, att all Shakespeare handlar om förtryck av kvinnor, eller att Bibeln egentligen handlar om ras och genus. Alla dessa texter blir helt enkelt användbart råmaterial, som bevisar att ”all historia handlar om vilka grupper som har makt över vilka andra grupper”. Alltså är parallellerna mycket tydliga mellan den klassiska marxismen som vi är bekanta med i det gamla Sovjetunionen och den kulturella marxismen som vi ser i dag som politisk korrekthet.

Men parallellerna är inte slumpmässiga. Parallellerna kom inte från ingenstans. Faktum är att politisk korrekthet har en historia, en historia som är mycket längre än vad många människor är medvetna om förutom en liten grupp akademiker som har studerat detta. Och historien går tillbaka, som jag sade, till första världskriget, som så många av de patologier gör som i dag sänker vårt samhälle och, sannerligen, vår kultur.

Marxistisk teori sade att när det stora europeiska kriget kommer (som det gjorde i Europa 1914), skulle arbetarklassen resa sig genom hela Europa och störta sina regeringar – bourgeois-regeringarna – på grund av att arbetarna hade mer gemensamt med varandra över nationsgränserna än de hade gemensamt med bourgeoisien och den härskande klassen i sitt eget land. Tja, 1914 kom och det inträffade inte. Genom hela Europa slöt arbetare upp bakom sin flagga och marscherade glatt iväg för att strida mot varandra. Kaisern skakade hand med ledarna för det marxistiska socialdemokratiska partiet i Tyskland och sade att det finns inga partier nu, det finns bara tyskar. Och detta hände i alla länder i Europa. Alltså var någonting fel.

Marxister visste per definition att det inte kunde vara teorin. År 1917 fick de till slut en marxistisk kupp i Ryssland och det såg ut som om teorin fungerade, men det hakade upp sig igen. Det spred sig inte och när försök gjordes till spridning direkt efter kriget, med Spartakistupproret i Berlin, med Béla Kun-regeringen i Ungern, med Münchens rådsrepublik, stödde inte arbetarna dem.

Alltså hade marxisterna ett problem. Och två marxistiska teoretiker gav sig på att arbeta med det: Antonio Gramsci i Italien och Georg Lukács i Ungern. Gramsci sade att arbetarna aldrig kommer att inse sina sanna klassintressen, såsom de definierades av marxismen, innan de blir befriade från västerländsk kultur, och i synnerhet från den kristna religionen – att kultur och religion förblindade dem för deras sanna klassintressen. Lukács, som ansågs vara den mest lysande marxistiske teoretikern sedan Marx själv, sade 1919: ”Vem kommer att rädda oss från västerländsk civilisation?” Han teoretiserade även att det stora hindret för skapandet av ett marxistiskt paradis var kulturen: själva den västerländska civilisationen.

Lukács får en chans att sätta sina idéer i verket, eftersom när den hemodlade bolsjevistiska Béla Kun-regeringen blir etablerad i Ungern 1919 så blir han folkkommissarie för kulturfrågor, och den första saken han gjorde var att introducera sexualundervisning i de ungerska skolorna. Detta garanterade att arbetarna inte skulle stödja Béla Kun-regeringen, eftersom det ungerska folket betraktade detta med förskräckelse, arbetare såväl som alla andra. Men han hade redan gjort kopplingen som många av oss i dag fortfarande är överraskade av, som vi skulle betrakta som ”det senaste”.

År 1923, i Tyskland, etableras en tankesmedja som tar på sig rollen att översätta marxism från ekonomiska till kulturella termer, som skapar politisk korrekthet som vi känner den i dag, och den har – i stort sett – skapat basen för den vid slutet av 1930-talet. Detta inträffar eftersom den mycket förmögne unge sonen till en tysk miljonär och handelsman vid namn Felix Weil har blivit marxist och har gott om pengar att spendera. Han oroas av splittringen hos marxisterna, så han sponsrar något som kallas för den Första marxistiska arbetsveckan, där han för samman Lukács och många av de viktigaste tyska tänkarna under en vecka, arbetandes på motsättningarna inom marxismen.

Och han säger: ”Vad vi behöver är en tankesmedja”. Washington är fullt av tankesmedjor och vi betraktar dem som mycket moderna. I själva verket går de tillbaka ett bra tag. Han finansierar ett institut, associerat med Frankfurts universitet, etablerat 1923, som ursprungligen var tänkt att bli känt som Institutet för marxism. Men de som stod bakom det beslöt från början att det inte var till deras fördel att öppet identifieras som marxister. Det sista som politisk korrekthet vill är att folk ska klura ut att det är en sorts marxism. Så de väljer istället att ge det namnet Institutet för social forskning.

Weil är mycket tydlig angående sina mål. År 1971 skrev han till Martin Jay, författaren av ett standardverk om Frankfurtskolan, som Institutet för social forskning snart informellt blir känt som, och han sade: ”Jag ville att institutet skulle bli känt, kanske berömt, till följd av sina bidrag till marxismen.” Ja, han lyckades. Den förste ledaren för institutet, Carl Grünberg, en österrikisk ekonom, avslutade enligt Martin Jay sitt öppningstal ”genom att tydligt deklarera sin personliga lojalitet till marxism som en vetenskaplig metodik.” Marxism, sade han, skulle utgöra den styrande principen vid institutet, och det förändrades aldrig.

Det inledande arbetet vid institutet var ganska konventionellt, men 1930 så fick det en ny ledare vid namn Max Horkheimer, och Horkheimers åsikter var klart annorlunda. Han var i hög grad en marxistisk renegat. Personerna som skapar och formar Frankfurtskolan är marxistiska renegater. De är fortfarande i hög grad marxister i sitt tänkesätt, men de är i praktiken utkörda från partiet. Moskva tittar på vad de gör och säger: ”Hallå, detta är inte vi, och vi kommer inte att välsigna detta”.

Horkheimers första heresi är att han är väldigt intresserad av Freud, och nyckeln till att genomföra översättningen av marxism från ekonomiska till kulturella termer är huvudsakligen att han kombinerade den med freudism. Återigen skriver Martin Jay: ”Om det kan sägas att institutet under de tidiga åren av dess historia främst ägnade sig åt en analys av bourgeois-samhällets socioekonomiska understruktur” – och jag påpekar att Jay är mycket sympatiskt inställd till Frankfurtskolan, jag läser inte från en kritiker här – ”så låg dess främsta intressen under åren efter 1930 hos dess kulturella överbyggnad. Den traditionella marxistiska formeln angående förhållandet mellan de två ifrågasattes faktiskt av Kritisk teori.”

Det som vi har hört talas om under denna morgon – den radikala feminismen, avdelningarna för kvinnostudier, avdelningarna för gaystudier, avdelningarna för svarta studier – allt detta är grenar tillhörande Kritisk teori. Vad Frankfurtskolan väsentligen gör är att hämta från både Marx och Freud under 1930-talet för att skapa denna teori kallad Kritisk teori. Benämningen är fyndig eftersom du frestas att fråga: ”Vad är teorin?”. Teorin är att kritisera. Teorin är att sättet att sänka den västerländska kulturen och den kapitalistiska ordningen är inte att lägga fram ett alternativ. De vägrar bestämt att göra det. De säger att det inte låter sig göras, att vi inte kan föreställa oss hur ett fritt samhälle skulle se ut (deras definition av ett fritt samhälle). Så länge vi lever under repression – repressionen av en kapitalistisk ekonomisk ordning som skapar (i deras teori) det freudianska tillståndet, de tillstånd som Freud beskriver hos individer under repression – så kan vi inte ens föreställa oss det. Vad Kritisk teori handlar om är helt enkelt att kritisera. Den vill ha den mest destruktiva kritik som är möjlig, på varje möjligt vis, utformad för att rasera den rådande ordningen. Och, naturligtvis, när vi hör från feministerna att hela samhället bara är ute efter att komma åt kvinnor och så vidare, den sortens kritik är ett derivat från Kritisk teori. Allt kommer från 1930-talet, inte 1960-talet.

Andra nyckelmedlemmar som ansluter runt den här tiden är Theodor Adorno, och viktigast av allt, Erich Fromm och Herbert Marcuse. Fromm och Marcuse introducerar en beståndsdel som är central för politisk korrekthet, och det är den sexuella beståndsdelen. Och särskilt Marcuse, som i sina egna skrifter ropar efter ett samhälle av ”polymorf perversitet”, det är hans definition av framtiden för världen som de vill skapa. I synnerhet Marcuse skriver vid 1930-talet en del mycket extrema saker om behovet av sexuell frigörelse, men detta genomsyrar hela institutet. Så gör de flesta teman vi ser hos politisk korrekthet, återigen under det tidiga 30-talet. Enligt Fromms synsätt så var maskulinitet och feminitet inte reflektioner av ”essentiella” könsskillnader, som romantikerna hade ansett. De härrörde istället från skillnader i livsroller, som delvis var socialt bestämda.^[2] Kön är en konstruktion; könsskillnader är en konstruktion.

Ett annat exempel är tonvikten som vi i dag ser läggas på miljövård. ”Materialism så långt tillbaka som Hobbes hade lett till en manipulativ dominerande attityd gentemot naturen.” Det var Horkheimer skrivandes 1933 i Materialismus und Moral. ”Temat om människans dominans över naturen”, enligt Jay, ”kom under de efterföljande åren att bli en central fråga hos Frankfurtskolan.” ”Horkheimers antagonism mot fetischeringen av arbete, (det är här som de uppenbart avviker från marxistisk ortodoxi) uttryckte ytterligare en dimension av hans materialism, kravet på mänsklig, sinnlig lycka.” I en av hans mest pregnanta essäer, Egoism and the Movement for Emancipation, skriven 1936, diskuterade Horkheimer ”den fientlighet till personlig njutning som är inneboende i bourgeois-kultur”. Och han refererade specifikt till Markis de Sade, gillande, för hans ”protest [...] mot askes i en högre morals namn”.

Hur flödar allt detta in här? Hur flödar det in i våra universitet, och, sannerligen, in i våra liv i dag? Medlemmarna av Frankfurtskolan är marxister, de är också, utan undantag, judar.^[3] År 1933 kommer nazisterna till makten i Tyskland, och föga förvånande stängde de ner Institutet för social forskning. Och dess medlemmar flydde. De flydde till New York City, och institutet återetablerades där 1933 med hjälp från Columbia University. Och institutets medlemmar skiftar gradvis genom 1930-talet, även om många av dem fortfarande skriver på tyska, sin fokus från Kritisk teori om det tyska samhället, destruktiv kritik om varje aspekt av det samhället, till Kritisk teori riktad mot det amerikanska samhället. Det händer en annan mycket viktig förändring när kriget kommer. En del av dem börjar jobba för regeringen, inklusive Herbert Marcuse, som blev en nyckelfigur inom OSS (föregångaren till CIA), och en del, inklusive Horkheimer och Adorno, flyttar till Hollywood.

De här grunderna till politisk korrekthet hade antagligen inte betytt så mycket för oss i dag om det inte hade varit för två efterföljande händelser. Den första var studentupproret i mitten av 1960-talet, som till stor del drevs av motstånd mot värnplikten och Vietnamkriget. Men studentrebellerna behövde någon sorts teori. De kunde inte bara ge sig ut där och säga: ”Hell no we won’t go”, de behövde ha någon teoretisk förklaring bakom det. Mycket få av dem var intresserade av att plöja igenom Das Kapital. Klassisk, ekonomisk marxism är inte lätt, och de flesta radikaler från 60-talet var inte djupa. Turligt nog för dem, och oturligt nog för vårt land i dag, och inte bara på universitetet, förblev Herbert Marcuse i Amerika när Frankfurtskolan flyttade tillbaka till Frankfurt efter kriget. Och medan herr Adorno i Tyskland är förfärad över studentupproret när det utbryter där – när studentrebellerna kommer in i Adornos klassrum kontaktar han polisen och låter dem bli arresterade – såg Herbert Marcuse, som förblev här, 60-talets studentuppror som den stora möjligheten. Han såg chansen att ta Frankfurtskolans verk och göra det till teorin för den Nya vänstern i Förenta staterna.

En av Marcuses böcker var nyckelboken. Den blev praktiskt taget bibeln för SDS och 60-talets studentrebeller. Den boken var Eros and Civilization. Marcuse hävdar att under en kapitalistisk ordning (han tonar ner marxismen väldigt starkt här, den har underrubriken: A Philosophical Inquiry into Freud, men ramverket är marxistiskt), är repression essensen av den ordningen och det ger oss personen Freud beskriver – personen med alla fixa idéer, neuroserna, eftersom hans sexuella instinkter är undertryckta. Vi kan föreställa oss en framtid, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, vi befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej”. Och förresten, i den världen kommer det inte längre att finnas arbete, endast lek. Vilket underbart budskap för det mellersta 60-talets radikaler! De är studenter, de är babyboom-barn, och de har vuxit upp med att aldrig ha behövt oroa sig för någonting förutom att så småningom vara tvungna att skaffa sig ett arbete. Och här är en kille som skriver på ett sätt de lätt kan följa. Han kräver inte av dem att de ska läsa en massa tung marxism och säger till dem allt de vill höra som väsentligen är: ”Gör din egen grej”, ”Om det känns bra, gör det” och ”Du behöver aldrig gå till jobbet”. Förresten, Marcuse är också mannen som skapar uttrycket ”Make love, not war”. För att återvända till situationen som folk ställs inför på campus, definierar Marcuse ”befriande tolerans” som intolerans för allting som kommer från högern och tolerans för allting som kommer från vänstern. Marcuse gick med i Frankfurtskolan 1932 (om jag minns det korrekt). Alltså, allt detta går tillbaka till 1930-talet.

Som avslutning, Amerika är i dag ett land som befinner sig i den största och värsta förvandlingen i dess historia. Vi förvandlas till en ideologisk stat, ett land med en officiell statsideologi genomdriven av statens makt. I ”hatbrott” har vi nu människor som avtjänar fängelsedomar för politiska tankar. Och kongressen vidtar nu åtgärder för att expandera den kategorin ytterligare. Affirmative action är en del av det. Terrorn mot den som avviker från politisk korrekthet på campus är en del av det. Det är exakt vad vi har sett hända i Ryssland, i Tyskland, i Italien, i Kina, och nu kommer det hit. Och vi känner inte igen det på grund av att vi kallar det för politisk korrekthet och skrattar bort det. Mitt budskap i dag är att det inte är roligt, det är här, det växer och det kommer så småningom att förstöra, som det söker efter att förstöra, allt som vi någonsin har definierat som vår frihet och vår kultur.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Ursprungstexten talade om ”star-chamber proceeding”, som jag finner vanskligt att översätta (det handlar om en hänsyftning till Stjärnkammaren).
[2] Föregående stycke avslutades med ett citationstecken i ursprungstexten, men det fanns inget inledande citationstecken.
[3] Theodor Adornos mor var dock, mig veterligen, inte judinna.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten, som bygger på ett tal av William S. Lind (det står Bill Lind i inledningen här, precis som i originaltexten, men jag utgår från att det rör sig om William S. Lind) återfinns här:
http://www.academia.org/lectures/lind1.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Om generaler och segrar

av Patrick J. Buchanan
7/10/2008

”(N)är krig väl har tvingats på oss, finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det.”

”Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.”

”I krig finns det ingen ersättning för seger.”

Dessa ord, välbekanta för alla som har examinerats från West Point, är från general MacArthurs avskedstal till kongressen den 19 april 1951, efter att han hade fråntagits befälet i Korea av Harry Truman.

Två år senare skulle dock Dwight David Eisenhower, en general lika känd som MacArthur, gå med på en vapenvila som återställde status quo ante i Korea.

För första gången sedan 1812 års krig hade Förenta staterna misslyckats med att vinna en avgörande seger. Vi hade bevarat självständigheten hos det krigshärjade Sydkorea. Men den norra delen förblev den stalinistiske starke mannen Kim Il Sungs domän i 41 år.

Efter Korea kom Vietnam. Förenta staterna förlorade inte ett enda större slag och gav sig tidigt 1973 iväg med varje provinshuvudstad i sydvietnamesiska händer. Men kriget var förlorat i april 1975, när Saigon, som hade fått sitt militära bistånd drastiskt reducerat av kongressen, föll offer för en invasion från andra sidan av den demilitariserade zonen.

Vietnam presenterade oss för något som ingen generation av amerikaner förutom sydstatare någonsin hade varit med om: ett amerikanskt strategiskt nederlag.

Nu är vi på väg in i vårt åttonde år i Afghanistan och vårt sjätte år i Irak. Inte i något av dem är segern, i MacArthurs bemärkelse, säkrad. Det är faktiskt så att ”seger” kan vara ouppnåeligt, säger Amerikas mest framgångsrike general, David Petraeus, som försäkrar att han aldrig kommer att använda ordet när han talar om Irak. ”Detta är inte den sortens strid där du tar en höjd, planterar flaggan och åker hem till en segerparad.”

Varför kommer inte Operation Iraqi Freedom att sluta som Kuwaitkriget, där general Schwarzkopf ledde den segerrika armén upp för Constitution Avenue? På grund av att närhelst en vapenvila åstadkoms genom maktdelning, visar den sig ofta utgöra upptakten till ett nytt krig, när maktens fördelning förändras.

I Irak är kampen mellan shia och sunni fortfarande olöst. Maliki-regimen vill ha bort amerikanerna så att de kan göra upp räkningen med Sahwa-råden och ”Iraks söner” som vi beväpnade för att utrota al-Qaida. Kurderna är på väg att befästa sin kontroll över oljerika Kirkuk och expandera in i irakisk-arabiska provinser.

Om det andra krig som han har tagit befäl över, säger general Petraeus: ”Det är uppenbart att trenderna i Afghanistan har pekat i fel riktning. [...] Man kan inte döda eller tillfångata sig ut ur ett uppror som är så stort som det i Irak, ej heller, tror jag, ett så stort som det som har utvecklats i Afghanistan.”

”Vi kan inte döda oss fram till seger”, tillägger amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna. Tiden håller på att ”rinna ut för oss”.

Mullen sade tidigare att han ”inte är övertygad om att vi håller på att vinna i Afghanistan”.

Den brittiske befälhavaren, brigadgeneral Mark Carleton-Smith, är till och med dystrare än så. Det brittiska folket, säger han, borde inte vänta sig en ”avgörande militär seger. [...] Vi kommer inte att vinna detta krig. Det handlar om att reducera det till ett uppror på en hanterbar nivå som inte utgör ett strategiskt hot och som kan hanteras av den afghanska armén.”

Carleton-Smith är euforisk om man jämför honom med sir Sherard Cowper-Coles, ambassadör i Kabul, som i ett brev till premiärministern uppges ha sagt att Nato-strategin i Afghanistan är ”dömd att misslyckas”.

Innan antingen en president Obama eller McCain skickar 10.000 fler trupper till Afghanistan, borde han göra en granskning om huruvida detta krig går att vinna, och till vilket pris i blod, pengar och år.

Afghanistan är det längsta kriget i USA:s historia. Varför har vi inte vunnit än? Främst på grund av att vi saknar styrkorna. I första världskriget placerade vi två miljoner man i Frankrike på 18 månader. Under andra världskriget tjänstgjorde 16 miljoner, med 12 miljoner i uniform vid krigsslutet. I dag så har vi 31.000 amerikanska trupper i Afghanistan.

Varför så få trupper? Eftersom, oavsett vad amerikaner säger, det är få som verkligen tror att Hamid Karzai-regimens överlevnad har vital betydelse för vår säkerhet eller att vi skulle vara i livsfara om talibanerna återvände. Petraeus säger faktiskt att vi borde sträva efter ”försoning”, antagligen med de mer moderata bland talibanerna.

Att förvandla fiender till allierade med mutor eller tillgång till makt är kanske inte lika dramatiskt som ett resande av flaggan av marinkåren på Suribachi-berget. Men om försoning kan leda till ett framgångsrikt slut på dessa krig – försäkra oss om att ingen av nationerna används som ett basläger för terror – skulle det vara oacceptabelt? Som Sun Zi skrev, de största segrarna är de som vinns utan strider.

För Amerikas stora krig var MacArthur och Eisenhower de rätta generalerna. För dagens krig, där hotet inte är dödligt och det inte kommer att bli något undertecknande av kapitulation i en järnvägsvagn i Compiègne eller på ett slagskepp Missouris däck, tycks Petraeus vara den rätte mannen – och verkar inte ha något behov av en Eisenhower-jacka eller majspipa.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28896


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Det var värre än Taft föreställde sig

av Paul Gottfried

Den nyliga rättegången mot, och efterföljande avrättningen av, Saddam Hussein [originaltexten är från den 6/1 2007, övers. anm.] har förståeligt nog genererat paralleller med Nürnbergrättegångarna, hållna av de segerrika allierade i efterkrigstidens Tyskland. Denna händelse anses ha skapat ett användbart prejudikat för att rannsaka dem som är anklagade för ”brott mot mänskligheten”. Brotten för vilka tilltalade i Nürnberg kom att ställas inför rätta var konstruerade av de allierade, inklusive Stalins handplockade jurister, vid ett möte i London i augusti 1945; anklagelserna var uppdelade i fyra grupper: ”Brott mot freden”, ”Planerande av anfallskrig”, ”Krigsförbrytelser”, och ”Brott mot mänskligheten”. Bland de saker med rättegångarna som har oroat samvetsgranna juridiska tänkare var praktiserandet av retroaktiv rättvisa: det vill säga, de innehöll skräddarsydda brott (till vilka dödsdomar kunde bifogas) för att förödmjuka och avrätta ledare på den besegrade sidan. Ingen som ifrågasatte detta prejudikat kände, så vitt jag vet, någonting annat än förakt för nazistmördarna som utgjorde måltavlorna. Frågan är om den sortens domstol som skapades för att straffa dem tillfredställde den verkliga rättvisans krav.

Lika bekymrande var den dubbelmoral som var i verket under detta tvivelaktiga prejudikat. Redan i utformningen av anklagelserna, vidtogs försiktighet för att inte dra uppmärksamhet till vad en del av de allierade själva hade gjort som hade kunnat betraktas som brott belagda med dödsstraff. Den angloamerikanska eldbombningen av centraleuropeiska städer, som hade resulterat i ungefär en trekvarts miljon dödsoffer bland försvarslösa civila mot slutet av kriget, och den sovjetiska medverkan i invasionen av Polen som nazi-allierade 1939, var endast två illustrationer av behovet av ett undvikande beteende för juristerna som möttes i London. Försöket att binda de framlyfta brotten till ”hitlerism” undvek behovet av att handskas med allierade missdåd men ignorerade fortfarande faktumet att sovjeterna, som satt till doms över tyskarna, i hög grad hade bidragit till nazistiska framgångar. De hade faktiskt tydligt gått samman med Hitler i att konspirera mot freden i Europa. Så sent som vid Frankrikes fall i juni 1940 hade de franska kommunisterna varit beordrade av Komintern att underminera de franska krigsansträngningarna mot Stalins nazistiska allierade.

En av de första amerikanska statsmännen som öppet kritiserade efterkrigstidens rättegångar i Tyskland (som hade en mindre publicerad motsvarighet i Tokyo för besegrade japanska ledare) var Robert Taft. I ett kontroversiellt tal som hölls på Kenyon College i oktober 1946, noterade Taft att ”Nürnbergrättegångarna bryter mot den fundamentala principen i amerikansk lag att en man inte kan ställas inför rätta under en retroaktiv lag”. Dessutom visade händelserna som pågick en ”anda av hämnd”.

Även om han vid den tiden blev trädd på ett spett för sin otillräckliga antifascism av bland andra sin liberale republikanske medtävlare för presidentnomineringen Thomas E. Dewey, fick Taft bifall från en viktig yngre observatör för sitt modiga ställningstagande. Ett stycke i John F. Kennedys Profiles in Courage, en bästsäljare som Kennedyfamiljens assistent Ted Sorensen skrev för John, som då planerade att ställa upp i presidentvalet, är ägnat åt Tafts principfasta motstånd mot Nürnbergrättegångarna. Notera att Profiles, vars titel och format båda är hämtade från Exemplares Virtutis av den romerske historikern Livius, var avsedd att höja anseendet hos en politiker som då framställdes som en liberal demokrat. Den främsta biografin om Taft, av en tydligt liberal historiker vid namn James T. Patterson, som publicerades 1972, behandlar i allmänhet Tafts kommentarer på Kenyon på ett sympatiskt vis. Ingenstans antyder Patterson att Taft ifrågasatte rättegångarna av något annat än sunda moraliska anledningar.

Tafts åsikter tycktes visa sig allt mer riktiga vid femtiotalet, delvis på grund av en förändring av de politiska vindarna. När antikommunism för tillfället tog platsen från intelligentsians favoritsak, antifascism, blev Nürnbergrättegångarnas defekter överflödande tydliga. Anledningen rörde inte enbart det olämpliga i att sovjeterna agerade som moralister i en skenrättegång vid en tidpunkt då de begick atrociteter mot sina östeuropeiska fångar. Där fanns också problemet med att uppfinna brott för att straffa dem som de militära segrarna hade bestämt sig för att döda. Och när storhetstiden för vad de som hade förberett rättegångsförfarandet vid Nürnberg kallade ”Sovjet-amerikansk vänskap” väl var över, var den nya internationella rättvisan uppenbar för alla. I motsats till den vanliga förvrängningen av våra neo-wilsonska seloter, krävde senator Taft inte att nazistiska ogärningsmän bara skulle släppas fria. Han trodde (korrekt, enligt min åsikt) att de kunde ställas inför rätta i domstolar i länder, inklusive Tyskland, där de hade mördat och skövlat. Det fanns inget berättigande för att tänka ut retroaktiva lagar, tillämpade av vinnarna, för detta ändamål. Detta synsätt är också ett som Churchill lutade åt efter kriget, när han kommenterade att om hans sida hade förlorat, så hade kanske tyskarna spelat samma spel med dem. Den brittiske krigsledaren begick inte synden ”relativism”, utan noterade helt enkelt det groteska tillvägagångssättet under efterkrigstidens rättegångar.

Vad Taft inte såg, på grund av sin plats i historien i oktober 1946, var den sanna vidden av justitiemordet som han klagade på. Som den bayerske historikern Caspar von Schrenck-Notzing dokumenterar i Charakterwäsche, en bok nyligen återpublicerad i en utökad utgåva av Stocker Verlag (min tyska förläggare), är rättegångarna endast förståeliga i kontexten av en amerikansk ansträngning att ”omskola” tyskarna. Verksamheten, som försiggick långt in på 1950-talet, utgick från den pro-sovjetiska vänstern, kumpaner till Rooseveltadministrationen, och gynnade affärskoncerner som försökte dra nytta av expropriationen av ”nazistiska” egendomar. Redan i London gjordes det klart att rättegångarna inte skulle fokusera på att sovra genom bevis utan på att publicera brotten begångna av dem som skulle straffas. De som fick mest uppmärksamhet och de hårdaste straffen var vanligtvis politiska fiender, och inte nödvändigtvis de som hade begått de mest vidriga brotten mot judar och andra civila. Dessutom, genom att behandla medlemskap i nazistpartiet som bevis på konspiration mot freden eller medverkan till brott mot mänskligheten, fann segrarna ett sätt att utvidga bestraffningen till nästintill varje tysk offentlig person som de ville sätta dit.

Schrenck-Notzing dokumenterar även andra aspekter av denna juridiska fars. Deltagare, som den ursprunglige åklagaren Robert Jackson, hade tillhört grupper som krävde en straffande fred mot Tyskland; en del av dem stod den rabiate teutofoben Henry Morgenthau nära, och alla av dem trodde att tyskarna led av en masspsykos som krävde generationer av påtvingad ombetingning för att behandlas. Andra som tilläts ”undersöka” komprometterade tyska affärsintressen, som Farbenwerke, jobbade aktivt för amerikanska affärsmän som strävade efter att köpa upp exproprierade tyska industrier. Om där fanns några konflikter att finna, kan det ha varit mellan pro-sovjeterna, som önskade att nedmontera tysk industri och ge den till Stalin, och de som verkade för affärsvinster med hjälp av ockupationsstyrkorna.

Enligt min åsikt finns det ingen möjlighet att ens den Amerika-regisserade skådeprocess som ägde rum i Bagdad kan tangera skändligheten hos Nürnbergrättegångarna. Det var ett speciellt ögonblick inom den självbelåtna, moralistiska förvrängningen av internationell rättvisa som visar den amerikanska karaktären när den är som värst. Det vore bäst att behandla detta prejudikat som en nationell pinsamhet, en som min favoritrepublikan genom alla tider modigt exponerade.

6 januari 2007

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/gottfried/gottfried97.html



Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

An Amicus Brief for Neville

av Patrick J. Buchanan
30/9/2008

Den 30 september 1938, för 70 år sedan, besökte Neville Chamberlain Adolf Hitlers lägenhet i München, fick hans underskrift på en deklaration innehållande tre meningar och flög hem till Heston Aerodrome.

”Jag har det”, ropade han till lord Halifax. ”Här är ett papper som bär hans namn.” På Georg VI:s begäran kördes Chamberlain till Buckingham Palace, där han gjorde kungen sällskap på balkongen för att ta emot hyllningarna från folkmassan nedanför. En ära utan motstycke.

Sedan var det vidare till 10 Downing Street, där Chamberlain, till tonerna av ”For He’s a Jolly Good Fellow”, deklarerade: ”Detta är andra gången i vår historia som ärofull fred har kommit tillbaka till Downing Street från Tyskland. Jag tror det är fred för vår tid.”

Detta var München, höjden av vanära, ändlöst åberopat som det främsta exemplet på hur feg eftergiftspolitik leder till desperat krig.

Det är den stora myten. Och som alla myter innehåller den sanning.

Chamberlain hade, faktiskt, skrivit över det tjeckisk-styrda Sudetenland till Tyskland hellre än att riskera ett nytt krig som det 1914–1918 som hade tagit livet av 700.000 britter och 1,3 miljoner fransmän.

Nutiden spottar på namnet Neville Chamberlain. Betänk dock situationen som den brittiske premiärministern ställdes inför under den septembermånaden.

Fröna till München hade såtts vid fredskonferensen i Paris 1919, i fördragen från Versailles, Saint-Germain och Trianon.

Trots att Tyskland gick med på en vapenvila baserad på Wilsons 14 punkter och princip om självbestämmande, hade miljontals tyskar överlämnats till främmande styre. Runt 3,25 miljoner böhmiska tyskar (sudeter) lämnades över till Prag, och så gjordes även med 2,5 miljoner slovaker, 800.000 ungrare, 500.000 ukrainare och 150.000 polacker.

Tyskar kommer att vara ”andra klassens” medborgare, sade president Masaryk till sitt parlament. Inte en enda tysk befann sig i Nationalförsamlingen som skapade konstitutionen. Den tyska minoriteten framförde upprepade protester till Nationernas förbund – helt förgäves.

Lloyd George sade att tjeckerna hade ljugit för honom i Paris när de lovade att dana Tjeckoslovakien efter mönstret av Schweiziska edsförbundet, med autonomi för etniska minoriteter.

Vid 1930-talet ansåg de flesta britter och tory-regeringen att sudettyskarna hade blivit utsatta för en orättvisa som måste rättas till genom diplomati om ett nytt krig skulle undvikas.

Efter att Saarland hade röstat 90 mot 10 för att återgå till das Reich, och Österrike hade blivit annekterat, började sudettyskarna agitera för secession och tysk annektering. Och som Chamberlain skrev till sin syster brydde han sig ”inte ett dugg om sudeterna befann sig innanför riket eller utanför det”. Frågan var inte värd ett europeiskt krig eller ett världskrig.

Med tanke på att Storbritannien inte hade någon allians med Prag eller några vitala intressen i östra Centraleuropa, där ingen brittisk armé hade stridit tidigare, vad gjorde Chamberlain i München överhuvudtaget?

Han var rädd att om krig bröt ut mellan tjeckerna och tyskarna, och Prag åberopade sin franska allians, skulle ett fransk-tyskt krig kunna följa, som drog in Storbritannien liksom det hade gjort 1914.

Tre gånger under den septembermånaden flög Chamberlain till Tyskland för att förhandla fram det fredliga överlämnandet av de provinser i Tjeckoslovakien där tyskar befann sig i klar majoritet. Efter sin andra resa, till Bad Godesberg, där Hitler hade hotat med att börja marschera, hade Chamberlain beordrat mobilisering av flottan.

Hitler hade backat tillbaka och bad Chamberlain att fortsätta sin strävan efter en förhandlingslösning, som slutfördes i München.

Varför sade Chamberlain inte till Prag att trotsa Hitler och varför förband han inte Storbritannien till att strida för ett tjeckiskt Sudetenland?

Därför att Storbritannien var helt oförberett för krig. Britterna hade inte en enda division i Frankrike, inga Spitfires, ingen värnplikt och inga allierade förutom Frankrike. Storbritanniens förstavärldskrigs-allierade var borta. Italien var med Hitler. Japan var nu fientligt. Ryssland hade förlorats till bolsjevismen. Kanada, Nya Zeeland, Australien och Sydafrika var ovilliga att strida, om frågan gällde att hålla kvar tyskar under tjeckiskt styre.

Och amerikanerna hade åkt hem. FDR hade faktiskt varnat: ”De som räknar med det säkra stödet från Förenta staterna om det blir krig i Europa har misstagit sig totalt.” Roosevelts medhjälpare informerade Paris att Amerika, om krig utbröt, under neutralitetslagarna, inte ens skulle leverera planen som Frankrike redan hade köpt.

Varför skulle Storbritannien starta ett krig som de inte kunde vinna för en sak – tjeckisk kontroll över 3,5 miljoner tyskar – som de inte trodde på, ett krig som med säkerhet skulle leda till miljontals dödsfall och Storbritanniens förstörelse?

Vi amerikaner gick inte i krig för tjeckerna 1938, eller polackerna 1939, eller fransmännen 1940, eller ungrarna 1956. Förra månaden marscherade Ryssland in i Abchazien och Sydossetien – Georgiens Sudetenland. Förklarade vi krig?

Om de ryska majoriteterna i östra Ukraina eller Krim kräver rätten att bryta sig loss och återvända till moder Ryssland, kommer vi att gå i krig för att hålla dessa miljontals ryssar kvar under ukrainskt styre?

Om inte, på vilken grund står vi för att fördöma Chamberlain?

Chamberlains misslyckande var att han litade på Hitler i München, liksom hans stora rival Winston Churchill skulle komma att lita på Josef Stalin i Moskva, Teheran och Jalta.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28785


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Varför Obama har fel

av William S. Lind

För några veckor sedan skrev jag en kolumn som förklarade varför senator John McCain har fel när det gäller Irak. Till skillnad från honom har senator Obama i huvudsak rätt om Irak. Om han sedan skulle fullfölja sin plan för ett tillbakadragande av amerikanska trupper är en annan fråga. Det demokratiska utrikespolitiska etablissemanget är inte mindre wilsonskt än dess republikanska motsvarighet, och när det väl har använt antikrigs-väljare för att komma till makten så kommer det att vilja dumpa dem så fort det vågar.

Men om Obama har rätt om Irak, har han fel om Afghanistan, Pakistan och Iran. Hans recept för vart och ett av dem ligger så nära Bushadministrationens policys att om McCain är McBush, tycks Obama vara O’Bush. Det förefaller som om många väljares önskan att helt och hållet ta sig ifrån Bush-eran är dömd att leda till besvikelse.

När det gäller Afghanistan vill Obama skicka in fler trupper och vinna kriget. Men fler trupper som gör det som amerikanska trupper gör nu – strider mot pashtunerna och kallar in flyganfall mot allt som rör sig – garanterar att vi kommer att förlora kriget. Som var fallet i Irak, är det första nödvändiga steget att ändra på vad det är våra trupper gör. Vad jag har sett så har Obama inte sagt någonting om det, antagligen på grund av att hans hållning gällande Afghanistan endast är posering som ska visa att han kommer att vara ”hård mot terrorism”.

Obamas hållning beträffande Pakistan är än mer farlig. I augusti 2007 ropade Obama efter direkt amerikanskt militärt ingripande i Pakistan, med eller utan pakistanskt godkännande. När han talade till Woodrow Wilson Center sade han: ”Om vi har underrättelser om terroristmål av högt värde som möjliggör agerande och president Musharraf inte vill agera, så kommer vi att göra det.” President Bush följde senator Obamas rekommendation i juli, när han bemyndigade sådana handlingar.

Detta är ett exempel på det klassiska strategiska misstaget att offra ett viktigare mål till förmån för ett som är mindre viktigt. Inte ens ett direkt nederlag i Afghanistan skulle skada Amerikas intressen lika mycket som den pakistanska statens upplösning och Pakistans förvandling till ytterligare en statslös region skulle göra. Den pakistanska staten är redan farligt bräcklig, och åtgärder såsom räder över gränsen av amerikanska trupper kommer att minska dess legitimitet ytterligare. Det finns ingen regering som är oförmögen att försvara sin suveränitet, som håller i längden. Ironiskt nog; om Pakistan kollapsar så händer samma sak med vår position i Afghanistan, eftersom vår främsta underhållslinje kommer att kapas. Obama vill i praktiken skänka al-Qaida och talibanerna en dubbelseger.

I år, i juni, talade Obama till den årliga Aipac-konferensen. Det som han där sade om Iran placerar honom återigen en bra bit inne i Bush-lägret:

Som president kommer jag att använda alla former av amerikansk makt för att pressa Iran. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att hindra Iran från att skaffa sig ett kärnvapen. [...]

Det ska inte råda något tvivel: Jag kommer alltid att behålla hotet om militära åtgärder för att försvara vår säkerhet och vår allierade Israel. Var inte i tvivel.

Ibland finns det inga alternativ till konfrontation. Om vi måste använda militär makt så har vi större chans att lyckas och har mer stöd hemma och utomlands om vi har uttömt våra diplomatiska möjligheter. Det är förändringen som vi behöver i vår politik.

Med andra ord, förändringen som vi behöver i vår politik är att bjuda på lite mer diplomatisk kabuki innan vi anfaller Iran.

Som jag ofta har sagt och kommer att fortsätta att säga, ett anfall mot Iran skulle kunna kosta oss hela armén som vi har i Irak. Det skulle kunna sätta regionen i brand, från Afghanistan till Nilen. Det skulle kunna skapa en oljekris med svåra ekonomiska konsekvenser vid en tidpunkt då världsekonomin är i gungning. Det är, kort sagt, galenskap. Men det är också vad Obama lovade Aipac.

Här ser vi den amerikanska politikens centrala verklighet lysa igenom fasaderna. Amerika har ett enpartisystem. Det partiet är Etablissemangspartiet, och dess inre meningsskiljaktigheter är små. Både McCain och Obama är etablissemangsparti-kandidater. De är överens om att Amerika måste vara ett världskontrollerande imperium. Båda männen är wilsonister som tror att vi måste omskapa andra länder och kulturer till vår avbild. Ingen av dem föreställer sig några verkliga gränser, politiska, finansiella, militära eller moraliska, för amerikansk makt. McCain och Obama tävlar endast i att avgöra vem som kan dricka mest från hybrisens förgiftade brunn, runt vilken benknotorna från alla tidigare världsmakter ligger oupptäckta.

Sådant är ”valet” som det amerikanska folket får i november. Som monarkist är det ibland svårt att hålla sig från att le.

18 september 2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind148.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.