Hur väst förlorade världen

av Patrick J. Buchanan
Postad: 27/5/2008

Europa, den västerländska människans moderkontinent, är i dag åldrande och döende, oförmögen att upprätthålla födelsetalen som behövs för att hålla henne levande, eller motstå erövring genom en invandrarinvasion från den tredje världen.

Vad hände med nationerna som för endast ett århundrade sedan härskade över världen?

I ”Churchill, Hitler and ’The Unnecessary War’: How Britain Lost Its Empire and the West Lost the World”, publicerad i dag, kommer denne skribent att hävda att det var kolossala blundrar från brittiska statsmän, främst Winston Churchill, som förvandlade två europeiska krig till världskrig som än kan komma visa sig ha utgjort västvärldens dödande sår.

Den första blundern var ett hemligt beslut från det inre kabinettet 1906 att skicka en brittisk armé över kanalen för att kämpa i ett eventuellt fransk-tyskt krig. Hade Kaisern vetat att det brittiska imperiet skulle strida för Frankrike, så hade han vidtagit mer bestämda åtgärder än han gjorde för att förhindra språnget till krig i juli 1914.

Hade Storbritannien inte förklarat krig den fjärde augusti och fört in Japan, Italien och Förenta staterna, hade kriget slutat långt tidigare. Leninism och stalinism hade aldrig triumferat i Ryssland, och Hitler hade aldrig kommit till makten i Tyskland.

Den andra blundern var det hämnande Versaillesfördraget som lade till över 25 000 kvadratmil till det brittiska imperiet medan det satte miljontals tyskar under tjeckiskt och polskt styre i strid med vapenvilans villkor och Woodrow Wilsons 14 punkter.

En tredje var det brittiska beslutet att kapitulera för amerikanska krav 1921 och dumpa en trogen 20-årig japansk allierad. Tokyo krävde sin hämnd 20 år senare genom att tillfoga det största nederlaget i brittisk historia, kapitulationen av Singapore och en armé på 80 000 till en japansk armé av halva storleken.

En fjärde brittisk blunder, som Neville Chamberlain kallade den ”verkliga midsommaren av galenskap”, var beslutet 1935 att straffa Italien för ett kolonialkrig i Etiopien. London förstörde Stresafronten bestående av Storbritannien, Frankrike och Italien som Mussolini hade fogat ihop för att hålla Tyskland stången, och drev Mussolini rakt in i armarna på en nazistdiktator som han avskydde.

1936 sonderade Frankrike britterna för att se om de skulle stödja en kampanj för att driva tyska trupper ut ur Rhenlandet som Hitler hade ockuperat i strid med Versaillesfördraget. Britterna vägrade. Och Churchill gratulerade fransmännen för att ha tagit upp frågan med Nationernas förbund, och sade att den idealiska lösningen skulle vara ett frivilligt nazistiskt tillbakadragande från Rhenlandet för att visa världen att Hitler respekterade fördrags helgd.

München, 70 år sedan i september, var en katastrof. Men det var en direkt, om inte oundviklig, konsekvens av ett Versaillesfördrag som hade överlämnat 3,5 miljoner sudettyskar till tjeckiskt styre mot deras vilja och i strid med principen om självstyre.

Men den fatala blundern var inte München.

Den fatala blundern var beslutet den 31 mars 1939 att lämna en krigsgaranti till en nyfascistisk regim bestående av polska överstar som hade samarbetat med Hitler i våldtäkten av Tjeckoslovakien.

Storbritannien gav Warsawa carte blanche att ta henne i krig över en stad, Danzig, som britterna själva ansåg borde återlämnas till Tyskland. Resultat: en Hitler-Stalin-pakt och ett sexårigt krig som lämnade tjogtals miljoner döda, Europa i ruiner, det brittiska imperiet bankrutt och sönderfallande, tio europeiska nationer under Josef Stalins barbariska styre och ett halvt århundrade av kallt krig. Hade där inte varit någon krigsgaranti till Polen, så hade där kanske inte varit något krig, ingen nazi-invasion av Västeuropa och ingen Förintelse.

Churchill var den oumbärlige krigsledaren som höll ut tills Hitler begick sina fatala blundrar, invaderande Ryssland och förklarande krig mot Amerika. Han var också mannen som var mest ansvarig för Storbritanniens fall från härskarinna över det största imperiet sedan Rom till en amerikansk ö-besittning.

Rörande karaktären hos bolsjevikregimen 1919 och nazistregimen 1933 hade Churchill haft rätt. Om brittisk återupprustning hade han haft rätt. Men Churchill hade också ofta katastrofalt fel.

Han ledde västvärlden nedför en moralisk sluttning till dess eget barbari genom att införa en svältblockad mot Tyskland 1914 och starta luftterror mot öppna städer 1940. Dessa policys ledde till hundratusentals kvinnors och barns död.

Han stod bakom de största brittiska militära blundrarna i två krig: katastrofen vid Dardanellerna 1915 och det norska fiaskot 1940 som fällde Chamberlain och förde Churchill till makten.

Samtidigt som han hudflängde Chamberlain för att ge efter till Hitler, varade Churchills egen eftergiftspolitik gentemot Stalin längre och var ännu mer flagrant och kostsam, försäkrande att de saker för vilka Storbritannien offrade imperiet – Polens frihet och att förhindra en fientlig makt från att dominera Europa – var förlorade.

Churchill hade dock sannerligen rätt när han sade till FDR vid deras första möte efter Pearl Harbor att de borde kalla kriget som de nu befann sig i för ”det onödiga kriget”.

Han var en stor man – till priset av sitt lands storhet.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=26672

Vad är paleokonservatism?

Postad av Christopher Roach den 24 maj 2008

Vid det kalla krigets slut fann sig konservativa vara i ett tillstånd av oenighet och intellektuell turbulens. Den neokonservativa fraktionen krävde en fortsättning av kallakrigs-modellen av interventionistisk utrikespolitik och förkastade den inrikesorienterade lilla-stats-konservatismen som var populär i södern och i väst. Nynationalister, såsom Pat Buchanan, tryckte på för en vändning inåt, förkastandet av diverse liberala kulturella trender, och en avveckling av en stor del av välfärdsstaten, på samma gång som de förespråkade begränsningar av invandringen för att minska den växande välfärdsstatens största och växande väljargrupp.

Om det kalla krigets expanderade myndighetsmakt i de paleokonservativas ögon uppfattades som ett nödvändigt ont, så var det för neokonservativa Amerikas finaste stund. I begynnelsen utgjordes de neokonservativa främst av liberala judiska avhoppare från det demokratiska partiet som förkastade dess omfamning av den Nya vänstern under Vietnamkrigets sluttamp. Inom den Nya vänstern såg de neokonservativa nihilism, likgiltighet gentemot sovjetisk expansionism, solidaritet med antivästliga (och anti-israeliska) rörelser för ”nationell frigörelse”, och djup alienation från det kalla krigets amerikanska konsensusposition. Som liberaler med starka band till 1960-talets medborgarrättsrörelse, såg neokonservativa även sig själva som den konservativa rörelsens samvete, naturliga moderater som var rena från den rasism som drev vissa sydstatskonservativas motstånd mot medborgarrättsrörelsen.

Under det tidiga 90-talet så trädde den spirande välfärdsstaten och dess inkräktande fokus på privatlivets aktiviteter och privata företag fram som en naturlig samlingspunkt bland traditionella konservativa. Paleokonservativa var obekväma med det kalla krigets kompromisser, och efter 1989 kunde dessa inte längre rättfärdigas som nödvändiga och temporära åtgärder för att motarbeta Sovjetunionen. Till och med halvauktoritära katoliker (som hyllade Franco och Pinochet) tyckte illa om den federala statens inkräktande beteende eftersom så mycket av det tjänade onda och revolutionära ändamål: avskaffande delstatliga begränsningar av abort, införande krossande skattebördor på småföretag, blandande sig i naturligt patriarkala sexrelationer, och förhindrande självförsvar genom vapenkontroll. Denna anti-välfärds-krigförings-stats-koalition inkluderade de självbenämnda paleolibertarianerna. När de ”akuta” behoven från det kalla kriget tog slut, krävde de paleokonservativa en kraftig minskning av Amerikas utrikespolitiska åtaganden, precis som de hade krävt ett slut på de ”akuta” programmen från New Deal efter att den stora depressionens kris hade passerat. Splittringen mellan traditionalistiska paleokonservativa och neokonservativa – tillfälligt antydd i förhindrandet av Mel Bradfords National Endowment for the Humanities-utnämning – blev helt uppenbar under George H.W. Bushs presidentperiod. FDR-koalitionens flyktingar omfamnade aldrig till fullo målet att avveckla välfärdsstaten, inklusive New Deal. Mer viktigt var att det kalla krigets slut ledde neokonservativa till att finna nya drakar att dräpa, förespråkande permanent amerikansk interventionism i Mellanöstern, det verklighetsfrämmande målet att sprida demokratisk kapitalism, skydda Israel, motverka ett revanschistiskt Ryssland, och i största allmänhet bevara den välgörande appliceringen av amerikansk makt. Meningslösa interventioner i fall där det var tveksamt om nationella intressen berördes – i synnerhet i Somalia – förvärrade splittringen mellan dessa två olikartade falanger av den konservativa rörelsen.

Tidigare slitningar rörande så skilda frågor som antidiskrimineringslagar, innebörden av inbördeskriget, och existensen och innebörden av ”rasism” bistod med ytterligare friktion. Denna friktion ledde till öppna lågor i efterdyningarna av 11/9-attackerna. Medan paleokonservativa beskrev attackerna som frukterna av överdriven intervention i Mellanöstern och en allt för generös invandringspolitik, såg de neokonservativa attackerna som en förevändning för att klibba tätare fast vid Israel, fullfölja sedan länge etablerade planer på att dra ut Iraks huggtänder, och i största allmänhet följa en ”amerikansk storhet”-utrikespolitik. Eftersom liberaler, libertarianer, och traditionalistiska konservativa alla hyste olika grader av motstånd mot kriget i Irak – eller utvecklade motståndet när krigets långsiktiga idealistiska projekt blev tydligt – tillät pacifistiska libertarianska idéer paleokonservatismen att bli reducerad till en enda liten-stats-princip i de nyligen anländas ögon. Detta var en naturlig slutsats med tanke på fokusen i publikationer som Chronicles och The American Conservative under de senaste fem åren. Detta är dock felaktigt, och det är uppenbart för vem som helst som har varit involverad i konservativ politik innan 2001. Identifieringen av paleokonservatism som liktydig med absolutistiska liten-stats-idéer har misstagit medresenärer för långsiktigt troende och felaktigt ersatt helheten av dess autentiskt konservativa vision med en del av den.

Liksom alla andra sorters konservatism kräver paleokonservatism olika behandling av olika placerade personer. Om paleokonservatism är för en liten stat på den federala och internationella nivån, omfamnar den ofta ”republikanism” på den lokala nivån, en tradition som hyllar idén om ett litet, självstyrande samhälle där lycka och dygd följer på den hälsosamma handlingen att fundera på och debattera det goda, vara en aktiv medborgare, och politiskt uttrycka det engagemanget i lagen. Som en illustration, antidemokratisk intervention i namnet av nymodiga friheter är en av de främsta källorna till konservativt motstånd mot egensinnig juridisk aktivism, som kom i vägen för delstaternas rätt att organisera skolor, ta sig an synd, hitta och bestraffa brottslingar, och staka ut en väg som passar lokala omständigheter.

Konservatism definieras framför allt av instinkten att försvara en känd livsstil som står under hot. I dagens Amerika inbegriper det definitivt grundlagsfädernas konstitutionalistiska liten-stats-traditioner, men det inbegriper även WASP-elitens moraliska ledarskap och den lågkyrkliga kultur som härstammar från grovhuggna skotsk-irländska* pionjärer som i dag finner sitt uttryck i föraktet för elitism och ringaktningen för avhängighet bland en betydande del av sedan länge etablerade amerikaner.

En ”konservatism” som nedvärderar allting från 1789 och framåt, och förkastar stora sjok av historisk amerikansk kutym är inte konservatism, utan är i stället en sorts ideologisk romantik. Liksom all ideologi behöver den inte handskas med kompromiss, resultat, fakta, och levd erfarenhet. För den ideologiske romantikern kan både det förgångna och det nuvarande förkastas som cyniska kompromisser accepterade av inkonsekventa och oseriösa män. För folk som dessa – oavsett om de är liberaler, libertarianer, socialister, eller någonting annat – har vi det bästa framför oss, och om vi antar deras aprioriska förslag kommer det perfekta samhället att träda fram precis bortom nästa kulle, likt den försvunna staden Eldorado.

[En tidigare version av denna essä finns tillgänglig här.]


* Det är inte skottar och irländare i största allmänhet som åsyftas, utan ättlingar till Ulster-Scots, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Christopher Roach, den återfinns här: http://www.takimag.com/blogs/article/what_is_paleoconservatism/

Hur skulle det bli om allmänna skolor avskaffades?

av Llewellyn H. Rockwell, jr.

I den amerikanska kulturen hyllas allmänna skolor offentligt och kritiseras privat, vilket i stort sett är det motsatta till hur vi tenderar behandla storskaliga företag som Wal-Mart. Offentligt säger alla att Wal-Mart är förfärligt, fyllt med dåliga utländska produkter, och exploaterar arbetare. Men privat så köper vi de väl prissatta högkvalitativa produkterna, och långa köer av människor hoppas bli anställda.

Varför är det så? Det har något att göra med faktumet att allmänna skolor är en del av vår medborgarreligion, det främsta beviset som folk tar fram för att visa att lokala myndigheterna tjänar oss. Och det finns ett psykologiskt element. De flesta av oss lämnar över våra barn till dem, så nog måste de värna om våra intressen!

Men gör de det? Murray N. Rothbards Education: Free and Compulsory förklarar att det sanna ursprunget till och syftet med allmän utbildning inte så mycket handlar om utbildning som vi tänker oss den, utan om indoktrinering i medborgarreligionen. Detta förklarar varför den kommunala eliten är så misstänksam mot hemundervisning och privat skolning: det är inte rädsla för låga testresultat som driver detta, utan oron att dessa barn inte lär de värden som staten anser vara viktiga.

Men att såga allmänna skolor är inte syftet med denna artikel. Det finns godtagbara allmänna skolor och de som är fruktansvärda, så det tjänar ingenting till att generalisera. Ej heller finns det ett behov av att pumpa ut data om testresultat. Låt mig endast ägna mig åt den ekonomiska sidan. Alla studier har visat att den genomsnittliga kostnaden per elev för allmänna skolor är dubbelt så stor som den för privata skolor (här är ett exempel på en studie).

Detta går stick i stäv med intuitionen, eftersom folk tänker på allmänna skolor som gratis och privata skolor som dyra. Men när du väl beaktar källan till finansieringen (skattedollar vs. marknadsreglerade avgifter eller donation), är det privata alternativet mycket billigare. De allmänna skolorna kostar faktiskt lika mycket som de dyraste och mest exklusiva privata skolorna i landet. Skillnaden är att kostnaden för allmän skolgång är utspridd över hela befolkningen, medan den privata skolkostnaden endast bärs av familjerna med studenter som går där.

I korthet, om vi kunde avskaffa allmänna skolor och lagar om skolplikt, och ersätta allt det med utbildning erbjuden av marknaden, skulle vi ha bättre skolor till halva priset, och vara friare också. Vi skulle även vara ett mer rättvist samhälle, med endast utbildningens kunder bärande kostnaderna.

Vad finns det att inte gilla? Ja, vi har problemet med övergången. Det finns uppenbara och svåra politiska problem. Vi skulle kunna säga att allmän utbildning har en politisk fördel här till följd av nätverkseffekter. Ett avsevärt antal ”prenumerationer”, etc. har travats upp för status quo, och det är mycket svårt att ändra dessa.

Men låt oss låtsas. Låt oss säga att en enstaka stad beslutade att kostnaden för allmänna skolor är för hög jämfört med privata skolor, och stadens styrande beslöt att avskaffa allmänna skolor helt och hållet. Den första saken att lägga märke till är att detta skulle vara olagligt, eftersom varje stat kräver lokaliteter för att erbjuda utbildning på offentlig basis. Jag vet inte vad som skulle hända med de styrande i staden. Skulle de fängslas? Vem vet? De hade definitivt blivit stämda.

Men låt oss säga att vi på något vis kommer runt det problemet, tack vare, låt säga, ett speciellt tillägg i delstatens konstitution, som undantar vissa platser om stadsstyret godkänner det. Sedan finns problemet med federal(a) lagstiftning och regler. Jag spekulerar bara eftersom jag inte känner till de relevanta lagarna, men vi kan gissa att Department of Education skulle lägga märke till det, och någon sorts nationell hysteri skulle följa. Men låt oss säga att vi mirakulöst kommer förbi det problemet också, och den federala regeringen låter denna ort gå sin egen väg.

Det kommer att finnas två stadier i övergången. Under det första stadiet kommer många till synes dåliga saker att hända. Hur hanteras de fysiska byggnaderna i vårt exempel? De säljs till högstbjudande, oavsett om det blir till nya skolägare, affärsverksamheter, eller byggherrar. Och lärarna och administratörerna? Alla får sluta. Ni kan tänka er ramaskriet.

Med egendomsskatter avskaffade kanske folk med barn i allmänna skolor flyttar bort. Det kommer inte att finnas några extra höga priser för hus i skoldistrikt som anses bra. Det kommer att finnas vrede rörande detta. För föräldrarna som stannar kvar, finns det ett stort problem med vad som ska göras med barnen under dagen.

Med egendomsskatter borta finns det extra pengar för att betala för skolor, men deras tillgångar har nyss fallit i marknadsvärde (till och med utan centralbanken), vilket är ett allvarligt problem när det gäller att punga ut för skolavgifter. Det kommer, naturligtvis, att finnas en utbredd hysteri om de fattiga också, som inte kommer att ha några möjligheter till skolning utöver hemundervisning.

Allt detta låter ganska katastrofalt, gör det inte? Visst gör det. Men det är endast fas ett. Om vi på något vis kan klara oss till fas två kommer något helt annorlunda att träda fram. De befintliga privata skolorna kommer att fyllas till sista plats och det kommer att finnas ett starkt behov av nya. Entreprenörer kommer snabbt att flöda in i området för att erbjuda skolor på en konkurrenskraftig basis. Kyrkor och andra lokala institutioner kommer att samla in pengarna för att sörja för utbildning.

Till att börja med kommer de nya skolorna att vara baserade på idén om den allmänna skolan. Barn kommer att vara där från åtta till fyra eller fem, och alla klasser kommer att täckas. Men nya alternativ kommer snabbt att dyka upp. Det kommer att finnas skolor för halvdagsklasser. Det kommer att finnas stora, mellanstora, och små skolor. Vissa kommer att ha 40 barn per klass, och andra fyra eller ett. Privat undervisning kommer att explodera. Sekteristiska skolor av alla slag kommer att dyka upp. Mikroskolor kommer att öppna för att tjäna nisch-intressen: vetenskap, klassiker, musik, teater, datorer, jordbruk, etc. Det kommer att finnas enkönade skolor. Huruvida sport skulle vara en del av skolan eller något helt oberoende är upp till marknaden att bestämma.

Och ”elementary, middle school, high school”-modellen kommer inte längre vara den enda. Klasser kommer inte nödvändigtvis vara grupperade endast efter ålder. Vissa kommer även att vara baserade på förmåga och nivån som har uppnåtts. Avgiften skulle variera från gratis till superdyrt. Nyckeln är att konsumenten skulle styra.

Transporttjänster skulle poppa upp för att ersätta det gamla skolbussystemet. Folk skulle kunna tjäna pengar genom att köpa skåpbilar och erbjuda transport. Inom alla områden relaterade till utbildning skulle vinstmöjligheter finnas i överflöd.

För att beskriva det kort så skulle marknaden för utbildning fungera på samma sätt som alla andra marknader. Specerier, exempelvis. Där det finns en efterfrågan, och uppenbarligen kräver folk utbildning till sina barn, finns det tillgång. Det finns stora speceriaffärer, små, billiga, dyra, och butiker för att handla specerier från bilen*. Det är på samma sätt för andra varor, och det skulle vara på samma sätt för utbildning. Återigen, kunden skulle styra. I slutänden är det som skulle komma fram inte helt förutsägbart – det är marknaden aldrig – men vad som än hände skulle vara i enlighet med allmänhetens önskemål.

Efter denna andra fas skulle denna stad träda fram som en av de mest efterfrågade i landet. Utbildningsalternativen skulle vara obegränsade. Den skulle vara källan till enorma framsteg, och en förebild för nationen. Den skulle kunna få hela landet att tänka om när det gäller utbildning. Och sedan skulle de som hade flyttat bort flytta tillbaka för att njuta av de bästa skolorna i landet till halva priset jämfört med de allmänna skolorna, och de utan barn i huset skulle inte behöva betala ett öre för utbildning. Prata om lockande!

Så vilken stad blir den första att försöka det och visa oss alla vägen?

5 april 2008

* I originaltexten talas det om stores for groceries on the run; jag gissar (men är inte helt säker på) att det är butiker där man kan handla från bilen som åsyftas, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Llewellyn H. Rockwell, jr; den återfinns här: http://www.lewrockwell.com/rockwell/public-schools-abolished.html

Ursprunget till ”rasism”

Den märkliga begynnelsen av ett oanvändbart ord.

av Samuel Francis

Oxford English Dictionary är ett referensverk i flera band som är en av den västerländska lärdomens mest remarkabla bedrifter – standardordboken för det engelska språket på det som är känt som ”historiska principer”. Till skillnad från de flesta ordböcker, bistår OED även med information om ords första historiska framträdanden och användanden. Omfånget av lärdomen i OED är ofta häpnadsväckande, men för AR-läsare [AR = American Renaissance, där originaltexten publicerades; övers. anm.] är ett av de mest intressanta styckena det för ordet ”rasism”.

Enligt den andra utgåvan (1989) av OED, inträffade det tidigast kända användandet av ordet ”rasism” på engelska i en bok från 1936 av den amerikanske ”fascisten” Lawrence Dennis, The Coming American Fascism. Det andra användandet av uttrycket på engelska som OED noterar är i titeln på en bok ursprungligen skriven på tyska 1933 och 1934 men översatt till engelska och först publicerad 1938 – Racism av Magnus Hirschfeld, översatt av Eden och Cedar Paul. Eftersom Hirschfeld dog 1935, innan publiceringen av Dennis’ bok det följande året, och redan frekvent hade använt ordet i sin egen boks text och titel, förefaller det rättvist att erkänna honom snarare än Dennis som upphovsman till ordet ”rasism”. När det gäller ordet ”rasist” som ett adjektiv, tillskrivs Hirschfeld själv det första kända användandet av OED. Vem var Magnus Hirschfeld och vad hade han att berätta för oss om ”rasism”?

Magnus Hirschfeld (1868–1935) var en tysk-judisk forskare inom den medicinska vetenskapen vars främsta verk var inom fältet av det som kom att bli känt som ”sexologi” – det vetenskapliga studiet av sex. Liksom Havelock Ellis i England och Alfred Kinsey i de Förenta staterna, var Hirschfeld inte bara bland de första som samlade systematisk information om sexualitet utan var också en apostel för sexuell ”frigörelse”. Hans främsta verk var en studie av homosexualitet, men han publicerade också många andra böcker, monografier, och artiklar som handlade om sex. Han skrev en avhandling i fem volymer om ”sexologi” såväl som omkring 150 andra verk och hjälpte till att skriva och producera fem filmer om ämnet.

Det är rimligt att konkludera att hans verk var ämnade att sända ett meddelande – att traditionell kristen och borgerlig sexualmoral var undertryckande, irrationell, och hycklande, och att emancipation skulle innebära ett stort steg framåt. Hans beundrande översättare, Eden och Cedar Paul, i deras introduktion till Racism, skriver om hans ”outtröttliga stridande för de personers sak som, på grund av att deras sexuella hormoniska fungerande är av en ovanlig typ, blir förföljda av sina mer lyckligt lottade medmänniskor.” Långt innan 1960-talets ”sexuella revolution” var Magnus Hirschfeld ute på ett korståg för ”normaliseringen” av homosexualitet och annat mer eller mindre ovanligt^[1] sexuellt beteende.

Hirschfeld var grundaren av ett institut för sexualvetenskap i Berlin och hjälpte till att organisera ”sexologi” på det internationella planet. 1922 blev han fysiskt attackerad och nästan dödad av antisemiter i München. I maj 1933 stängde nazisterna ner hans ”institut för sexualvetenskap” och Hirschfeld flydde till Frankrike, där han levde fram till sin död 1935.

Racism är till stor del vigd åt en starkt polemisk ”vederläggning” av några av de huvudsakliga rasliga ideologierna och teorierna från de 19:e och 20:e århundradena. Författarna som Hirschfeld kritiserade, vid sidan av hans favoritmål som utgjordes av nationalsocialisterna själva, var figurer som Arthur de Gobineau, Vacher de La-Pouge, Houston Stewart Chamberlain, och andra som i dag vanligtvis stämplas som ”pseudo-vetenskapsmän”. Det är faktiskt en opassande benämning. En del av dem försökte inte skriva som vetenskapsmän överhuvudtaget utan snarare som politiska teoretiker, medan andra bättre kan beskrivas som förvetenskapliga författare om ras som arbetade med otillräcklig(a) information, begrepp, metodik, och terminologi. Medan Hirschfeld kan ha haft rätt i att förkasta deras mer oerhörda felsteg, är hans hånande av dem för dessa misstag ungefär som att förlöjliga Copernicus och Kepler på grund av att de fortsatte att acceptera en del felaktiga idéer från medeltida astronomi.

Till och med när Hirschfeld har rätt i sin kritik av de tidiga rasteoretikerna, är det ofta på grund av att han har valt ut enkla måltavlor. Hans ”vederläggning” av ”rasism” är till stor del centrerad på irrelevanta plattityder som även extrema talesmän för rasliga skillnader villigt kan komma att erkänna – att alla människor tillhör samma art och kan korsa sig med varandra, att blodtransfusioner kan äga rum mellan raserna, att ”det finns ingen sådan sak som en ren ras”, att raserna är identiska i den överväldigande majoriteten av fysiska karakteristika, att cefaliskt index inte är ett meningsfullt mått på intelligens och karaktär, etc. Ändå är hans ”vetenskapliga” bevis ofta endast anekdotiska eller helt enkelt hans egen åsikt hävdad som obestridd sanning.

I en annan del räknar han upp namnen på dem som han anser vara de 70 mest framträdande figurerna i världshistorien och tillkännager att ”alla sådana listor, när de görs utan partiskhet, kommer att visa att personer med genialitet och personer med enastående talang inte avviker från mängden genom någon färg de har på sina ögon, genom en besynnerlig form på skallen eller näsan, genom några ’etnologiska’ karakteristika överhuvudtaget. Det som är avgörande hos människor är inte ras utan personlighet.” Det tycks inte uppmärksammas av Hirschfeld att alla utom ungefär åtta eller nio av de 70 världshistoriska figurerna på hans lista är vita européer. Där finns inga svarta^[2] och endast två asiater (Konfucius och Sun Yat-sen).

Det är intressant att trots allt hans förakt för ”rasism”, så nämner Hirschfeld aldrig IQ-studier eller den avsevärda psykometriska bevisning om ras och intelligens som så tidigt som på 1930-talet redan fanns tillgänglig. Det mesta av Hirschfelds polemik är riktad mot förkämparna för intereuropeiska rasskillnader (nordider, alpiner, mediterraner, dinarier, etc.) och inte mot skillnader mellan vita och andra större raser (även om han ståndaktigt förnekar även sådana skillnader). Underligt nog citerar han aldrig verk från Franz Boas och hans lärjungar mot ”rasism”, trots att de verken fanns tillgängliga i Europa vid tiden, ej heller åberopar han idéerna från Frankfurtskolan, även om Hirschfelds eget påstående att ”rasism” är rotat i rädsla, förlust av självkänsla, och andra sociala och psykologiska patologier liknar de idéer som Frankfurtskolan formulerade.

Inte heller, trots Hirschfelds egna judiska bakgrund och det nazistiska hotet mot judar, tycks han vara upptagen av antisemitism; i ett eller två stycken kritiserar han judarna själva för deras egen etnocentrism och klandrar sionismen för att ha skapat ett nytt ”rashat” mellan judar och araber. Dessutom är Hirschfeld en stadig försvarare av eugenik, dock inte efter rasliga principer, och han har till och med ett kort kapitel som utforskar en distinktion som han kallar ”Gobinism eller Galtonism” – det vill säga attackerande idéerna hos den franske ”rasisten” Arthur de Gobineau och försvarande idéerna hos Francis Galton, som myntade ordet ”eugenik” och banade väg för dess utveckling. I dag skulle de flesta kritiker av ”rasism” klumpa samman Galton och Gobineau snarare än att skilja mellan dem.

Som en seriös kritik av åsikten att socialt betydelsefulla naturliga skillnader mellan raserna existerar, är Hirschfelds bok ett misslyckande, och även som en polemik mot några av de mer politiserade och overifierade påståendena om ras som fälldes för ett århundrade eller mer sedan, är den svag. Vikten av boken är dock inte så mycket dess innehåll, utan vad den säger oss om ordet ”rasism” och hur fienderna till vit raslig medvetenhet har utvecklat och använt det för sina egna syften.

Hirschfeld beskriver sina egna politiska ideal som ”Pan-Humanism”, en version av politisk, kulturell, och raslig universalism. De båda Paul skriver själva: ”vi tror att läsarna av Racism kommer att detektera en mycket bestämd orientering åt vänster [...] [Hirschfeld] var en som till fullo insåg att sexuell reform är omöjlig utan en föregående ekonomisk och politisk revolution.”

I Racism framför Hirschfeld vad som i grund och botten är en definition på ”Pan-Humanism”: ”Individen, hur starka banden än må vara av grannskap, sällskap, familj, ett gemensamt öde, språk, utbildning, och omgivningen av nation och land, kan finna endast en pålitlig enhet inom vilken det går att söka ett permanent andligt släktskap – den som utgörs av mänskligheten i sin helhet, den som utgörs av hela den mänskliga rasen.” Med ett undantag är han utan nåd i sina fördömanden av de etnocentriska lojaliteterna hos nationer, raser, och kulturer: ”Alltid och överallt, förutom i det sovjetiska Ryssland, xenofobi, xenofobi, xenofobi.” Senare meddelar han oss att ”Det kan vara för tidigt att säga, men kanske har problemet med nationaliteter och raser redan lösts på en sjättedel av jordens landyta [dvs Stalins Ryssland].”

”Rasism” är därför en term som har sitt ursprung till vänster, och har blivit så definierad och laddad med betydelser som vänstern vill att den ska ha att den nu inte kan användas av anhängarna av vit raslig medvetenhet för något konstruktivt syfte. Vem som än använder termen för att beskriva sig själv eller sina egna åsikter har redan tillåtit sig att bli manövrerad in på sin motståndares mark och har redan förlorat debatten. Han må försöka definiera ordet annorlunda, men han kommer att behöva spendera det mesta av sin tid till att förklara att han inte menar med det vad alla andra menar. Som en term användbar för att kommunicera idéer som de seriösa anhängarna av vit raslig medvetenhet önskar kommunicera, är termen oanvändbar, och det var ämnat av de som utvecklade den att den skulle bli oanvändbar för det syftet.

Men förståelsen av ordet ”rasism”s ursprung i Hirschfelds polemik tydliggör även oanvändbarheten av ordet för något annat syfte. Ingen tycks någonsin ha använt ordet för att beskriva sina egna idéer eller idéer som han instämmer i; dess enda användning har varit av fienderna till idéerna som det påstås beskriva, och följaktligen har det ingen objektiv betydelse vid sidan av dess polemiska användning. Om ingen kallar sina egna idéer ”rasism” och dess enda tillämpning är på ett knippe idéer som anses vara osanna och onda, då har det ingen annan användning än som ett sorts tjusigt svärord, vars syfte helt enkelt är att demonisera den som uttrycker idéerna det är föregivet att beskriva.

Det är tydligt att Magnus Hirschfeld själv hyste djupt ideologiskt, yrkesmässigt, och personligt agg mot dem som han applicerade ordet på, och det agget kan ha sträckt sig till hela det samhälle som han genom hela sin karriär associerade med sexuell undertryckning och vilket han ville se ersatt av en sorts global kommunism under etiketten ”Pan-Humanism”. Vad som än må vara bristerna eller tillgångarna hos hans polemik mot ”rasism”, var hans egna motstånd mot rasmedvetenhet varken fullt rationellt eller distanserat. Det är dags att fienderna till raslig, nationell, och kulturell medvetenhet som Hirschfeld och Frankfurtskolan upphör att kunna hävda ett monopol på rationalitet och omdöme och att de fixa idéerna och motiveringarna som tycks forma deras egna ideologier och politiska beteende underkastas samma granskning som de tillämpar på de samhällen och folk som deras tänkande skulle kunna förgöra.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Originaltexten löd lite annorlunda (till följd av den svenska lagstiftningen valde jag att omformulera detta stycke).
[2] Jag har, återigen till följd av den svenska lagstiftningen, valt att inte helt korrekt översätta detta ord.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Samuel Francis, den återfinns här:
http://www.amren.com/ar/1999/05/index.html#article1

Israels förlorade stammar

av Patrick J. Buchanan
Postad: 16/05/2008

När Israel går in i sitt 61:sta år, kan israeler se tillbaka med stolthet. Likväl måste realisterna bland dem också se framåt med onda aningar.

Israel är en modern demokrati med den högsta levnadsstandarden i Mellanöstern. I framtidens högteknologiska industrier, står hon i första ledet. Från en nation av mindre än en miljon 1948, har Israels befolkning vuxit till 7 miljoner. I sju krig – 1948 års självständighetskrig, invasionen av Sinaihalvön 1956, sexdagarskriget 1967, oktoberkriget 1973, och Libanonkrigen 1982 och 2006 – har Israel segrat, även om några av dessa krig var, som Wellington sade om Waterloo, ”a damn near-run thing.”

Israel har återupplivat hebreiska, skapat en ny valuta, fyllt sina barn med hennes folks antika och moderna historia, och skapat ett hemland för judar från hela världen, av vilka miljontals har flyttat dit för att bosätta sig. Israel är nu hem till den största koncentrationen av judar någonstans på jorden.

Här kommer vi dock till den existensiella krisens kärnpunkt.

Israel blev hem till den största judiska befolkningen på jorden delvis på grund av att amerikanska judar under 1990-talet föll i antal från 5,5 miljoner till 5,2 miljoner, en förlust av 300 000, eller 6 procent av USA:s judiska befolkning.

Enligt Charles Krauthammer kommer USA:s judiska befolkning år 2050 att ha krympt ytterligare 50 procent till 2,5 miljoner. Amerikanska judar försvinner långsamt. Hur och varför händer detta?

Det är det kollektiva beslutet från de amerikanska judarna själva, som har lett striderna för födelsekontroll och en kvinnas rätt att välja.

Eftersom judar var runt två procent av USA:s befolkning från Roe mot Wade till i dag, är det kanske sannolikt att två procent av de 50 miljoner legala aborter sedan Roe utfördes på judiska flickor eller kvinnor, resulterande i en miljon förlorade medlemmar för det judiska samhället på 35 år.

Och om demografi är öde, ser Israels framtid också dyster ut.

Som före detta ambassadören Zalman Shoval skriver är Israels befolkning på sju miljoner till 80 procent judisk. Men Israels palestinska befolkning har stigit till 20 procent och växer mycket snabbare.

En israelisk bloggare, användande Shovals slutsummor, skriver att bland den israeliska befolkningen mellan åldrarna ett och fyra år är i runda tal 30 procent araber. Israels framtid är således alltmer arabisk och mindre judisk.

Enligt FN kommer Israel år 2050 att ha tio miljoner invånare.

Vid det laget kommer den arabiska befolkningen, med nuvarande födelsetal, sannolikt utgöra nästan 30 procent av den israeliska befolkningen. På Västbanken och i Gaza kommer dagens fyra miljoner araber att explodera till tio miljoner, kraftigt överstigande tillväxten i Israel. Jordaniens befolkning på fem miljoner, till 60 procent palestinier, kommer också att fördubblas till tio miljoner.

Således, utan att ens räkna palestinier i Libanon, Egypten, Saudiarabien, Syrien och länderna kring Persiska viken, kommer Israels sju till åtta miljoner judar år 2050 att leva med 13 miljoner palestinier i Israel, Jerusalem, Gaza och Västbanken. Om Israel ska överleva som en judisk stat tycks en separat och oberoende palestinsk stat vara absolut nödvändig.

Likväl, när israeler fortsätter att bygga utposter och expandera och lägga till bosättningar, minskar möjligheten till en palestinsk stat. I själva verket vägrar många israeler, som såg vad slutet på ockupationen ledde till i Gaza, att överväga något som helst tillbakadragande från Västbanken.

En sådan policy av att hålla fast och gräva ner sig är ibland den bästa – men endast om tiden är på ens sida. Är tiden på Israels sida?

Enligt världsbefolkningsstatistiken från National Policy Institute var den världsvida arabiska befolkningen år 1950 endast 94 miljoner, mindre än fyra procent av världsbefolkningen. Men vid år 2050 kommer den att vara 700 miljoner, sju procent av en världsbefolkning på nästan tio miljarder.

Enligt befolkningsexperter från FN kommer Libanons befolkning att växa till fem miljoner år 2050, men Syriens kommer nästan att fördubblas från dagens 20 miljoner till 34 miljoner. Saudiarabiens befolkning kommer att öka från 24 miljoner till 45 miljoner. Egypten kommer att växa med mer än 50 miljoner till 121 miljoner egyptier vid år 2050. Irans islamiska republik, 71 miljoner i dag, väntas nå 100 miljoner vid mitten av århundradet.

Och bortsett från demografin är den muslimska tron hos Israels grannar på väg att bli militant. Hamas kontrollerar nu Gaza. Hizbollah kontrollerar nu södra Libanon och börjar bli den dominanta makten i Beirut. Medan Egypten leds av en proamerikansk autokrat, är den främsta rivalen om makten det allmänt omtyckta muslimska brödraskapet.

De som inte gillar den saudiska monarkin bör tänka på vad som sannolikt kommer att ta dess plats om huset Saud skulle falla. Detsamma gäller de jordanska och marockanska monarkierna, och Persiska vikens schejkdömen, emirat och sultanat.

I alla generationsöverspännande strider, är den avgörande frågan ofta: Vems sida står tiden på? Medan president Bush firar Israels 60:e födelsedag, och i sin tur firas som Israels bäste vän någonsin, är det en rimlig fråga att ställa.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=26552

Ett postliberalt Amerika

av Paul Gottfried

På alla sidor av den samtida politiska debatten, är ett mycket viktigt schibbolet både allmänt erkänt och föga utforskat: att vi nu avgjort har trätt in i en postliberal fas av amerikanskt politiskt liv. Denna övertygelse, liksom alla ideologiska maximer, får allmänt bifall på grund av de intressen som den främjar och sätten som den tjänar till att strategiskt snäva in debatten på.

Men denna lättvindiga konsensus tillåter oss att förbigå en avgörande definitionsfråga, förutom vilken det inte fyller någon större funktion att diskutera sådana arv överhuvudtaget:

Vad, exakt, menar vi för det första med den amerikanska liberala traditionen?

Konstellationen av idéer som är associerad till denna tradition i dess ursprungliga miljö – individuella rättigheter, begränsad statsmakt, lokalt självstyre – rankas inte högt i ett statsskick som verkar för ett hejdlöst beroende av statliga initiativ och avlägset federalt policyskapande.

Vid höjden av sitt inflytande, var denna liberala tradition till ganska stor del i konflikt med allting som nu går under namnet modern liberalism: Medan vi nu söker oss till statliga interventioner som går uppifrån–ned för att säkerställa våra friheter, ansåg 1800-talets liberalism att vi helst borde ägna oss åt att cementera lokala säkerhetsspärrar för att skydda grundläggande individuella rättigheter; såsom egendom, yttrande, rätten till fri politisk samling och tillbedjan. Då strävade vi, med andra ord, efter att staten skulle skydda tidigare existerande artiklar i vårt politiska liv; i dag söker vi oss till staten för att den ska definiera de artiklarna för oss och för att den ska säkra dem efter dess egna prerogativ.

Denna nästan dödliga försvagning av vårt liberala arv blev dramatiskt uppenbar för mig under en republikansk primärvalsdebatt som hölls i februari [originaltexten är från den 17/6 2000, övers. anm.]. När en nyhetskommentator frågade presidentaspiranten George W. Bush, en designerad kritiker av big government, hur han skulle uppmuntra till mer lärande i skolor; svarade han att barn skulle vara tvungna att lära sig under hans presidentskap eftersom Department of Education skulle driva igenom standarder.

Hans konservative opponent Alan Keyes vände sig till Bush och förklarade, i sina vanemässiga periodiska meningar, att barn borde lära utav respekt för sina föräldrar. Dessutom så var i vilket fall som helst inget av detta federala byråkraters angelägenhet. Bush, som såg förbryllad ut, tycktes inte ha någon aning om poängen som Keyes förde fram: nämligen, att i den sortens liberala republik som skapades av de amerikanska grundlagsfäderna, låg ansvaret för barns utbildning hos föräldrar och inte i nationens huvudstad.

Inte ens de som springer omkring, som Bush gör, klagandes över federal översträckning kan längre begripa denna poäng. Till följd av en lyckad stöld är liberalismens tillbakagång dock inte allmänt uppfattad som ett problem. Liberalismen har faktiskt upphört att förknippas med det samhälle eller med de flesta av de principer som var rådande under dess glanstid. Det var världsåskådningen – eller åtminstone tänkesättet – hos 1800-talets bourgeoisie, som överlevde in i det följande århundradet i en förminskad form, i synnerhet efter anländandet av allmän rösträtt och välfärdsstaten.

Amerikansk liberalisms koppling till massdemokrati var alltid en orolig affär – varierande från den öppna fientligheten uttryckt av vissa 1800-talsliberaler, till det desperata hoppet som andra gav uttryck för att populasen skulle kunna fås att respektera egendom och lag och rätt.

Med andra ord, försök att förstå liberalism genom att referera till ett fåtal regler eller fraser förbiser kontexten varifrån den kom. Detta förbiseende är vid det här laget förutsägbart, sträckande sig från The Village Voice till Cato Institute och inkluderande de flesta politiska kommentatorer belägna däremellan. Inom den kollektivistiska vänstern så har det varit vanligt sedan John Dewey och den progressiva eran att skilja mellan gammal och ny liberalism, med den nya som förment bättre eftersom den förkastar omtanke om egendom och betonar vetenskaplig offentlig administration. Här är individuell utveckling förvandlad från en arbetsuppgift för familjen eller det lokala kollektivet till en sådan överlämnad till socialiseringsexperter.

På den libertarianska sidan, under tiden, är klassisk liberalism nu associerad med vissa speciella utövningar av individens vilja; ofta involverande bruket av sinnesförändrande droger.

Poängen som här bör hållas i minnet är att bourgeoisie-liberaler (i vilkas värld liberalism definierades och praktiserades) var varken självförverkligande yuppies eller wanna-be sociala ingenjörer. De hörde till ett stratifierat och belevat samhälle, skapade kärnfamiljer, och bekände sig vanligtvis till någon sorts kristen (för det mesta protestantisk) lära. Det är inte tillräckligt att lokalisera liberala idéer, för att sedan glömma bort världen som liberaler bebodde.^*

Ej heller är det rimligt att föreställa sig att man är trogen sådana människor genom att dra ut en användbar etikett från deras skrifter som kan passa in i ett obeständigt policypapper. Vad de gjorde och sade gällde för en klass och kultur som idag endast existerar rudimentärt. Dessutom, upplösandet av den icke-egalitära värld som byggdes av liberaler beror till stor del på revolutionärer som också kallade sig för liberaler.

De som tycker om den nya modellen har rätt till sina preferenser, men de har inte rätt att förvränga vad de beskriver: En uppenbar skillnad existerar mellan Parthenon och något hus nyligen uppfört med doriska kolonner. Även om det andra kanske har bättre sanitära anläggningar, så är det inte på något vis en förbättrad version av det första. Man kan varken förstå antik eller samtida arkitektur genom att betrakta doriska strukturer som ofullständiga approximationer av moderna nyklassicistiska hem.

Ett liknande missförstånd inträffar genom att tillfoga liberal till politiska projekt som är mindre och mindre relaterade till vad den benämningen en gång betydde. Att ha den federala staten till att genomdriva mångkulturalism eller hjälpa till att rekonstruera relationer mellan könen är inte ett liberalt projekt; det är snarare ett postliberalt sådant. Det är svårt att stoppa denna sedvana till följd av en ackumulerad förvrängning som går tillbaka till liberala sociala planerare från det tidiga 1900-talet och till de som har ägnat sig åt andra relaterade ordlekar: till exempel de som bytte betydelsen av demokrati från kraftfullt självstyre, nödvändigtvis på lokal nivå, till att bli administrerade av professionella, gjorda mer känsliga, eller indoktrinerade med demokratiska värden.

Allt detta kan framstå som en semantisk övning eller nostalgi (en långt värre lapsus, i dagens oupphörliga romans med idén om framsteg). Men detta är endast på grund av att frågorna som har tagits upp har blivit framgångsrikt fördunklade. Och det är så på grund av det 20:e århundradets mest monumentala politiska framgång, centraliserad administration, och de som talar varmt om den döljer den sanna utsträckningen av deras verk.

Att få de efterkommande till en gång stolta engelsmän att ge upp det mesta av deras inkomster till den centrala staten, som nu beivrar okänsliga yttranden och som snart kommer att kriminalisera desamma när de yttras i hemmet, är en vittnesbörd om den sociala ingenjörskonsten. Men det är något som har möjliggjorts genom att klä upp revolution i lugnande klichéer och genom att hålla fast vid en ornamental monarki.

De som underkastar sig denna politiska lobotomi uppskattar skenet av kontinuitet, hur lite substans som än finns kvar bakom den. Medie-bifallna statliga inkräktningar på traditionella sociala sedvänjor eller på egendomsrättigheter är nu per definition liberala. Endast en fascist – eller en icke-konkurrenskraftig presidentkandidat – skulle säga emot.

17 juni 2000

* I originaltexten löd föregående mening så här: It is not sufficient for locating liberal ideas to forget about the world that liberals inhabited. Detta finner jag aningen kryptiskt och är följaktligen osäker på om min översättning av meningen är korrekt, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här: http://www.lewrockwell.com/orig/gottfried2.html

Var det ”det goda kriget”?

av Patrick J. Buchanan
Postad: 04/04/2008

”Ja, det var ett gott krig”, skriver Richard Cohen i sin kolumn, utmanande tesen från pacifisten Nicholson Baker i hans nya bok, ”Human Smoke”, att andra världskriget producerade mer ont än gott.

Bakers fängslande verk, som använder pressklipp och citat från ledare för axelmakterna och de allierade medan de kastade sig in i den stora katastrofen, är en verklig dagbok över dagarna som ledde fram till andra världskriget.

Fascinerande för denne skribent var att Baker använder några av de samma episoder, källor och citat som denne författare gör i min egen bok som kommer ut i maj, ”Churchill, Hitler and ’The Unnecessary War’”.

På vissa punkter befinner sig Cohen på fast mark. Det finns saker värda att strida för: Gud och fosterland, familj och frihet. Martyrer har alltid inspirerat män. Och till vissa onda saker är pacifism inte något svar. Motstånd, till och med till döden, kan krävas av en man.

Men när man deklarerar att ett krig som producerade Hiroshima och Förintelsen var ett ”gott krig”, väcker det en fråga: gott för vem?

Storbritannien förklarade krig den tredje september 1939, för att skydda Polen. Under sex år var Polen ockuperat av nazistiska och sovjetiska arméer och SS- och NKVD-mördare. Vid krigsslutet bedömdes Polens döda uppgå till sex miljoner. En tredjedel av Polen hade slitits bort av Stalin, och nazister hade använt landet för de ökända lägren Treblinka och Auschwitz.

Femtontusen polska officerare hade blivit massakrerade vid platser som Katyn. Hemmaarmén som på Röda arméns uppmaning reste sig i Warszawa 1944 hade blivit tillintetgjord medan den röda armén tittade på från andra sidan av Wisła. När britterna firade V-E day i maj 1945, påbörjade Polen 44 år av tyranni under Stalins, Chrusjtjovs och Brezjnevs satraper.

Var andra världskriget ”ett gott krig” för polackerna?

Var det ett gott krig för Litauen, Lettland och Estland, som kördes över av Stalins armé i juni 1940, vars folk såg sina ledare bli mördade eller deporterade till Gulagen för att aldrig återvända? Var det ett gott krig för finnarna som förlorade Karelen och tusentals modiga män döda i finska vinterkriget?

Var det ett gott krig för ungrare, tjecker, jugoslaver, rumäner och albaner som hamnade bakom järnridån? I Ungern var det svårt att hitta en kvinna eller flicka över tio år som inte hade blivit våldtagen av ”befriarna” från den röda armén. Var det ett gott krig för de 13 miljoner tyska civila som blev etniskt rensade från Centraleuropa och de två miljoner som dog under flykten?

Var det ett gott krig för fransmännen, som kapitulerade 1940 efter sex veckors strider och tvingades bli befriade av amerikanerna och britterna efter fyra år av Vichy-kollaboration?

Och hur bra krig var det för britterna?

De gick i krig för Polen, men Winston Churchill övergav Polen till Stalin. Besegrade i Norge, Frankrike, Grekland, Kreta och den västra öknen, höll de ut tills Amerika gick in och kom med i befrielsen av Västeuropa.

Likväl, vid krigsslutet 1945 var Storbritannien åderlåtet och bankrutt, och den stora saken i Churchills liv, att bevara hans älskade imperium, var förlorad. På grund av det ”goda kriget” skulle Storbritannien aldrig vara stort igen.

Och var medlen som användes av de allierade, terrorbombningarna av japanska och tyska städer, dödandes hundratusentals kvinnor och barn, kanske miljontals, kännetecknen för ett ”gott krig”?

Cohen hävdar att Förintelsens ondska gör det till ett ”gott krig”. Men förgörelsen av Europas judar var en konsekvens av detta krig, inte en orsak till det. Gällande de japanska atrociteterna, som Nanjingmassakern, så var de sannerligen fasansfulla.

Men Amerikas krossande av Japan ledde inte till frihet för Kina, utan till fyra års inbördeskrig som följdes av 30 år av maoistisk galenskap i vilken 30 miljoner kineser omkom.

För Amerika var kriget Pearl Harbor och Midway, Anzio och Iwo Jima, Normandie och Bastogne, dagar av ära ledande till triumf och the American Century.

Men för Josef Stalin var det också ett gott krig. Från sin pakt med Adolf Hitler annekterade han delar av Finland och Rumänien, och tre baltiska republiker. Hans arméer stod i Berlin, Prag och Wien; hans ombud tävlade om makten i Rom och Paris; hans allierade installerades i Nordkorea; hans skyddsling, Mao, var på väg att föra Kina in i hans imperium. Men det var inte ett så bra krig för fångarna i Kolyma eller de ryska krigsfångar som återlämnades till Stalin i Trumans Operation Keelhaul.

Är ett krig som ersätter Hitlers dominans över Europa med Stalins och Japans styre i Kina med Maos ett ”gott krig”? Vi var tvungna att stoppa mördarna, säger Cohen. Men vilka var de största mördarna: Hitler eller Stalin, Tojo eller Mao Zedong?

Kan ett krig i vilket 50 miljoner omkom, den kristna kontinenten förstördes och hälften av den förslavades, ett krig som har påskyndat den västerländska civilisationens död, verkligen prisas som ett ”gott krig”?

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=25859

Efter paleokonservatismen (II)

Postad av Daniel Larison den 28 april 2008

För nästan två veckor sedan^[1] skrev^[2] dr Gottfried en behjälplig förtydling av hans tidigare artikel^[3] om paleokonservatism, där han uttalade sig utförligt om vissa av de punkter som jag^[4] och andra hade ifrågasatt. Efter att ha läst det senare inlägget så håller jag med om att det finns en större distans till GOP bland ”post-paleos”, även om nostalgin för de gamla Reagan-dagarna eller tidigare årtionden i dag inte är så värst stor ens bland paleos, men jag är inte säker på att jag märker de minskade hämningarna när det gäller att diskutera tabu-ämnen. Efter min erkänt begränsade erfarenhet, har det framstått för mig som om de flesta som rättvist skulle kunna beskrivas som ”post-paleo” är mycket mindre intresserade av de flesta ämnen som berör ras och tendensen mot nietzscheansk kritik av någonting, än mindre av kristendomen, tycks för mig vara mycket sällsynt.^[5] Dan har redan pratat om detta i Tory Anarchist och fört fram flera viktiga poänger. Dan pekade mot Helen Rittelmeyers kommentar att ”post-paleos” är ”mer postmoderna än förmoderna” i sitt tonfall, och fortsätter med att säga att han tycker de paleokonservativa har blivit ”mer förmoderna” genom åren, men jag måste säga att ganska många traditionella och paleokonservativa också är mer postmoderna på vissa vis, det vill säga mer distanserade och ironiska, än dem som är uppriktigt troende på modernitetens härligheter, må de sedan vara liberaler eller neokonservativa. Det kan finnas en seriös reaktionär någonstans där ute som inte ser den inneboende absurditeten i hans egen position, men jag har aldrig stött på en sådan person. Ingen paleokonservativ har egentligen varit ”förmodern” i sitt tonfall eller budskap, oavsett hur mycket vissa av oss kanske ibland gillar idén om detta, och jag vill tro att tillsammans med en fäbless för romantik och medeltidssvärmeri, som jag sannerligen vet att jag har, att vi skulle medge att våra impulser att vörda tradition, kritisera modern rationalitet eller idealisera vissa historiska perioder alla är produkter av den moderna eran. Det befläckar eller förminskar inte dessa impulser, men vi borde inte låtsas att det ens är möjligt att vara ”förmodern”, som om vi på något vis kunde imitera tidigare århundradens sedvänjor utan självmedvetenheten om att det var precis vad vi gjorde. Bysantinerna som gjorde en stor dygd av mimesis såg inte förändring som någonting annat än degenerering; det fanns inget koncept om historisk förändring som de kunde förlika med ett välordnat universum. Vi har inte lyxen, eller bördan, av reflexiv fientlighet till föränderlighet som sådan, och vår egen respekt och beundran för svunna eror färgas av medvetenheten om att de erorna sannerligen är förbi. En sak som för mig tycks länka samman paleos och ”postpaleos” är övertygelsen om att dessa andra perioders bortgång inte innebär något tydligt eller uppenbart framåtskridande, utan snarare tenderar bekräfta det filosofiskt pessimistiska antagandet att varje skenbart avancemang kommer till ett orimligt högt pris och framsteg är en illusion.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I originaltexten står det endast ’Almost two weeks’, vilket bör vara ett misstag. Jag gissar att skribenten menade ’För nästan två veckor sedan’.
[2] Gottfrieds inlägg finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/besvarande-mina-respondenter.html
[3] Denna tidigare essä av Gottfried finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/en-gravskrift-ver-paleokonservatismen.html
[4] Ett äldre inlägg av Daniel Larisons rörande detta ämne finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/efter-paleokonservatismen.html
[5] Återigen tycks det röra sig om ett misstag i originaltexten, där detta stycke lyder så här:

In my admittedly limited experience, it has seemed to me that most who could fairly be described as “post-paleo” are much less interested in most topics concerning race and the tendency towards Nietzschean critiques of anything, much less Christianity, seem to me to very few and far between.

Jag är inte säker på exakt vad skribenten vill säga om nietzscheansk kritik, och min översättning kan vara felaktig.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/after_paleoconservatism_ii/